Toxic // Dante Lindhe

S J U T T I O F E M

Onsdag 27 Juni 2018

Axel

"Du vet att du inte kan fortsätta med det här."

Jag tittar bekymrat på honom och försöker göra allt för att möta hans blick, men misslyckas. Hur länge jag har suttit här och pratat med honom utan att egentligen fått ett svar vet jag inte. Det kommer knappt några ord ur munnen på honom. Ölflaskan för han ännu en gång mot sina läppar och han tar någon klunk av innehållet. Han ser helt förstörd ut och hade jag inte vetat anledningen till det så hade jag trott något helt annat.

"Dante." Nästintill viskar jag.

"Jag kommer att förlora henne, ellerhur."

Han snyftar till och rättar till glasögonen som trillat ner på nästippen. Hans lediga hand som inte håller i flaskan för han upp mot ansiktet för att torka bort de tårar som lyckats svämma över. Dante grimaserar med en suck och ställer sig upp för att sträcka på kroppen.

"Älskar du henne?"

"Vad fan tror du?"

"Ångrar du dig?"

"Som fan."

"Varför sa du det?"

"Vad är detta för en jävla frågestund?"

Fräser Dante argt och biter ihop. Med en djup suck tittar jag ner i marken och hör bara några sekunder senare hur ytterdörren öppnas och stängs igen. Han gick. Jag tittar mig om i lägenheten och kan inte stoppa mig själv ifrån att studerar tavlorna på väggen. Roat skrattar jag av tanken på hur Alida stått och väglett Dante vart tavlorna skulle sitta. Hur högt eller hur lågt, till höger eller till vänster. Med kraften jag har i kroppen och armarna reser jag på mig och går ut till balkongen. På vägen tar jag med mig cigarettpaketet och tändaren som för det mesta alltid befinner sig på fönsterbänken. Eller iallafall de tillfällen jag är här.

När jag kommit ut på balkongen möts jag direkt av solens starka strålar. Klockan är runt två på dagen och jag kom hit för ungefär en timme sedan i hopp om att få Dante att tänka efter. Jag lutar mig mot balkongräcket, plockar upp en cigarett och placerar den mellan läpparna. Då det är vindstilla behöver jag inte täcka för lågan med händerna, jag aktiverar den och drar in ett bloss. Efter att ha lagt paketet och tändaren på bordet återgår jag till att luta mina underarmar mot räcket.

Det hade gått mer än en vecka sedan jag fick reda på att Dante sagt hora till Alida. Om ni bara hade sätt min reaktion på det, jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde. Eller jo, det kan bero på att det är Alida och Dante vi snackar om. Dante som älskar sin flickvän mer än allt annat, kallade henne för hora. Absolut inte likt honom. Det måste finnas en faktor till att detta beteende tog över honom, för han har inte varit såhär sedan han erkände sina känslor för henne. Jag vet inte hur länge jag står här på balkongen med tankarna huller om buller i mitt huvud men tillslut har ciggen nästan nått det orangea filtret. Jag fimpar det sista och går in i lägenheten igen. Då jag känner hur min telefon vibrerar lätt i bakfickan, drar jag upp den och kan inte hjälpa att bre ut ett leende på mina läppar när jag ser vem det är som skrivit.

- Du kommer fortfarande va?

- Skulle aldrig missa att få vara med dig.

- Min fina <3

- Är där om 15

- Längtar redan

- Jag omöjligt ännu mer.

Jag lägger tillbaka telefonen i bakfickan och ryggar tillbaka när jag hör hur ytterdörren smälls igen. Dante ser som vanligt inte så värst glad ut och jag går mot honom för att börja trä på mig mina skor. Under tiden känner jag hans blick på mig, jag ställer mig raklång igen och möter hans ögon.