Toxic // Dante Lindhe

N I O

Fredag 13 April 2018

Ända sedan kvällen jag var hemma hos Ludwig och grabbarna så hade jag inte varit i skolan, inte alls. Då var det måndag och idag, nu är det fredag.

Aldrig att jag ville se Dante igen, aldrig. Det ända jag ville var att glömma honom för gott och aldrig mer prata med honom men jag vet faktiskt inte ifall det kommer gå.

Jag slår in Nicoles nummer, placerar telefonen mot örat och behöver inte alls vänta länge fören hennes välkända röst når mina öron.

"Hej Alida, hur är det?" Säger hon med en lugn röst, som svar ger jag ifrån mig en låg suck och lägger mig därefter ner i sängen jag just nu befinner mig i.

"Jag mår väll okej." Mumlar jag nästintill direkt efter sucken.

"Är du verkligen säker på det? För det verkar inte som det." Mumlar hon som svar i luren och jag känner på mig att hon osäkert biter sig i läppen.

"Nicole jag vet helt ärligt inte, jag hatar honom så mycket men jag tror ändå att jag gillar honom." Säger jag och slår på högtalaren.

"Du snackar om Dante nu va? Jag förstår dig Alida och jag tycker verkligen att det är tråkigt med den där attityden han bär på. Jag ser på dig att du gillar honom, för annars hade du för fan lämnat för längesedan." Jag nickar men inser att hon faktiskt inte kan se mig.

"Mm." Mumlar jag lågt som svar och stänger igen mina ögon.

"Nicole jag vet inte ifall jag vill fortsätta såhär." Säger jag med gråten i halsen, för aldrig hade jag blivit såhär påverkad av en kille förut.

"Alida vill du att jag ska komma över istället?" Mumlar hon.

"Nej det är okej, jag vill bara snacka lite." Säger jag lågt och tar tag i närmsta kudde som jag kramar om.

"Ja okej, jag förstår och jag lyssnar." Svarar hon.

"Jag brukar aldrig bry mig om när personer kastar spydiga kommentarer och förolämpningar mot mig, men med Dante så blir jag typ påverkad. Jag har liksom försökt förtränga det, att jag inte bryr mig om det han säger men nu kommer allt fram och jag mår skit." Säger jag och låter de första tårarna svämma över.

"Alida du gillar honom jättemycket va?" Jag för försiktigt mina tummar under ögonen och torkar bort tårarna som nu aldrig slutar falla.

"Det är det jag är rädd för," Suckar jag.

"Vi har aldrig haft en bra relation till varandra men jag tror våra bråk och tjafs har lett till att jag känner mig så extremt dragen till honom." Säger jag svagt och pillar försiktigt på mitt täcke.

"Jag är ganska säker på att han också gillar dig,
han måste bara inse det själv helt enkelt. Jag vill inte att han ska såra dig mer. Jag blir så ledsen när jag ser dig ledsen." Mumlar Nicole med en mild och låg röst.

"Nicole vad ska jag göra?" Mumlar jag och stänger igen mina ögonlock för att känna hur tårarna fortsätter oavbrutet att falla längs mina kinder.

"Prata med honom, berätta allt du känner och pushar han bort dig igen så är det kanske bäst att låta honom gå. Ni har inte känt varandra så länge men ändå har det gått så snabbt. Jag hoppas på att han erkänner sanningen för dig och sig själv men ta det försiktigt." Jag avfyrar ett milt leende då jag verkligen har världens finaste vän.