Babygirl

Sjuttiofyra

Den här gången var jag påväg till en fest när William skrev. Som vanligt skulle jag möta honom vid Ica om en halvtimme och jag som var påväg till en fest hade precis gått förbi Ica. Så med en suck vände jag mig om och gick tillbaka. Jag skrev ett sms till Ogge om att jag blivit matförgiftad och inte skulle dit.
Redan efter två minuter var jag framme vid Ica så jag satt där och tände en cigg i väntan på William. När han tillslut kom hade jag hunnit röka up ett helt paket.

Jag hoppade in i bilen och han hälsade som vanligt innan han direkt började förklara om uppdraget.
"Det enda du ska göra är att få ut en flicka ur ett hus och få in henne i bilen", sa han enkelt som om det var något han gjorde varje jag. Jag stirrade på honom, han ville väl inte att jag seriöst skulle kidnappa någon?
"Vadå, kidnappa henne?", frågade jag.
"nja, skulle mer kalla det rädda henne. Hennes farsa är en rival till oss sedan långt tillbaka, vi ska bara klara upp några ofärdiga affärer", förklarade han och jag kollade tveksamt på honom.

Vi kom fram och William och hans gäng var inte diskreta med att slänga upp dörren till deras hus och storma in. William gjorde ett tecken till mig att flickan var på ovanvåningen. Jag sprang upp dit och letade igenom tre rum innan jag hittade henne. Hon satt med hörlurar och såg vettskrämt ut när hon såg mig. Jag försökte le lugnande.
"Hej", sa jag och hon kollade fortfarande skrämt på mig. Plötsligt hördes en massa dunsar nedifrån och hon kollade mot dörren.
"Okej jag förstår att det här är jätte konstigt. Men du måste följa med mig", sa jag och hon såg först tveksam ut men när höga röster nedifrån tog sig upp så tassade hon fram till mig. Jag sträckte ut min hand och hon tog den.
Tillsammans tog vi oss ner till nedervåningen och när vi kom ner såg jag William stå med en pistol riktad mot en mans huvud. Jag spärrade upp ögonen och min första tanke var att flickan måste ut innan hon hinner se något. Dock var det redan försent för jag märkte henne stå och stirra mot William. Jag försökte få henne gå ut men hon slingrade sig ur mitt grepp och sprang mot hennes pappa. William ändrade sikte och riktade pistolen mot hennes huvud och utan att tänka efter så hade jag snott en av Williams vakters vapen.
Utan att tänka efter hade jag riktat pistolen mot William och han kollade roat mot mig medan han nickade åt en av hans män att ta mannen. Han föste flickan bakom honom och jag såg att hon grät.
"Låt henne gå", morrade jag. Ovetandes om varför jag fick sådana moderskänslor över flickan. William skrattade åt mig och skakade på huvudet.
"Babygirl, du vet verkligen hur du sätter dig själv i skiten", flinade han.
Jag satte fingret på avtryckaren.
"Låt henne gå, eller så skjuter jag", fortsatte jag och kollade snabbt på pappan som mimade ett tack åt mig. William kollade utmanande på mig och laddade sin pistol innan han riktade den mot flickan. Hon skrek till och darrade av rädsla.
"SLÄPP HENNE!", röt mannen men William flinade bara om möjligt större.
"Seså babygirl, ska vi se vem som trycker först?", sa han och hela han äcklade mig.
Mina händer darrade och en tår rann ner längst min kind.
"Bara.. låt henne gå", sa jag men han hade andra planer. Han böjde sig ner till flickan och gav henne en kyss på pannan.
"Säg hejdå till pappsen", sa han till henne innan han avlossade ett skott mot mannen som föll ihop på golvet. Flickan skrek högt och gjorde allt för att komma undan men William höll i. Sedan gick allt fort.
Jag slöt ögonen, tog ett djupt andetag och sköt. Skottet ekade i mina öron och direkt efteråt blev det tyst, knäpptyst.
Sedan skrattade någon, högt och jag öppnade ena ögat för att se William stå och hånskratta.
"Se nu babygirl vilken röra du ställt till med", sa han och inte förens då såg jag att flickan låg på golvet med blod sipprandes ur hennes bröst. Hennes vita tunika var nog mörkröd av hennes blod.
