Förbjuden frukt

Om någon visste mitt värde skulle de aldrig ens tänkt tanken!

Men nu var dilemmat. Precis utanför min cell stod vakter, det första de skulle göra då är att ta mig om de får chansen vilket gjorde det ännu viktigare att jag inte var just där. Skulle jag gå till William och känna ett så oerhört obehag som hos ingen annan? Eller till Hance som behövde få lite mer närhet, men kanske missa chansen med killen? Eller killen som jag faktiskt mest av allt ville, men då få dåligt samvete få jag sviker de andra som också riskerar mycket om någon kommer på vår idé om att smita? Killen vet väl ännu inte planen och jag kommer bara längre och längre ifrån de andra så det var inte det smartaste valet.
"Hörru" någon avbröt mig i mina tankar. Jag vände mig om och rördes av en beröring uppför min axel. "Sov hos mig." "Var det en befallning?" Jag tittade på fingertopparna som sakta men säkert rörde sig mot linnets öppning. "Ja. Annars..." Jag tittade bara på honom som om att jag inte kunde tro att han var allvarlig. "Men snälla någon, du har sett mig. Tror du det där skulle skrämma mig? Vad hade du tänkt göra?" "Du visar bara att du inte vet vem jag är. Hade du det hade du aldrig sagt det där till mig." Jag tog tag i hans hand och släppte den inte förrän han skulle fortsätta, även fast att jag såg ärren på hans armar, de innan blodsprängda ögonen som varit med om så mycket, ögonen som kunde berätta det inget annat någonsin skulle klara. "Först skulle jag låsa fast dig i min säng. Sedan skulle alla här se på, han, den andra killen, alla andra här på fängelset, även din pappa. Han skulle låta vakterna ta mig och sedan ta dig och göra det de gjort med så väldigt många här redan. Under tiden som jag utsatt dig för det här så skulle någon ändrat på processen så du kommer att vändas emot din egen far, du skulle hålla honom koncentrerad tills att jag kommer dit. Tro mig att döda tre vakter är ingenting för mig. TRE VAKTER, jag bryr mig inte heller om att andra kan bli ärrade av att se mig göra sexualbrott på dig. Där ibland ingår även din egen far. Det är inte mycket som hindra mig då från att döda honom på momangen med. "William kastade en kniv som gick precis förbi mitt ansikte och hamnade i väggen till min cell. Just där pappa hade sin logga. Jag vidrörde mitt ena öra. Vätska? Blod. Kniven hade gjort en skråma som börjat blöda i mitt öra. Jag vågade inte säga ett enda ord. Även fast att jag nu följer med honom så kan han fortfarande utsätta mig för hemskheterna men åtminstone inte "kidnappa mig" och sedan få mig att skrika så att alla skulle höra och då komma dit. Jag gick före honom till hans cell helt tyst. Eller snarare inte helt tyst utan helt i chock. En annan nivå! Jag skakade inte ens, jag var redan förbi det steget. "Det är inte långt kvar. Vi måste förbereda oss!" "Jag har memorerat vakternas schema." Han stannade upp. "Bra."

