Förbjuden frukt

Det var ingen lek längre

Min arm drogs från hans armar. Hans kraft var brutal. Jag försökte släppa men han var bestämd. Dominant. Jag visste inte om jag ville skrika. Då hade säkert poliserna upptäckt mig och skulle bli ännu mer låst. De skulle undrat varför jag inte skrek hela tiden, det skulle lättare tas fram att jag hade rymt och sedan fick hjälp på vägen av en av brottslingarna. Så jag höll tyst. Min mun var förseglad. Inte ett enda ljud kom ut. Ögonkontakten med honom ilade in i varje ådra. Jag visste inte vart han tog mig. Det gick snabbt, så snabbt. Han var inte ett dugg lika smidig som mig så grenarna bara spretade in i mitt ansikte. Såret hade inte slutat blöda och det var nu jag märkte att det började bli allvarligt. Det här var ingen lek längre.

"Vart ska vi?" Han vände sig sakta om och stirrade på mig. Hans blick vandrade över mig hetsande och därefter vände han mig om. Hans hand täckte min mun medan den andra tog tag i mina händer. Någonting vasst som brände grep tag om mina handleder. Det stack till så att jag ville bita av min hud endast för att få bort det. Han jobbade på i sin process i sin tystnad. Sedan drog han mig bakåt, det var svårt att springa baklänges medan hans hand täckte mina andetag. Det dröjde inte länge tills att han förflyttade handen till mina läppar för att visa att jag skulle vara tyst och bar upp mig på hans breda axlar. Jag kunde höra hjärtslagen i takt med hoppen från asfalt till gräs, till att gömma sig bakom containers. Jag skrek inte. Jag gjorde inte ett ljud utan lyssnade på honom. Sirenerna tynade bort efter varenda fotsteg han tog därifrån. Han skulle ta mig någonstans, det visste jag, men frågan var bara vart?