Chockat släppte jag pistolen med en duns och föll ner på knä.
"Gjorde...nej.. det... det", flickan kollade på mig med smärta i blicken och det kändes som att allt raserade. Vad hade jag gjort?
"Du siktade mot mig", sa William och nu hade han något vilt i blicken. Jag stirrade på honom och han tog ett steg mot mig.
"Du sköt mot mig", sa han och kollade vilt på mig. Sedan riktade han pistolen mot mig och jag insåg att jag måste ta mig därifrån, fort. Så jag kastade mig upp på fötter och snubblade ut från rummet. Ett skott hördes och det blev hål en vägg bredvid mig.
Jag sprang fortare och när jag kom ut i hallen hörde jag William.
"Vafan stirrar ni på? Ta henne!", skrek han och jag förstod att det här gällde liv och död. Jag slängde upp dörren och började springa allt jag hade. Aldrig i hela mitt liv hade jag sprungit så fort, aldrig hade jag tänkt så lite och så mycket på samma gång.
Jag sprang och sprang. Jag slutade inte ens springa när Williams män tappade bort mig.
Mina lungor skrek efter syre och mina ben brann av mjölksyra. Aldrig hade jag sprungit så fort. Jag sprang enda tills jag var på Oscars uppfart och såg han stå utanför och röka.
Aldrig någonsin har jag blivit så lättad av att se någon annan. Det var som om jag äntligen fick något stabilt att klamra mig fast på. Han höjde handen i en hälsning när han såg mig och jag kollade bara på honom, fortfarande i chock.
Han såg att något var fel och släkte sin cigg innan han gick och mötte mig med utsträckta armar. Hela den gesten fick mig nästan att brista ut i tårar och jag nästan trillade in i hans famn. Han omfamnade mig och jag kände hur den lilla orken som hade tagit mig hit rann av och mina ben under mig vek sig. Hade det inte varit för hans armar hade jag legat i en hög på marken nu.
"Jag försökte verkligen", viskade jag med darrig röst. Jag knep ihop läpparna och kände hur tårarna som tryckt på nu rann ner längst mina kinder i floder.
"M-men", snyftade jag fram och plötsligt var det som om verkligheten hann ikapp. Bilderna av flickan som låg orörlig på golvet, pågrund av mig, tog upp mitt synfält.
Plötsligt kände jag hur magen vände sig ut och in och jag spydde. Oscar tog tag i mitt hår och jag föll ner på alla fyra och spydde igen. Han strök mig lugnande på ryggen.
"Det är okej", sa han och jag spydde igen.
När spyorna lämnat min kropp lämnade de mig med inget annat än ett enormt tryck över bröstet. Det var omöjligt att andas och trycket kvävde mig inifrån. I vanliga fall hade jag lärt mig hur man hanterade panikattacker, men det här var något helt annat och trycket var så mycket starkare. Det var som om någon hade lagt ett stort berg över mitt bröst och jag kunde omöjligt andas. Paniken växte och jag kunde omöjligt höra eller förstå vad Oscar sa eller gjorde. För en sekund glömde jag bort att han ens var där.
Smärtan över bröstet fick mig vilja skrika och försvinna ut ur min egna kropp, men jag kunde inte skrika eftersom jag omöjligt fick någon luft. Jag kommer dö, jag dör nu, tankarna skrek åt mig och jag behövde luft, nu. Jag hade kopplat bort från verkligheten och varken märkte eller hörde vad som hände runt omkring.
Tillslut blev trycket för stort och paniken för mycket att det svartnade. Min första tanke var att jag dog, och jag var säker på det.

Jag öppnade ögonen och möttes av ett starkt ljus. Jag märkte att jag låg utomhus och för en sekund kom jag inte alls ihåg vad jag gjorde där och varför. Men sedan märkte jag att jag låg i Oscars famn och han strök en hand över mitt hår. Då strömmade allt över mig.
Jag slöt ögonen och förbannade mig åt att jag inte faktiskt dog. Oscar omfamnade mig och höll om mig hårt.
"Jag vet, men jag bär det med dig", sa han som om han läst mina tankar och känt allt jag kände. "Du är inte ensam", viskade han
"Jag är här", och gungade oss fram och tillbaka. Tysta tårar rann ner längst mina kinder och trycket över bröstet blev större. Han skulle bara veta, jag hade gjort något oförlåtligt.