Förbjuden frukt

Om jag bara visste

"Är du helt sjuk? Ska du verkligen lita på honom?" Jag drogs in i min cell. "Vadå? Jag kunde lita på dig så varför inte? Det är trots allt min idé." Hance muttrade. "Var bara försiktig. Det finns en anledning till att folk inte umgås med honom." Jag himlade med ögonen fastän det stack till lite av oro. Jag behövde hålla mig till min plan och inte låta mig själv bli genomkörd.

"Gullet. I natt sover du hos mig. Vakterna får inte ta dig." Jag tittade med stora ögon på honom. "Är du helt sjuk? Aldrig!" " Om du ska lita på mig måste vi börja någonstans. Du hade lättare för de andra men du har fått värsta intrycket av mig så vi måste ta den lugnaste starten."  Jag bara skakade på huvudet. "NEJ!" Han himlade med ögonen och lyfte och kastade mig ner på sängen. Spännen och rep spände fast mina armar och ben i en sårbar position. "Sluta. Jag kan avbryta det här när som helst." Då stannade han till. "Sluta. Du vet inte vad jag vet. Det är en stor skillnad på att vara här mellan 20 dagar och 10 år." Jag slutade med att göra motstånd. "I natt kommer vakterna att komma. 20 dagar efter att man anlänt sker första graden. Och det blir bara värre desto längre du kommer i processen. Du FÅR inte bli tagen om vi ska fly." Jag litade på allt han sade. Jag litade på att det han sade var sanning och att han skulle skydda mig. När jag väl skulle somna var det bara fritt fram för honom och jag skulle inte kunna göra något motstånd.

Varje cell öppnades och nyckelhålen som vreds om kom allt närmare och närmare. Pulsen ekade och svettdropparna gled längs mina händer. De letade efter mig. Efter allt så hade han rätt. Men vad för process var det han egentligen pratade om?

Om jag bara visste...

"William!" Nyckelhålet vreds om in i cellen. Han vred sig om i våningssängen och svarade. En checklista bockade av. "Vart håller du henne gömd?" Jag bara hoppades att det inte syntes på lakanet över mig att jag inte andades. "Oj jag som trodde att det var världens bästa fängelse. Då borde ni själva kunna hitta bruden." 

De lyfte madrasserna och tittade runt i rummet. Ficklampan lyste sin väg längs cellen och min puls var oerhört hög.
Jag låg på golvet fastkedjad under sängarna. De hade inte hittat något eller snarare någon mer. De tog sitt pick och pack och ut. Ficklampan svepte ut sitt ljus i sin väg. Utan att jag tänkte på det andades jag ut och andan jag höll var brutalt stor. Snörerna hade ändrats och dragits åt ännu mer. Det var alltså såna. Så fort du rör dig så drar de ihop sig ännu mer. De prasslade till. Fotstegen stannade och ficklampan syntes igen. En av de hukade sig ner och tog sin hand på skynket jag var täckt med.

"Stopp!" Vakten stannade till och genast så försvann dem. Ett ljud hade avbrutit dem som lät som mig...