Toxic // Dante Lindhe

E P I L O G

Dantes blåa ögon synar hur Teos grepp om den glänsande pistolen avtar. Hans kropp faller till marken, blir snabbt livlös. Dante vill glädjas att Teo äntligen är borta, men något är inte rätt. Han för blicken upp från Teos livlösa kropp och ser hur Xander, och Ludwig springer mot dem men kommer inte långt fören de båda stannar upp. Ludwig slänger sig på platsen han står på och skriker. Dante lägger blicken på Alida, som inte längre står bredvid honom. Hon har fallit till marken, Teo hade skjutit henne.

Han är snabb med att slänga sig ner på knä bredvid henne. Hon andas snabbt och blodet från hennes tröja sprider sig för varje sekund som går. Dante lägger försiktigt Alidas huvud i sitt knä, hon hulkar av smärta och håller sin lilla hand om såret. Dantes tårar börjar rinna längs hans kinder utan slut och handen ersätter hennes om såret. Hennes blick är tom, men den tittar ändå upp på honom.

"Alida, hjärtat stanna kvar hos mig."

"Snälla du får inte lämna mig."

Hans röst är ynklig och knappt hörbar men hon lyckas ändå höra hans ord. Med den lilla kraften i hennes kropp lyfter hon sakta handen och placerar den mot Dantes blöta kind. Hon ville inte att detta skulle vara sista dagen i livet, men hon visste att det skulle vara sista gången hon någonsin fick se sin älskade. Att det skulle vara sista gången hon fick känna hans närvaro, få titta in i hans vackra glittrande ögon. Alida visste att hennes själ skulle lämna hennes kropp ikväll och därför ville hon inte släppa taget, inte än. Hon ville vara i Dantes famn så länge hon kunde, trots den obeskrivliga smärtan i hennes buk.

"Du måste lova mig, att du säger till Nikko och Noel."

Alidas röst är svag och blod blir synligt i hennes mungipa. Dante kysser hennes pannan och skakar på huvudet.

"Alida du kommer överleva, du måste kämpa, hjälp kommer snart."

Viskar han och snyftar till.

"Dante jag älskar dig, tack för allt."

Alida lyckas bara rycka lite på mungipan, mer blir det inte. Men Dante ser hennes leende genom hennes tindrande tårfyllda ögon. Hon ville le men smärtan gjorde det omöjligt, hon hade knappt orken till att andas, men hon gjorde det för honom. Dantes hulkningar fick Alidas tårar att rinna omöjligt ännu mer. Detta var första gången hon sett Dante såhär förtvivlad och ledsen, så förkrossad och det krossade henne ännu mer.

"Hjärtat du får inte lämna mig, du är mitt allt och vi ska leva tillsammans tills vi båda två är redo för andra sidan. Det var ju det du sa."

Dante stryker försiktigt bort en hårlock som lagt sig över Alidas ansikte. Han stryker sin tumme över hennes kind för att torka bort de tårar som svämmat över.

"Ibland stämmer inte ödet in på hur vi själva byggt upp det."

För varje ord hon yttrade försvann hennes medvetande men hon höll ut så gott det gick, för att stanna kvar på jorden så länge hon kunde för honom, det var allt hon begärde av sig själv. Hon kämpade för honom, bara honom.

"D-du måste lova mig en sak,"

Hon väntade på bekräftelse från Dante att han lyssnade, och det gjorde han.

"Du måste fortsätta kämpa för din dröm,"

"Dante du måste gå vidare och du får inte glömma att fortsätta våga älska."

Hon tar ett kort och hackigt andetag. Dante vågar knappt blinka, för han är rädd att hon inte längre finns kvar hos honom när han öppnar ögonen igen.

"Är det något du har fått mig att inse så är det att livet är värt att leva, kärleken övervinner allt och att aldrig ge upp på det man vill."

