Toxic // Dante Lindhe

S E X T I O T V Å

Måndag 4 Juni 2018

Efter att Ludwig berättat för mig om vad som hänt mellan Dante och hans mamma så hade vi försökt lämna ämnet. Det var väll bäst att inte prata för mycket om det, för det är ju egentligen upp till Dante att berätta för mig, när han känner sig redo. Men jag är tacksam att jag fick lite bakgrund innan vi träffar henne. Vi gick hemåt och jag ringde Dante för att hämta hem mig. Han kom och det slutade väll med att vi stannade kvar en stund till för att umgås med alla.

Jag reser på mig i sängen och tittar ner på min pojkvän som fortfarande sover fridfullt bredvid mig. Han ligger på mage och har ansiktet mot mig. Han är så vacker, speciellt nu. Jag tittar ner på klockan som precis slagit 12:00. Med en mjuk gest låter jag min hand strykas genom hans hår. Mina rörelser får honom att så småningom trött slå upp sina ögon. Han gäspar stort och börjar skratta mitt i gäspen.

Jag lyfter på mitt täcke och hoppar över honom för att sätta mig gränsle över hans kropp. Han sneglar upp på mig och gräver ner sitt huvud i kudden. Jag lägger mina händer om hans axlar och sträcker mig efter hans kind där jag kysser honom.

"Ligg kvar du din sömntuta, så ska jag gå upp och göra lite frukost åt oss." Säger jag med ett skratt och reser på mig i sängen.

"Nej men jag vill medverka." Säger han och reser hastigt på sig vilket får mig att trilla bakåt.

"Dante ditt svin!" Skrattar jag när han lägger armarna om min kropp, efter att han vänt sig om.

"Kalla mig för svin igen och du kommer att ångra dig." Hans ton är en aning hård, men inte så värst allvarlig. Med mina händer om hans axlar försöker jag knuffa bort honom från mig. Notera att jag ligger underst och han överst.

"Du skulle bara våga, ditt svin." Flinar jag och möter hans glansigt busiga ögon. Notera, utmana aldrig ödet.

"Nej Dante du gör det inte." Flämtar jag och känner hur hans fingrar i princip grävs ner i min mage sekunden efter att jag yttrat mig.

"Men vad var det jag sa till dig, kalla mig svin och du skulle ångra dig. Huh!! Ångrar du dig inte lite nu, älskling? Säg förlåt." Sammanbitet tittar han ner på mig och kan inte undgå att skratta när han ser mina plågsamma grimaser.

"Da-Dante, s-sluta f-för fan!!" Skrattar jag och avbryts ständigt av att jag nästintill kvävs till döds så mycket som jag skrattar.

"Vänta, jag hör inte riktigt vad du säger. Sa du n-något?" Nu är han bara taskig, jag slår till honom på bröstet medan jag skrattandes knuffar av honom från mig allt vad jag har.

"Aldrig mer Dante, aldrig mer." Flämtar jag andfått och riktar strängt mitt pekfinger mot honom.

"Jag kräver dock att du säger förlåt!!" Jag är glad att jag nästintill direkt förstod vad han tänkte göra. Jag styr mina fötter det snabbaste jag kan ut från rummet och paniken av att han jagar mig får mig att springa in i köket flackandes med blicken fram och bakåt.

"Okej okej förlåt, snälla sluta jaga mig nu!" Kvider jag med rädsla och stannar upp med händerna för ansiktet. Jag vet inte vad det är som får mig att bli så rädd när någon jagar mig, men det är något jag alltid har blivit och jag hatar det.

Han slingrar sina armar om min mage och kramar mig bakifrån. Hans läppar söker sig efter min kind, han placerar en blöt kyss på kinden och jag vrider på min kropp för att föra samman fåra läppar istället.

Han vill ta det ett steg längre, men utan att förvarna honom drar jag mig ifrån och styr mina steg in till köket igen.

"Det där var taskigt Alida."

