Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O T V Å

Torsdag 24 Maj 2018

Dante

Så som jag sitter nu, i den här ställningen antar jag snabbt att jag sitter här igen. På samma gamla stol och blir fastbunden för att bli utsatt för det vanliga. Mina armar binder dem fast bakom min rygg och benen binder dem fast i stolsbenen för att jag inte ska kunna sparka. Dem drar av mig samma ögonbindel jag alltid fått på mig och jag måste kisa då synen är suddig.

Detta var inte första gången jag sitter här på denna trästolen. Jag vet inte riktigt hur många dagar det har gått sedan den dagen, jag har liksom ingen tidsuppfattning längre. Det kan ha gått tre dagar, en vecka eller en månad.

Svullnaden från de tidigare gångerna dem utsatt mig för deras slag har fortfarande inte lagt sig, och kommer antagligen inte göra det om det ska fortsätta som det gör.

"Lindheee, redo för ännu en omgång?" Blåtiran som svullnat för mitt vänstra öga gör det svårt för mig att se honom. Synen är suddig och jag ger ifrån mig en låg suck.

Ska jag vara ärlig mot mig själv, så vill jag inte längre. Det gör så ont. Jag vill bara få ett slut på allt, jag vill att han ska skjuta mig. Vad som helst. Jag är så nära på att ge upp nu. Jag erkänner, jag är stark och jag tåler stryk. Men det här, det här är alldeles för mycket. Men jag är också mycket medveten om att jag inte kan göra såhär mot Alida. Jag kan inte lämna henne, inte när hon behöver mig som mest. Om jag ens kommer ut härifrån levande.

"Teo bara gör det, få det överstökat." Säger jag tyst, för min röst räcker inte längre till. Jag kan knappt prata. Visst finns det hat mellan oss, men jag fattar inte varför han inte bara dödar mig. Här och nu. Vi har haft konflikter med varandra, men det har han haft med andra gäng också.
Har detta med Olivia att göra?

"Teo, varför gör du det här?" Frågar jag, och förvånas själv över hur stark min röst plötsligt blivit.

"Frågade du precis varför jag gör det här? För det vet du Dante, långt där inne." Säger han och griper tag i mina käkar med ena handen och hånler mot mig. Jag skakar det jag kan på huvudet.

"Jag vet faktiskt inte Teo." Säger jag och låter min blick landa på stengolvet. Jag grimaserar när jag känner hur han tar ett hårt grepp om mitt hår och drar upp mitt huvud så att jag hamnar i samma höjd som hans.

"Tänk efter Lindhe, tänk efter med din söta lilla hjärna." Säger han med spända käkar.

"Har detta med, har detta med Oliva att göra?" Det kom ut som en viskning, men han hörde mig för han spänner hela kroppen när jag nämner hennes namn.

"Åh ja, där har vi ena anledningen." Säger han, och jag hinner inte tänka klart fören jag känner hur hans knytnäve slår mot min käke. Mitt huvud flyger kraftigt åt sidan och jag grimaserar av smärtan som bildas direkt.

"Du tog henne ifrån mig, när jag behövde henne som mest." Morrar han argt, och flera slag når mitt ansikte och bröst. Jag ger ifrån mig höga, och smärtsamma stön när hans knytnävar når min ömma kropp.

"Jag älskade henne, och du tog henne ifrån mig." Skriker han. Ännu fler slag. Mina ögon möter hans och jag känner hur jag är tvungen att drar efter andan.

"Man dödar inte den man älskar." Skriker jag frustrerat, med all kraft och känner hur mina tårar börjar sprudla längs mina kinder. Han stannar upp i sina rörelser, spänner sin knytnäve och tittar ner på mig. Det är nästan som att han inser vad han har gjort, att han inser att han faktiskt har dödat henne.

Han verkar inte ha något svar på det jag sagt men han kommer med något som får mig att spänna hela kroppen. Mörkret i hans ögon kommer tillbaka och han smäller till mig på käken. Hans knytnäve når min näsa och jag känner nästintill direkt hur det varma blodet sipprar ut från mina näsborrar, ner mot läppen och droppar på golvet. Blodet i min mun får mig att grimasera äcklat, jag samlar ihop det och spottar ut det framför mig på marken innan jag grimaserar mot honom.

