Förbjuden frukt

Det är nu det gäller

Jag vaknade upp tvärt. Jag drogs i både armar och ben. "Du rör inte henne! Du får inte ta henne!" Killen stod vänd mot pappa. Rösterna ekade högt mot väggarna och reflekterades in i mina öron. Jag var fortfarande som medvetslös och kunde knappt tänka. "Jag är hennes pappa, så jag kan göra exakt vad jag vill!" Pappa röt ifrån och kastade flera papper som var på bordet åt sidan. Genast med hög hastighet flög de i väggen. "Jag låter dig inte." Killen stod och hade en så skarp blick på pappa. "Vad ska du göra?" Pappa tog ett kraftigt slag mot hans käke så att han ramlade bakåt. Men det hejdade inte honom. "Du har hållit saker gömda från din egen dotter och din egen familj, hon är inte trygg hos dig och har aldrig varit. Därför kan jag inte släppa henne för att isåfall vet jag att hon kan skadas." De där orden. De orden som kom ut från killens mun borrade sig fast i mig. Pappa gav mig en snabb blick i hastigheten och tittade kvickt runt i rummet vi nu var i. "Isåfall kan du följa med."Pappa hade tystnat ned och nu log han på ett ilande sätt in i våra själar. Att han hade en plan för att vi skulle vara hemma i typ källaren och inte gå ut för det skulle bli nästa fängelse för oss, var nog inte samma tanke som jag hade jämfört med honom och det kände jag genast på mig. Direkt som ett skott så visste jag direkt att pappa hade något lurt planerat för oss som egentligen skulle skett tidigare och att det inte bådade särskilt bra.

Men pappa var som inne i en oerhört psykisk ohälsosam tanke. Helt plötsligt så tog han fram något ur en låda. Han riktade den mot huvudet." Ni går med på vad jag säger eller så skjuter jag." Pappas finger var nära att lossa skottet rakt in i hans egen hjärna. Han hade något hemligt som han inte skulle kunna leva med om fler visste, om det nu skulle dyka upp, så antingen var det något mot oss eller att inget kunde straffa honom här. "Okej okej pappa." Men han höll fortfarande kvar pistolen mot skallen när killen vände på huvudet åt mig helt förskräckt. "Nej nej det här vill du inte! Du är inte beredd på det här!!" Jag förstod inte vad han menade men jag var helt enkelt bara tvungen att lyda honom nu. Jag tittade på honom samtidigt som pappa tog med mig utanför rummet och ut. Killen stod som fastklistrad och bara stirrade. Det var som att alla hade gått igenom detta jag nu skulle få gå igenom och alla visste dessutom att det inte bådade bra minsann.

Jag gick in hissen och pappa ställde sig bredvid mig och tryckte på en knapp. Så tittade noggrant och studerade varje knapp på tiden som jag nu hade." Seså det var väl redan fel att jag inte gjorde det här från första början. Men nu är det i alla fall riktigt nödvändigt." Pappa gick ut ur hissen och sade åt mig att vänta då han bara skulle hämta en sak. Jag väntade och väntade.

Ännu en gång i en hiss och med att vänta...

Just när han kom tillbaka så pustade jag ut. Jag ville väl ändå inte tillbaka till fängelset eller? Jag ville bara glömma men ändå inte. Jag ville bara få det att försvinna samtidigt som jag ville ha kvar minnena.
Hissdörrarna höll på att stängas och pappa stod fortfarande utanför. Han rörde sig inte ens, han bara stod och stirrade in i intet och lät dörrarna stängas. Han skulle aldrig följa med in. Det var aldrig tanken. Hissen började åka ner i en sådan enorm fart att jag ramlade. Hjärtat hoppade nästan ur kroppen och jag kunde nästan känna hur mina lungor vändes ut och in. Jag hade inget grepp eller någonting att nu ta tag i. Jag skrek men ingen kunde höra. Men så efter en stund så stannade den tvärt. Hissdörrarna trycktes åt sidan och gled trögt ifrån varandra. Fingrar? Fingrar började ta plats mellan springan och dra isär luckan. "Du får inte glömma oss." Hela gänget stod där och tittade på mig.

"Det är nu det gäller! Visa vad du går för..."