Nästa morgon vaknade jag upp till en tomhet. Väggarna var lika slitna som förut med den unkna lukten från sängkläder som inte tvättats på alltför länge. Det var verkligen inte långt kvar nu. Snart skulle jag få ut alla härifrån. Alla. Som en stämpel för förståndet. De som har suttit här halva sitt liv skulle få komma ut på grund av mig. "Där har vi henne!" William tog sin arm om mig och log. Det var en märklig känsla att se allas ansikte som hade tagit sig från alla våningar just till hit och nu iakttog mig. Några stod och pekade på mig och skrattade. Jag kände mig illa till mods, det påminde mig om dåliga minnen. Pappa som alltid lämnade mig på skolan med värsta limousinen eller ja i och för sig nästan överallt så var det skjuts med stil och lyx. Flera ville då bli vän med mig helt plötsligt, jag var alltid så glad att någon faktiskt ville vara vän med mig men jag fick alltid berättat för mig att så var inte tanken, det enda de ville ha var mitt liv. Sakerna. Inte mig i sitt liv. Mamma berättade alltid att om någon visste mitt värde skulle de aldrig ens tänkt tanken då jag förtjänar så otroligt mycket mer! Så jag ville verkligen se om de ville vara mina vänner, så jag var med de men inte så att de kunde komma åt sakerna. Då tröttnade alla på mig, slutade vara med mig, blev arga och ännu mer avundsjuka på mig. Som om jag vore självisk och bara vill ha alla lyxiga saker för mig själv och inte ens "en vän" skulle få också. Det enda jag ville var bara en vän som ville vara med mig för den JAG var. Så de började peka och skratta åt mig, hånle, ropa på mig. Jag skulle helt enkelt känna mig så ensam som möjligt och bara behöva någon. Inte orka med mer och därför inte bry sig om att den personen kanske bara var med mig för sakerna jag hade i mitt liv.

En av männen steg fram och viskade högt för William. "Du tror inte att... vet du vad jag tror hon är en mullvad. Hon kommer berätta planen för sin pappa som kommer upptäcka oss och därför få ett ännu längre straff för att ha försökt fly härifrån. Men hon kommer definitivt komma undan med det för hon bryr inte om oss." William viftade med handen samtidigt som han granskade mig. "Seså... hon vet redan vad som händer om hon inte lyssnar på mig." Den andra mannen som pratade med förra killen steg fram med. Han ryckte pengar som William tog emot medan han granskade dem. "Alla log. Jag visste inte vad det var frågan om. Hela respekten var tappad. "Hörni vet ni vad..." Jag steg fram upp på bordet genom folksamlingen. En av mannen började tjuta "Ta ner henne innan jag tar in henne." Många av folksamlingen runt om fick ett äckligt flin och försökte härma stön. "Ursäkta mig men snacka om att ha lite respekt! Ingen av er hade kunnat ta er ut utan mig! Dagen nästan alla av er flydde var dagen JAG gjorde något, om ni nu vill motbevisa mig varför har ni inte redan flytt? Varför gjorde ni det inte redan innan mig om det nu var så enkelt och ni var så bra?? Jag kan extremt gärna göra massor av saker... ni skulle bara veta... för att ni skulle få lida ännu mer. Men nej, jag tänker faktiskt hjälpa er och nu hör jag några äckelgubbar som håller på såhär? Snälla någon det minsta ni kan göra är att ha respekt för mig! Det är minsann jag som kommer få ut er." William vred på huvudet intill tystnaden som kom. "Vadå "jag"?" Han tittade misstänksamt som om jag hade svikit honom eller följde några detaljer från honom. "Gullet du har ingen aning. Säg inte så stora ord som du inte ens själv begriper dig på. Om nu DU kan få ut oss, varför har du inte gjort det tidigare redan. Vad var det du väntade på?.. Var det kanske mig? Någon annan som faktiskt kan, som har lite kött och kan stå emot!" Han steg ut ur folksamlingen i ett piskande ljud. Fler följde efter honom som om han var deras ledare. Visst, jo han har varit en av de grymmaste och sade jag något som gjorde honom upprörd kunde jag få problem. Men jag totalt vägrade låta någon behandla mig respektlöst. Det fanns helt enkelt en skillnad på skämt och respektlöshet vilket fler behövde lära sig. Jag orkade inte av att se att de bara tog Williams ord för givet och lät mig sjunka efter något så stort. "Hörni. Jag kan alltid fly själv om jag vill, det går ju med... vad ska då hända med er? Ni kommer inte komma ut! Vad trodde ni?" Williams takt saktade ner, det lyckades jag se och började känna att detta jag nu skulle säga skulle göra värkan.

"Jag kan berätta alla möjliga sätt att fly härifrån för trots allt så är det ju min pappa...Jag vet hur det här stället byggdes."