Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O E T T

Torsdag 24 Maj 2018

Jag vill inte mer, jag klarar inte av det. Jag har förlorat honom för alltid. Mitt hjärta, min största kärlek. För alltid borta.

Jag andas in doften av honom, kramar om kudden och kniper igen mina ögon. Mina tårar har inte slutat rinna sedan den dagen. Sedan den kvällen jag förlorade honom. Det var två veckor sedan. Det låter orimligt men det är sant. Två veckor sedan jag förlorade mitt livs kärlek.

Jag har inte velat vara i min lägenhet. Jag gick direkt hit, hur jag nu ens orkade med det. Hem till honom. Jag har i princip bott i hans säng dessa två veckor, dock så har jag kämpat mig till skolan i max fem dagar inom loppet av dessa veckor som passerat.

Jag har tvingat mina bröder ta hand om min lägenhet så länge, för jag är inte redo. Jag är inte redo att återvända till den, för där känner jag mig så ensam. Så tom, och det får mig att sakna Dante omöjligt ännu mer.

Noel, Axel och Ludwig är nästan aldrig hemma. Dem är nästan alltid där ute någonstans, åker runt på Stockholms gator och letar efter honom. När jag berättade vad som hänt, hade dem ingen aning. Dante hade inte berättat något, inget alls. Jag vill hjälpa till, jag vill vara den som hittar honom, i livet. Men jag får inte, dem säger att jag är i ett alldeles för dåligt skick för att följa med & att det är för farligt.

Jag slår långsamt upp ögonen och möts av ett suddigt rum. Jag reser på mig och ger ifrån mig ett flertal hackiga andetag. Jag lever i hans tröjor nu, och inget annat. Jag låter mina steg släpas över hans rum tills jag kommer fram till den stängda sovrumsdörren. Med långsamma rörelser öppnar jag upp dörren, stiger ut och styr mina steg mot toaletten. Jag går tyst och försiktigt fram där jag slår upp dörren och går in på toaletten.

Jag ställer mig framför spegeln och tittar på mig själv. Jag ser helt annorlunda ut, smalare, blekare och jag ser betydligt tröttare ut än vanligt. Jag sätter på kranen och öppnar upp deras skåp för att plocka fram det jag söker efter.

(Känn er inte tvingade att läsa det här nere, det finns folk som känner sig tvugna att utsätta sig själv för sådant självskadebeteende. Ni är inte ensamma och ni ska veta att jag finns här ifall ni vill prata. PS. Jag har själv inget självskadebeteende.)

Med skakiga händer placerar jag det silvriga bladet mot min handled, trycker till medan min skakiga hand drar ett djupt streck. Jag vet inte varför jag gör det, men det känns som att en del av smärtan försvinner i några sekunder, vilket ger mig en slags fridfull känsla. En känsla som låter mig släppa taget för några sekunder. Jag drar bladet ett flertal gånger över mina handleder innan jag frustrerat skriker till. Det är något som når mig när jag drar det sista draget med rakbladet. Något som får mig att sakna honom mer än jag innan gjort. Något som får mig att inse.

Jag känner hur en hand försiktigt lägger sig över handen jag håller rakbladet i. Han tar tag i bladet och lägger det på vasken innan han för min blodiga handled mot vasken.

"Jag vill inte mer Ludwig, jag vill vara med honom." Gråter jag och hulkar mellan nästan varje ord jag yttrar. Han nickar svagt och jag tittar försiktigt in i hans ögon.

"Alida han finns där ute någonstans, levande och vi ska hitta honom." Säger Ludwig lågt, jag suckar men nickar svagt åt det han säger.

"Alida detta är inte bra, gör inte såhär mot dig själv. Vad tror du Dante kommer att säga dagen han kommer hem igen och du inte längre finns här. Snälla Alida, aldrig igen." Jag suckar lågt och känner hur han lägger armarna om mig när han hjälpt mig med att lägga om min handled. Jag lägger mina armar om honom och nickar svagt.

"Förlåt, det är bara så jävla svårt." Viskar jag, lutar mitt huvud mot Ludwigs axel och kniper igen ögonen. Jag känner hur han nickar i kramen innan han försiktigt drar ifrån, men stannar någon decimeter ifrån mitt ansikte.

"Det kommer bli bra Alida, Dante är stark och han kämpar för dig." Säger han och ger mig ett medlidsamt leende. Jag tror på Ludwig, Dante är ju trots allt hans bästa vän och jag är ganska säker att han är lika ledsen som jag. Men kanske hanterar det bättre än vad jag gör.

"Snälla, kom ner och ät?" Jag grimaserar svagt men väljer att gå med på det. Han låter mig gå ut före honom. Vi går nerför trapporna och kommer in i köket där det är uppdukat med mat. Vanlig mat, ovanligt. Jag slår mig ner på en av stolarna och tittar upp på Axel och Noel som redan tittar på mig. Dem ger mig varsitt medlidsamt leende som jag svagt besvarar.

"Något nytt?" Frågar jag och tar upp ytterst lite mat. Jag kan höra hur Noel avfyrar en tystlåten suck vilket får mitt hjärta att brista.

"Så det är helt dött, ingen som vet var Teo och dem är?" Frågar jag uppgivet. Jag lutar mig bak i stolen och stödjer min ena hand mot pannan för att skydda mig lite. För mina tårar börjar ännu en gång rinna längs mina kinder, jag visste inte hur svårt det var för tårar att nå sitt slut.

"Nej, men ge inte upp Alida. Vi fortsätter leta varje dag och vi ska hitta honom. Hade han varit död så hade vi redan hittat honom." Säger Noel med en mild röst och sträcker försiktigt fram sin hand, i en gest att jag ska lägga min hand i hans. Vilket jag gör. Jag kramar om hans hand med ett leende och nickar.

"Tack för att ni gör detta, jag vet att det inte bara beror på mig då Dante är eran bästa vän. Men det betyder ändå så mycket att ni gör allt för att hitta honom." Säger jag och ger dem varsin kort blick.

Resten av matstunden är i princip knäpptyst men just denna tystnad är något jag uppskattar. Jag orkar inte höra röster längre, inte alldeles för många iallafall för det får mig bara att bli mer ledsen.

När jag ätit upp den lilla maten jag tagit upp, reser jag på mig och lägger min disk i diskmaskinen. Jag börjar gå ut från köket men stannar upp vid dörröppningen.

"Ni ska veta att jag älskar er och är oerhört tacksam att få kalla er för mina bästa vänner." Säger jag, väntar inte riktigt på något svar utan går upp till Dantes rum igen.

Jag kommer upp till rummet där jag lägger mig ner i hans säng i samma position som jag innan legat i.

Dante, mitt hjärta.... Du ska veta att jag för alltid kommer att älska dig. Jag hoppas du vet det, vart du än befinner dig.

______________
Rösta och kommentera
Hoppas ni tyckte om det, två veckor har gått.
Ni kanske tycker att tiden sprang iväg för mycket men nope det gjorde den faktiskt inte.
En av Alidas otroligt känslosamma dagar.
Puss på er iallafall!!

Xoxo dantexlindhe