Jag börjar direkt rota i kylskåpet efter något gott och vettigt att äta till frukost. Jag finner snabbt det jag söker efter och tar fram mjölk och ägg från kylen.

"Vi gör pannkakor, det finns nog nutella och massa annat gott vi kan ha till."

Dante som kommer in i köket nickar exalterat på huvudet och börjar plocka fram allt som behövs för att göra pannkakor. Jag vispar ihopa smeten och Dante sätter på spisen. Så småningom börjar han steka pannkakorna och jag väljer att plocka fram de goda tillbehören. Mjölk är ett måste när man käkar pannkakor, jag tar fram sylten, vispar lite grädde, lyckas hitta bär och nutella som enligt mig är det viktigaste.

"Är du redo?" En kvart senare är alla pannkakor klara och vi sitter vid matbordet för att inleda vår frukost tillsammans.

"För vadå?" Jag lägger huvudet lite på sne och tittar menande på honom.

"Älskling du vet vad jag menar."

"Alida jag har gjort saker mot min mamma som jag ångrar så jävla mycket. Jag var ung och dum. Men jag antar också att det är dags, jag saknar henne och ångrar allt jag utsatte henne för."

Hade Ludwig inte berättat vad som hänt mellan Dante och hans mamma så hade jag aldrig förstått vad han syftade på eller vad han gjort. Men nu vet jag och det är därför som jag nickar svagt på huvudet.

"Du vet, att säga förlåt kan läka många sår. Även dina egna och du ska veta att jag kommer att finnas där för dig." Jag sträcker fram min hand över bordet, han lägger sin uppmärksamhet på den och brer ut ett leende på sina läppar innan han låter sin hand läggas över min.

"Jag vet det och du anar inte hur mycket det betyder för mig." Han lyfter våra händer mot hans ansikte och placerar sina läppar mjukt mot min handrygg.

Vi käkar upp den oerhört goda frukosten vi lagade innan vi börjar duka av och lägga smutsdisken i diskmaskinen. Därefter går vi tillsammans in i sovrummet igen och tar fram dagens kläder. Jag hade inte riktigt frågat honom ifall han ens visste vart hans mamma bodde men jag antog att han hade det någorlunda under kontroll.

"Ska vi?" Han tar tag i min hand och nickar innan han drar med mig ut från lägenheten. Vi låser dörren efter oss, går ner och ut från porten till lägenhetshuset. Våra steg når så småningom fram till den parkerade bilen. Dante håller upp dörren för mig, som vanligt ger jag honom ett tacksamt leende innan jag hoppar in. Jag knäpper fast mitt bälte och detsamma gör Dante när han väl också hoppat in i bilen. Han startar bilen och låter sina ögon falla på mig.

Det tar ungefär tjugo minuter för oss att anlända till ett vitt och fräscht hus. Området vi befinner oss i är väldigt fint och jag skulle vilja säga att detta är ett område fullt med familjer med gott om pengar. Jag knäpper av mig bältet, hoppar ut från bilen tillsammans med Dante. Hans hand letar sig nervöst efter min när vi styr våra steg upp för uppfarten och upp mot verandan. Han tittar osäkert ner på mig med tänderna hårt bitandes i underläppen.

Jag låter min tumme stryka hans handrygg och jag lägger mina läppar mot hans och drar sedan ifrån. Jag nickar mot honom i gest att det kommer gå bra. Dante höjer handen och knackar tre gånger med knytnäven och backar därefter några steg.

Jag tror knappt att vi ens hinner vänta i en minut innan vi båda hör hur låset vrids om. Dörren öppnas och synen av den vita dörren framför oss ersätts av en chockad kvinnas ansikte.

"Hej mamma."

___________
Rösta och kommentera
Ajajaj jag hoppas verkligen att det går bra för dem. Att dem kan prata ut och lösa allt. Dante har ju trots allt sårat sin mamma, och hon har sårat honom.

Familjer borde föras samman, inte krossas.

Xoxo dantexlindhe