"Varför är du den som ska få leva lyckligt? Varför ska du få leva ett bra liv med Alida när du fick mig att förlora allt jag hade. När du tog Olivia ifrån mig. Jag borde göra mig av med henne, Alida alltså. Du förtjänar inte att känna dig lycklig Dante, inte efter allt du utsatt mig för." Jag vill skrika på honom, men det gör jag inte.

"Nej Teo, låt henne vara. Hon förtjänar inte detta, är det någon du ska göra dig av med så är det mig och ingen annan." Mumlar jag och skakar frustrerat på huvudet för att få tårarna att lämna tårkanalerna.

Jag har ingen aning om varför han tog livet av Olivia. Min första kärlek. Men jag skulle aldrig låta honom röra Alida, aldrig någonsin. Hon har gått igenom alldeles för mycket och hon ska inte dö pågrund av mig. Hon ska dö gammal, hon ska dö lycklig.

"Ja kanske jag borde göra det, göra mig av med dig alltså." Säger han och hånler mot mig. Han inspekterar mig, lägger armarna i kors och placerar sitt pekfinger mot sin läpp som att han tänker efter.

"Albin, ge mig min pistol." Jag stelnar till, vrider på huvudet och ser hur Albin går fram till Teo och räcker den till honom. Teo tar emot den, riktar den mot mig och laddar den. Han tittar på mig, inget mer.

Det var inte på detta sätt jag ville att mitt liv skulle ta slut. Men det är något jag får acceptera, för detta ligger hos mig. Det var jag som valde att sätta mig i mörkret. Det är mitt fel, bara mitt.

Jag är 20 år och har precis påbörjat mitt liv med tjejen jag älskar över hela mitt hjärta. Vi fick inte ens fira vår första månad tillsammans. Allt pågrund av att jag satt mig såhär långt ner i skiten.

Jag hatar mig själv för att jag lät Alida falla för mig. Det var inte det att jag ångrar allt, men för hennes eget bästa. För jag visste att det här kunde hända, jag visste att chansen fanns att vi inte fick det slut vi ville ha. Det slutet jag ville ha, det slut där vi två ligger i samma säng och håller händerna vid livets slutskede.

Jag gillar inte bara Alida, jag var inte bara kär i henne. Jag var förälskad. Jag är förälskad i henne.

Tiden vi fick tillsammans varade inte under en lång period, men den varade tillräckligt länge för att jag skulle få uppleva den kärlek jag aldrig någonsin upplevt. Jag har aldrig känt mig såhär älskad av någon som jag gör med Alida. Jag har aldrig mått så bra som jag gör med henne. Aldrig, aldrig någonsin har jag älskat någon som jag gör med henne.

"Du vill inte dela med dig av några sista ord." Jag avfyrar ett hackigt andetag och tittar upp på honom.

"Alida, jag älskar dig hjärtat. Förlåt mig." Viskar jag.

Jag kniper igen mina ögon, gör mig redo för det som väntar mig. Gör mig redo för att mitt liv om bara några sekunder kommer att avslutas.

Alida, jag hoppas du finner kärleken igen. Den kärlek och omsorg jag inte var kapabel till att ge dig. Jag hoppas du hittar någon som du kan leva ditt liv med, bli gammal och dö lycklig med. Förlåt för allt du har fått gå igenom tack vare mig. Förlåt mig.

Hejdå mitt hjärta. Jag väntar på dig på andra sidan. Det lovar jag.

* skott avlossas *

____________
Rösta och kommentera
Bara för att det är valborg idag och jag ska iväg så japp.
Hoppas ni tyckte om det. Säg till ifall det är klyddigt o läsa med alla , - tecken osv.
Var detta verkligen slutet för Dante?
Usch mitt hjärta brister.....
Puss <3

Xoxo dantexlindhe