Förbjuden frukt

Jag kunde inte sett rätt

"Jag får inte ljuga" stod det på ena handen och på andra stod det "jag kommer tillbaka". Jag visste inte om jag skulle vara glad eller rädd, känslorna var blandade och jag dolde händerna så gott som det gick. Jag behövde ta reda på vem som hade mitt bandage, skulle jag bara fråga rätt ut hade ingen velat berätta för att då skulle säkert pappa fått reda på att jag behövde vara ännu mer isolerad. Jag försökte lite sneeky gå längs med cellarna och titta. Det var svårt, många hade lyckats bra genom åren att hitta sätt för att försöka gömma saker. Jag hade lyckats ta mig till en cell som låg längst bort, det var inte många som höll till här och cellen verkade vara tom. Jag tittade över axeln med pulsen högt i hugg. Stanken var unken och  inget bandage syntes, men jag gav inte upp för det. Jag lyfte på en smutsig grön filt på nedersta sängen men inget. Jag såg någonting som täckte för något till översta sängen. Det satt åt hårt, jag började nästan tro att den som bodde här hade något att dölja, vilket fick mig att dra ännu mer. Jag satte mig ned och vinklade huvudet i rätt riktning för att se vad som började dyka fram. Streck. Streck var inristade. Jag lade mig ner och bara tittade. Det var inte ett eller två eller 100 streck...
HELA sängen var fylld! Mina ögon tittade och försökte tänka mig vad som hade hänt, hur kom just den brottslingen hit? Ett gnisslande ljud avbröt mig, jag trodde först att celldörren höll på att stängas eller att några kom, men nej. I sängen ovanför mig, i den sega sängen rörde sig någon. Det gnisslade till och sängen hade töjts ut till en människas form. Jag trodde först att den bara sov och försökte gå men stannades tvärt av att någon började tilltala mig.

"Vad gör du här?" Helt klarvaken som om den hade hade varit här och sett mig hela tiden. "Ehm... jag skulle bara, jag gick in i fel." Människan skrattade till med ett så ilande skratt att jag ville springa därifrån. Men istället så stannade min kropp av att hans fingrar gjorde ett tecken. Han ville att jag skulle komma och av någon möjlig anledning förflyttade jag mig. Han tog fram ett litet paket med två tabletter i. Jag hade aldrig sett den färgen tidigare, men jag antog att det måste varit en oerhört stark drog. Jag skakade tydligt på huvudet.  "Du vill komma ut redan. Inte bra. Du kommer verkligen bli knäckt." Han hade genomskådat mig. "Vad menar du med det?" Att jag ens pratade med honom gick emot alla principer. "Du får se, gullet." Jag drog ifrån blicken ifrån honom när han sade det. Jag var inte hans "gullet". "Jag har varit här länge. Om du kan lyckas få ut oss, kan jag underlätta ditt liv." Han tittade på mig som om han vore hungrig. På mig. Han hade en kniv dinglandes mellan fingrarna som nästan nuddade skaftet. Hade han lyckats ta sig in i min cell? Han kändes kriminell och det syntes på långt håll. "Ja jag kanske lyckades få ut er men vem sade att jag behöver dig?" Jag hade attityd, men det kändes bra. Han hoppade ner från våningssängen och gick fram till mig och tog tag i en hårslinga av mitt hår. "Jag har sett allt. Du var lite svag igår men det sista imponerade du mig på. Om vi någonsin kommer ut kommer många vilja ta sig på dig för att du nu lyckades rymma härifrån utan oss. Inte smart val." Jag tittade in i hans ögon även fast att jag ville bryta ögonkontakten. "Hur länge har du ens varit här? Om du har varit så länge som de där strecken säger, varför rymde du inte? Jag får inte den viben av att du nu rymde." Han tittade ut mot korridoren. Dörren stängdes lite mer av honom , men inte helt genomstängd bara på glänt. Han började viska och följde kniven i luften till konturerna av min kropp några centimeter ifrån min hud. "Åh gullet...Vi rymde." Jag tittade på honom undrande." Vi, jag och min cellkompis." Han pekade på den undre sängen." Jag kom fast för att skydda honom, vi har varit här tillsammans sedan dag ett. Men han har inte blivit hittad. Poliserna och Nyhetsmorgon är helt galna i honom. Han var den värsta av de alla. Nu är han där ute, ingen har hittat hans kropp så antagligen lever han, hoppas jag. Han, en styckmördare, är ute där bland de andra människorna." Kniven hade stuckits in. In i mina kläder och bara ytterst några millimeter ifrån min hud under tygen, under ytan. Håret var fast virat kring hans smutsiga fingrar och hans andedräkt ihop med hans hånfulla psykopatiska leende fick mig att känna mig illamående i hans tillvaro. Han var galen, en psykopat! Jag ville springa därifrån.

Jag öppnade celldörren och sprang. Mina fötter rörde sig snabbt och mitt hår fladdrade till den dåliga ac:en. Han kunde lätt ta sig in till mig när jag sov, när allt var mörkt, när ingen kunde se vad han skulle göra. Jag var livrädd. Snabbt förbi cellerna med lugnet och tryggheten i halsgropen. "Stanna!" Rösten hade tagit sig efter mig snabbare än vad jag trodde. Snälla HJÄLP! Jag ramlade in i en famn och kastades in i min cell. Någon röt ifrån. Hon. Tjejen jag hade slagsmål med. Jag kan inte hört rätt.

Jag kunde inte ha sett rätt, hon stod med honom och pekade mot mig och var arg, hon var minsann inte rädd för honom som andra verkade vara då de flyttat in sig i sina celler när vi kom springandes. Hon var inte rädd? Hon skyddade mig? Hon hjälpte mig??