Snyftar Dante och han kan knappt längre andas så mycket som han gråter. Han är förkrossad, för han vet att hans älskade inte kommer finnas vid hans sida efter denna kväll, inte imorgon, inte om någon vecka, inte fören Dante levt sitt liv och välkomnar döden när han är redo. Det skrämde honom, så otroligt mycket.

"Jag tror på dig Dante, det har jag alltid gjort."

"Jag vet mitt hjärta, jag ska göra dig stolt. Du har mitt ord."

Alida som haft blicken på Dante under hela denna tid får syn på den glittrande ringen som pryder hennes ringfinger. Hon låter sin svaga hand lämna Dantes kind och med den lilla orken som finns i hennes kropp tar hon försiktigt av sig ringen. Alida tittar ner på den och ler svagt, så gott hon kan och minns tillbaka till hennes födelsedag när hon fick den av honom. Hon tar tag i Dantes hand och placerar försiktigt ringen i den och stänger därefter igen handen som ett lock.

"Jag kommer alltid att vara med dig, alltid."

Viskar hon kort, Dante blinkar snabbt några gånger för att tårarna inte ska skymma hans syn och han tittar in i hennes nu kalla och tomma ögon. Skimret hon alltid haft varje gång han tittat in i dem har nu avtagit och han vet att slutet är nära om inte hjälp kommer snart. Hennes andning är kort och snabbt och bröstkorgen höjs och sänks knappt längre och det var då han insåg att tiden verkligen började rinna ut.

"Alida Jolin, jag älskar dig."

Han för försiktigt sina läppar mot hennes och kysser dem fjäderlätt. Kyssen smakar bara salt men det är en kyss full av passion, en kyss full av fruktan, en fruktan över att de båda vet att dem inte kommer få leva tillsammans för evigt, men det var framförallt en kyss full av ren kärlek. Dante hade älskat förut, men kärleken för flickan han just nu hade i sin famn var större än vad den någonsin varit och troligtvis någonsin kommer bli. Han lutar sakta sin panna mot hennes och blundar svagt.

Hon hann aldrig säga det tillbaka, för strax efter kyssen tog hon sitt sista andetag. Flickan som påmint Dante om vad kärlek var, hur man älskade, tog sitt sista andetag i hans famn. Där hon hörde hemma.

Dante ville knappt öppna sina ögon för han visste att hon inte längre var med honom. Hennes genuina och vackra själ hade lämnat hennes kropp och var på väg upp mot himlen där hennes älskade mamma och pappa välkomnade henne, alldeles för tidigt.

"Du är verkligen min mening med livet, och jag ska leva för dig mitt hjärta."

"Det lovar jag."

Alida Jolin dog den där kvällen, i famnen hos sin älskade där hon hörde hemma. Det är inte alla som får sin evighet, tyvärr. Men med Teo borta visste Dante att han inte längre behövde oroa sig för att förlora de han älskade. För trots sin förlust av sin livs kärlek visste han att det fanns en chans för honom att leva ett lyckligt liv. Alida skulle för alltid ha en stor plats i hans hjärta och den platsen skulle aldrig kunna bli ersatt. Han visste att han skulle få träffa henne igen och det var det som fick honom att fortsätta.

Allt började med ett hat, som ersattes till en kärlek som blev så så stark att den tillslut olyckligt nog särade på dem.

Det är inte alla kärlekshistorier som slutar i sorg,
men denna gången blev det Alidas och Dantes som drabbades.

_____________
Rösta och kommentera
The end, eller vad man säger...
Jag kan inte fatta att detta är slutet på det som blev deras evighet. Efter nittiotre kapitel å en epilog har deras historia tyvärr lett till ett slut.

Jag kan inte avgöra ifall jag är nöjd eller inte, men jag hoppas den duger.

Jag håller det kort, men tack som fan för att ni läst min bok, notera att jag gråter när jag skriver det här.
Ni betyder verkligen allt.

Xoxo dantexlindhe