DEL 1
Det här var inget vanligt fängelse...
Det var ett fängelse där de allra värsta brottslingarna satt.
Nu var jag här
Och skulle få ut dem
Något var annorlunda, hans ögon. De drog in mig och fyllde mig på ett sätt jag aldrig känt förut. Det var...
Hoppla! Dieses Bild entspricht nicht unseren inhaltlichen Richtlinien. Um mit dem Veröffentlichen fortfahren zu können, entferne es bitte oder lade ein anderes Bild hoch.
Jag lyfte kudden försiktigt och försökte få det att se ut som att jag fortfarande sov. Men egentligen under ytan ville jag veta, jag ville veta om någon hade letat efter mig, vem det var, var det någon i nästa led som skulle göra något värre mot mig? Jag vred på huvudet så att jag nu låg på ett sätt som gjorde att jag hörde bättre. Kvinnan hade satt på sig skor och gick ut. Hon stängde dörren tyst och började prata tystare. Hon hade väl förstått att jag hade börjat lyssna. Men om det nu var så, så kunde jag inte vara kvar. Jag försökte få av mig det som satt kring mina händer men det satt åt. Blodet hade slutat blöda och ett bandage var under. Men så gott som det gick packade jag ihop allt som jag behövde. Nej jag snodde inte. Jag tog en liten väska som låg på golvet, den var dammig och smutsig. Den hade verkligen inte rörts på flera år så hon skulle väl inte sakna den? Jag tippade på tå tyst över lägenheten, det var inte så högt upp så det skulle gå att hoppa. Men det var bara det att det inte direkt gick att ta hjälp av händerna om nu något skulle hända. Jag försökte med hjälp av armbågarna och benen att dra upp luckan. Det gnisslade på men ytterdörren öppnades inte. Jag kastade ner väskan på marken och tittade ut över lägenheten. Jag hade inte ens sagt tack förrän jag tog ett stort hopp och landade på marken utanför. Jag tog väskan och sprang, sprang så att jag kände mig på rymmen igen, sprang så att jag fick håll, sprang som om allt hängde på det. Jag hade ingen aning om vart jag sprang utan tog vänster, fortsatte rakt fram och höger lite här och var. Väskan guppade på axeln. Vart var poliserna? Det var då det slog mig att jag inte alls var hemma. Jag var långt bort. Jag hade tagit mig långt...
Hoppla! Dieses Bild entspricht nicht unseren inhaltlichen Richtlinien. Um mit dem Veröffentlichen fortfahren zu können, entferne es bitte oder lade ein anderes Bild hoch.
Jag satte mig ner och pustade ut. Jag hade inte tänkt på det utan bara sprang. Jag brydde mig inte om något utan gjorde det bara. Nu var jag här helt plötsligt, jag hade kommit så långt. Jag tog snörena och drog upp väskan. En klunk, två klunkar, fler och fler. Vätskan släckte törsten men jag ville åtminstone inte sno mer mat även om jag senare skulle behöva somna hungrig, hon hade varit så snäll och jag visste inte ens hennes situation så det hade varit för grymt av mig. Jag lade tillbaka flaskan och ställde mig upp och skulle stänga igen väskan. Någonting ramlade ur. Någonting i pölen som fortfarande inte torkat då det regnat under natten. Jag tog upp det innan det skulle bli helt genomblött. Det föreställde någon. Ögonblicket avbröts av att min blick lyftes till någons skor som stod framför mig...
