Toxic // Dante Lindhe

F Y R T I O T R E

Lördag 26 Maj 2018

Alida

Jag går ut från hans sovrum, ner mot nedervåningen och ut mot altanen. Jag slår upp dörren och stiger ut i det oerhört varma vädret. Solen lyser skarpt och värmen ligger troligtvis uppe i 20 grader iallafall. Det är vindstilla och en perfekt dag.

Jag drar av mig hans tröjan, går fram till trappan och går sakta ner i det svalkande vattnet. Jag vet inte vad som flög i mig, för bara några sekunder sedan låg jag i hans säng och grät men jag fick en impulsiv tanke att jag ville bada. Så det är vad jag tänker göra nu.

Jag simmar till mitten utav poolen där jag ställer mig raklång. Jag fäster min blick rakt fram, in mot huset innan jag sakta låter mig själv sjunka under vattnet.

Jag saknar honom så mycket, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

Vart är han? Har han ont? Är han död? Tänk om han ligger död någonstans där ingen någonsin kommer att hitta honom.

Jag simmar upp till ytan och placerar mina händer för mitt ansikte. Jag ger ifrån mig små låga snyftningar och torkar frustrerat bort mina tårar. Varför kan inte mina tårar bara ta slut någon gång? Ja är trött på att bara gråta hela tiden.

Jag går med långsamma steg upp från poolen och lägger mig ner i det varma gräset. Är det konstigt att jag får sånna här impulsiva tankar om vad jag ska hitta på? Har det kanske med mitt brustna hjärta o göra? Att jag på något sätt helt plötsligt vill hitta på saker bara för att jag inte längre har en dagsrutin. Jag ligger liksom bara i hans säng nuförtiden.

Jag drar in ett djup andetag och ler för mig själv, men varför vet jag inte riktigt. Det är någon känsla jag får, en känsla som får mig på bättre humör. Jag vet dock inte varför jag känner såhär. Men jag reser mig snabbt upp och springer in i huset. I vardagsrummet sitter Axel med ett glas vatten i handen. Jag sätter mig ner med ett litet leende bredvid honom.

"Har det hänt något?" Jag tittar lite frågandes på honom och skakar på huvudet.

"Nej, hurså?" Frågar jag och lutar mig bak mot ryggstödet. Jag lägger upp benen i soffan och placerar en filt om mina knän. Jag är fortfarande blöt dock, vilket kanske inte är så positivt.

"Nej, det känns bara som att du typ är lite gladare?" Han säger det en aning osäkert, jag ler svagt mot honom och skakar på huvudet.

"Jag skulle inte klassa det som gladare, men jag fick en känsla Axel. En bra känsla på något vis och jag tror det kan ha med Dante o göra." Säger jag, men jag vet inte ifall det ens är sant. Det bara kom ur mig, att känslan hade med Dante o göra.

"Det låter väl bra." Säger han, rösten låter inte osäker men den låter inte så övertygande ihäller. Jag himlar smått åt honom och suckar svagt.

"Axel, varför tror du inte på mig? På den här känslan jag har?" Frågar jag tyst och lägger huvudet lite på sne med min blick i hans.

"Jag tror på din känsla Alida, men jag är samtidigt rädd att det kanske inte är så." Svarar han och lutar sitt huvud mot sin hand som är placerad uppe på ryggstödet av soffan.

"Jag förstår det, jag är också rädd. Rädd att vi hittar honom så pass skadad att det kanske inte går att rädda honom, för Teo är så pass hemsk." Mumlar jag och lutar mitt huvud så som Axel också gör.

"Det kommer bli bra Alida, Dante är stark." Jag nickar med ett leende.

"Axel, får jag sova i ditt knä?" Frågar jag lugnt och försiktigt. Han avfyrar ett leende och nickar innan han sätter sig till rätta. Jag lägger filten om hela min kropp och lägger därefter mitt huvud mot hans lår.

Axel
Att se Alida såhär förkrossad över att ha förlorat Dante gör ont att se. Han är inte död, det känner jag också på mig men jag är rädd för att se det jag inte vill se. Jag vill inte se Dante så mörbultad som jag vet att Teo är kapabel till att göra. Jag hoppas vi hittar honom snart, så att livet kan fortsätta framåt. För just nu står det bara helt still.

Alida har inte längre en vardag som hon mår bra av, för hon ligger bara i hans säng och gör ingenting förutom att gråta. Hennes ork i kroppen försvann redan första dagen hon kom hem och berättade allt som hänt. Dagen då Dante togs ifrån henne, dagen han togs ifrån oss alla.

Våra dagar består mest av att vi från morgon till sent på kvällen åker ut och letar efter honom, snackar med människor som kanske vet vart Teo befinner sig. Det är inte lätt, men vi gör allt för att hitta honom.

Det är vackert att se, på något sätt. Att dem är förälskade i varandra, och dem har liksom inte ens varit tillsammans i mer än två månader. Jag önskade själv att få ha ett sådant förhållande som Alida har med Dante. Innan detta hände, såklart. Det går inte att leva ett liv utan kärlek.

Jag tittar ner på Alida som har slumrat till och kan inte undgå att avfyra ett milt leende. Hon är vacker, det måste jag erkänna men jag skulle inte ta henne ifrån Dante. Jag har inga känslor för henne ihäller men hade lätt kunnat få det om jag träffat henne själv för första gången.

Telefonen vibrerar där den ligger bredvid mig i soffan. Det är Noel som ringer. Jag tar tag i den, skruvar ner volymen på teven, sveper min tumme över skärmen och placerar den därefter vid mitt öra.

"Ja?" Säger jag, och är därmed den som börjar konversationen. Jag hör hur någon suckar i andra sidan luren vilket får mig att smått rynka på ögonbrynen.

"Är du med Alida?" Frågar Noel kort. Jag tittar ner på henne och nickar automatiskt men inser att han faktiskt inte ser mig.

"Ja det är jag." Är svaret jag ger honom.

"Ja för alltså Axel...." Jag börjar känna hur oron sakta men säkert börjar krypa fram.

"Noel vad är det?" Säger jag och spänner hela kroppen. Rädd för att han ska säga något jag inte vill höra.

"Vad gör hon då?" Han ignorerar min fråga. Jag suckar svagt och kliar mig i nacken.

"Hon sover i mitt knä." Säger jag.

"Hör hon dig tror du?" Okej nu blir jag för fan rädd. Vad vill han säga?

"Nej. Noel bara berätta för mig din idiot." Fräser jag lite för högt. Alida rör sig lite vilket får mig att bita ihop, rädd för att hon ska vakna.

"Axel, vi vet vart dom är."

___________
Rösta och kommentera
Bli inte för besvikna på mig, men här har ni ett kapitel iallafall.
Hoppas ni tyckte om det.
Dem är alltså Teo på spåret.

Hoppas ni fick en fantastisk valborg (för er som firade.) annars hoppas jag att ni fick en fantastisk måndag.
Trots det dystra vädret vi blev drabbade av så hade jag det awesome.
Puss på er!!

Xoxo dantexlindhe