Förbjuden frukt

Jag behövde frihet men var alltid på jakt så fort jag försökte låsa upp en dörr

Det var bara tomt. Enda platsen jag verkligen ville befinna mig på var så extremt svårt att nå. Att det alltid skulle komma något. Men om jag har klarat mig igenom allt hemskt som hänt så klarar jag allt som skulle ske. Jag har varit så stark att klara av det som jag trodde skulle knäcka mig så allt som senare i framtiden skulle ske skulle inte stoppa mig för jag visste att jag skulle klara det. Vilket gjorde mig till en av de starkaste och farligaste.

Han satte mig ner på marken och tittade snabbt in i mina ögon. Asfalten hade blivit blöt av regndropparna som hade landat på marken. Sedan tog han sig lika snabbt därifrån. Mitt i ett hörn längst in i gatorna. Stanken spred sig och jag ville hålla för näsan men var tvungen att andas in lukten av soporna då mina händer var bundna. Råttor sprang längs mina fötter och jag kunde inte ta mig härifrån. Varför skulle han ha tagit med mig för att lämna mig här för att sedan bli hittad igen, jag kunde lättare avslöja honom, han borde varit smartare än så. Regnet öste ner och ljud hakade på med hagel. Jag försökte ta mig upp. Jag ställde mig upp och gick därifrån. Jag behövde komma inomhus, men inte hem, inte där poliserna hade letat men heller inte långt härifrån. Jag gick in genom närmsta dörr. Ett litet ljud plingade till och jag gick genast bort ifrån fönstret.

Jag behövde frihet, men var alltid på jakt så fort jag försökte låsa upp en dörr.

Jag sökte mig upp längs byggnaden. Här bodde minsann ingen av mina föräldrars bekanta. Jag hade fått blodbrist och mitt huvud hade snurrat till. Jag tog definitiv inte den som var bäst för min säkerhet men den bästa för att inte bli hittad. Jag tog upp armbågen till ringklockan och plingade på. Jag försökte visa mig trevlig i titthålet och inte visa att jag var skadad. Dörren öppnades och en kvinna steg fram. Närmare 50 plus och lukten av gräs frät i mina näsborrar. Kläderna var smutsiga och hade inte tvättat på minst två veckor. Lägenheten var inte hel. Några hål i fönstren hade låtit vattnet smyga in. Doften var unken desto längre jag kom in efter att hon knuffat in mig. Hon var oerhört trevlig, det kändes skumt att prata med henne. Det kändes fel på alla sätt. Allt pappa och mamma lärt mig är att inte prata med främlingar men sedan när lyssnade jag på någon när min egna vilja var starkare? Hon såg att jag var bunden men tystnade direkt istället för att säga något. Hennes ansikte hade blivit helt blankt och bara gick. Hon matade mig med gammal hämtmat. Hon puffade till några kuddar i soffan och lade en filt över mig. "Jag ber om ursäkt om du inte kan sova till ljudet. Jag har inte precis ljudisolerade fönster. Men sov så gott!" Hon gick ut ur byggnaden när jag höll på att somna. Mina ögonlock hade blivit tunga och hon skulle väl ut och knarka mer eller något. Men på något skumt vis så var hon så snäll, så närvarande, så varm och go. Jag visste inte om jag antingen saknade mina egna föräldrar i den stunden eller inte. Men skulle jag någonsin vara på jakt eller fly var det här jag ville söka skydd. Inte för att göra trubbel för henne utan för hur snäll hon var som tog emot mig på ett så respektfullt sätt. Hon frågade aldrig något, hon bara tog hand om mig. Varför var hon här? Vart var hennes barn? Hon borde leva i huset bredvid oss. Vara våra grannar sedan barnsben. Komma över på hemlagat och ha spelkvällar tillsammans med hennes barn. Så jag också skulle få känna någon, kunna vara där när allt var som det var och att jag inte behövde springa och rymma för att ta mig dit. Bara ett steg bort så var hon där. Ögonen slöts och somnade med ett leende på ansiktet. Det var länge sedan.

När jag vaknade, hade mina öron gjort sig redo innan mina ögon. Kvinnan pratade med någon. Någon mer befann sig i lägenheten...