Toxic // Dante Lindhe

S E X T I O E T T

Söndag 3 Juni 2018

Det var inte långt efter kramen vi delade som jag tog initiativet att fråga Ludwig ifall vi skulle gå ut en runda i det fina vädret. Solen lös skarpt och värmen var väldigt behaglig, så varför skulle man då sitta inne? Med skorna på fötterna och jackan lämnandes kvar på en av krokarna i hallen slår Ludwig upp ytterdörren och vi möts direkt av den friska sommarluften. Nu, nu börjar sommaren verkligen komma.

Vi hade inte riktigt någon speciell location som vi styrde våra steg mot, utan vi körde i princip på magkänslan och fötterna tog oss åt det håll som kändes bäst.

"Hur är det med familjen då? Har du hälsat på dem nyligen?" Är frågan jag ställer honom efter att vi gått i ungefär tio minuter. Jag har inte träffat familjen Kronstrand på ett väldigt långt tag och jag saknar det. Jag saknar dem. Jag saknar den tiden då vi nästintill alltid var där, speciellt på sommaren när vi grillade, badade och hade det riktigt soft. Dem är som en andra familj och fanns alltid där för mig och mina bröder när mamma och pappa dog.

"Jo jag var där nyligen och det är väl bra med dem, dock så är mamma och pappa lite besvikna på allt skit jag gör. Dem vet egentligen ingenting om vad jag håller på med, men dem har nog sina aningar. Jag har inte riktigt varit den bästa sonen." Jag skrattar, av någon anledning till och nickar.

"Du får skylla dig själv, jag tycker inte om att ni gör det ni gör ihäller." Flinar jag, Ludwig himlar med ögonen utan att titta på mig.

"Jag vet jag vet." Suckar han och rättar till glasögonen han trätt på sig precis innan vi stuckit utanför huset. Glaset är i en nyans av blått och glasögonen är formade som rektanglar ungefär. Dem sitter riktigt snyggt på honom, det måste jag säga.

"Dem saknar dig iallafall och dina bröder, alltså familjen då. Mamma skulle jättegärna vilja ha över er på middag när ni har tid." Fortsätter han och vi svänger vänster när gatan delar på sig.

"Det låter jättebra, jag ser redan framemot det." Ler jag av tanken att äntligen få träffa min andra familj igen, för det är precis det dem är.

"Hälsa mamma att det bara är att skicka ett datum som passar dem så ska jag se vad jag kan göra." Jag lägger lätt min ena arm om Ludwigs midja och kramar om honom i sidan. Mamma är något jag nästan alltid har kallat Jenny, då hon är som en extramamma för mig.

"Ja men det ska jag se till att göra."

Därefter blir det en tystnad mellan oss och vanligtvis hade jag troligtvis varit personen som hade sagt något, men just nu kommer inget fram. Tystnaden var faktiskt väldigt bekväm och det kändes inte jobbigt att ingen av oss sa något. Jag tittar med ett leende upp på Ludwig som nästan direkt tittar ner på mig och besvarar med ett tandlöst leende. Det kändes som en slags bekräftelse att han också tyckte att tystnaden som uppstått var, bekväm? Om man kan yttra det så.

Efter ungefär ytterligare tio minuter kommer vi fram till en liten park där vi slår oss ner på en lite avlägsen parkbänk. Väl på bänken sätter jag mig lite snett för att lättare kunna prata och titta på Ludwig samtidigt.

"Hur är det nu då? Att bo med Dante?"

Ludwig skrattar lätt och tittar ner på mig som om att han precis insett något.

"Varför tittar på mig så?" Börjar jag.

"Nej men jag insåg precis att ni faktiskt har flyttat in tillsammans, det kändes som att ni blev tillsammans igår?" Han ler lätt.

"Ja, vi har ju helt ärligt inte varit tillsammans så länge men jag känner mig extremt trygg med Dante och efter allt vi gått igenom på denna lilla tid så tror jag att det har fört oss närmre varandra. Det känns iallafall extremt skönt att inte behöva vara själv om nätterna och att alltid veta att man har någon att komma hem till."

