Toxic // Dante Lindhe

S J U T T I O S E X

Torsdag 28 Juni 2018

Dante

"Kan jag komma in idag?"

Frågar jag när signalerna äntligen bytts ut mot hans välkända stämma. Jag biter mig av någon anledning gång på gång i läppen och börjar gå fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet. Han mumlar något lågt för sig själv och börjar av vad jag kan höra knappa in något på antagligen en dator.

"Kom vid 19."

Jag nickar enkelt som svar och tänker inte på att jag borde ge honom ett verbalt svar. Jag börjar automatiskt bita på mina naglar då tankarna i huvudet börjar ta över. Tankarna på något helt annat.

"Dante?"

"Dante börja inte tänka på annat, vi ses då eller?"

Suckar han och jag skakar på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten.

"Förlåt, jag är där då."

"Okej vi ses."

Han klickar av samtalet och jag låter blicken kolla ner på den svarta skärmen. Jag trycker på låsknappen och skärmen lyser upp. Klockan står på 16:48 så det är någon timme tills dess. Min blick fastnar på min bakgrund, det är en bild på oss. Hennes genuina och vackra leende får mig att le svagt för mig själv. Jag andas ut när skärmen släcks och blir kolsvart igen. Det ända som syns nu är min spegelbild. Släpandes med mina ben går jag in till sovrummet där jag mjukt lägger mig ner i sängen. Jag ligger på sidan med ögonen fast på en punkt, på en plats där det för lite mer än en vecka sedan låg en tjej bredvid mig. En ensam tår faller ner längs min ena kind när jag tänker tillbaka på den dagen. Dagen hon lämnade mig ensam. Jag hoppas bara att det inte var förevigt.

Det var en vecka och tre dagar sedan jag sa ordet en pojkvän aldrig ska yttra till sin flickvän. Eller överhuvudtaget. Mina problem ska inte gå ut över min flickvän som inte ens gjort mig något. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag lät ordet lämna min mun.

Jag saknar henne, jag saknar hennes läppar och jag saknar hennes närhet. Jag saknar hennes fina skratt, jag saknar att se henne må bra och jag saknar att få varje dag vakna upp bredvid henne. Kudden som ligger kvar på samma plats hon lämnade den på, låter jag sakta dras mot mig. Jag omfamnar den och pressar den mot min kropp samtidigt som jag drar in doften av henne.

Det är nu jag låter mina tårar rinna utan slut. Ännu en dag fylld av tårar. Jag brukade aldrig gråta, men sedan jag träffade henne har jag gråtit varje gång något hänt mellan oss. Men det är antagligen såhär man reagerar när man är förälskad i en person man aldrig vill förlora. Så förälskad att jag blir rädd för hur vår framtid kanske kommer att se ut. Kommer det vara vi förevigt? Eller kommer det jag fruktar mest att hända? Att vi någon dag, kanske redan nu går skilda vägar? Allt pågrund av mig. Bara tanken av att fortsätta mitt liv utan Alida får mig att rysa av obehag.

Jag har varit feg, så jävla feg. Jag har varit så rädd för att träffa henne igen. För jag är rädd för vad hon kanske kommer att säga till mig när jag ber om ursäkt. Kanske hon inte orkar mer, kanske hon vill lämna mig. Det är det som skrämmer mig mest och är troligtvis en av faktorerna till att jag inte vågat prata med henne. Men det är något jag måste göra och det vet jag. Men min feghet och min rädsla tar över mer än jag trodde att den skulle göra.

Klockan hinner bli 18:45 och jag står i hallen med skorna på fötterna. Jag tar mina nycklar och min telefon för att sedan gå ut ur lägenheten. Efter att jag låst efter mig joggar jag ner till bilen och låser upp den. När jag kört i ungefär en kvart kommer jag fram till vad som nu är min slutdestination. Jag öppnar upp dörren och får direkt syn på honom.