"Hur är det med honom då? Jag såg honom igår men ändå, jag menar generellt. Finns det något som håller honom tillbaka?" Frågar han och jag tänker direkt på hans mamma. Borde jag berätta? Jag menar det är Ludwig och Ludwig är Dantes vän och vet troligtvis vad som har hänt med hans relation till sin mamma.

"Skulle det vara något som håller honom tillbaka så kan jag vara ärlig med att säga att jag inte kan se det på honom, inte just nu iallafall. Men isåfall skulle det vara att jag bett honom att prata med sin mamma. Jag har inte hört mycket om vad som hänt men av vad han har berättat så har han gjort henne något." Svarar jag och låter en suck lämna mina läppar. Jag vill ju verkligen veta, jag vill veta vad som faktiskt hände som fick Dante att tappa kontakten med sin mamma. Ludwig ser lite velandes på mig, antagligen ifall han ska berätta eller ej men han särar faktiskt på läpparna för att säga något.

"Jag tycker verkligen att det är bra att du ber honom att prata med henne, han lyssnar på dig. Men ska han gå själv?"

"Nej jag följer med honom, han behöver någon där som kan säga till honom att allt kommer att bli bra. Att allt kommer att lösa sig, förstår du?" Ludwig nickar och ler mot mig innan han lägger ena armen på bänkryggen.

"Ja det är precis det han behöver och speciellt ditt stöd. Han känner sig trygg med dig och jag är ganska säker på att det kommer gå bra. Se till så att han verkligen kan öppna upp sig för henne, säga förlåt och få tillbaka sin mamma i sitt liv igen." Jag nickar enkelt och tar in varje ord han säger.

"Ja, det skulle göra allt bättre. Att han får ha sin mamma tillbaka, en annan trygghet som isåfall inte är jag. Men du, Ludwig? Vad var det som hände egentligen? Varför förlorade Dante kontakten med sin mamma?" Ludwig tittar osäkert på mig och jag låter mig själv bita tag i min underläpp.

"Det finns något du ska veta om Dante och hans relation till sin familj." Inleder han och jag spetsar öronen för att ta in allt han kommer att berätta för mig.

"Relationen som Dante hade till sin pappa är en relation ingen någonsin kommer att kunna slå. Dem gjorde allt tillsammans och Dante såg upp till sin pappa mer än allt annat. Hade Dantes föräldrar separerat hade han alla dagar i veckan föredragit att bo hos sin pappa mer än sin mamma." Han tar ett lätt andetag innan han fortsätter.

"Dante var runt tolv år när han kom på sin mamma med någon annan man. Han blev så arg, så frustrerad att han inte kunde hålla det inom sig. Hans respekt för sin mamma försvann sekunden han smällde igen dörren i ansiktet på dem. Det var tack vare sin kärlek till sin pappa som han inte ville höra på sin mammas förklaring, eller förlåta henne. Dantes pappa fick så småningom reda på det, av Dante som var alldeles för arg för sitt eget bästa och det tog bara någon vecka innan Dantes pappa hittades död i badrummet. Han hade tagit livet av sig, för att hans kärlek till sin fru var större än kärleken till Dante." Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller hur fan jag ens ska reagera.

"Dante har i alla år klandrat sin mamma för att Dan, hans pappa miste livet. Tog sitt egna liv, med andra ord. Dantes aggressions problem tog han ut på henne, han var inte alls samma Dante som när hans pappa levde. Alida du har inte sätt honom i det värsta stadiet och det vill du inte uppleva ihäller. Aldrig. Han slog henne, kastade saker på henne och bråkade med henne i princip varje dag. Det var under den tiden Dante var oerhört känslosamt instabil och tillslut stack han hemifrån och kom inte tillbaka. Detta var en av faktorerna till att han är där han är idag." Det kom som en stor våg av chock, jag visste inte det här. Jag visste inte att Dante hade sådana problem med sin aggression. Jag menar, jag har sätt honom arg men jag hade aldrig föreställt mig att han skulle slå sin egna mamma. Aldrig.

________
Rösta och kommentera

Förlåt för att det är sent uppe, men här har ni kapitel 61.
Btw i denna story så är Ludwigs föräldrar inte skilda (jag har för mig att dem är det i verkligheten.)

Puss och godnatt på er <3

Xoxo dantexlindhe