Förbjuden frukt

Uppdraget var slutfört

"Det får inte vara helt tomt för då kommer de märka att vi smitit." "Precis, just därför har vi loopat filmer." Jag nickade bestämt. "Bra. Sedan måste vi även sprida ut oss." Jag delade upp alla. "Ni går genom tunneln som från första dagen, eller tja snarare när det hände den första gången. Ni ja ni får ta deras kläder genom att ha slagit ner de så ni får lite extra tid." Jag pekade mot vakterna som gick utanför ett extremt kristallfärgat rum. "Hahahh eller så bara byter vi plats och sätter de i rummet då får vi verkligen extra tid, med Max effekt dessutom." Jag förstod inte riktigt vad de menade men sade åt de att det som kändes bäst fick de göra. De kunde senare också leda någots brottslingar genom vissa gångar utan att det skulle vara för misstänksamt. "Och ni, ni får följa med mig." William och Hance flickvän bland annat...
Men Hance syntes inte till. "Vart är Hance?" "De tittar upp honom. De fick honom inte att vakna." Jag blev helt vit i ansiktet. Nej nej nej. "Men han måste ut också!" Hance flickvän stirrade sönder mig." Jasså, vad fint att du tänker på honom och dessutom vart tror du han tänkt ta vägen? Till sin morsa som knappt bryr sig om honom längre?? Det att i hans register så ingen kommer vilja sälja något till honom heller." Jag sjönk ner i blicken. Ville hon inte att han skulle räddas? Dessutom var det hög tid för oss att rappa på så klockan tickade på. Vi spred ut oss riktigt snabbt och så småningom var vi uppe i gångarna, vi hade klättrat uppför luckan genom hissen. Knäna värkte mot gångarna som man hukade sig sönder i. Damm kom och gick.

Men efter allt? Var det här slutet? Var det slut nu? Vad skulle hända sedan???

Men det stramade åt och jag började må illa trots allt. Stanken från tunnlarna var inte den fräschaste men det kändes som att det vore mer än så. "Stopp! Vänta!!" William hade full fart och tittade inte bakåt. Varken hans dotter eller de andra heller. Huvudet började snurra. Varför? "Nej jag..." huvudet började snurra och allt jag såg började bli suddigt. Jag såg en glimta ner genom en lucka. "Killen?" Han drogs i armarna i hårda grepp bakåt och han stretade emot. "Nej ni rör inte mig! Ni tar inte henne ifrån mig!" Killen sattes i en stol och massor av smala pinnar åkte ner från en huvudbonad.

De började sättas in hans huvud och en vätska fylldes i dess små rör till pinnar. En skärm syntes intill och visade ett antal siffror. Killens ögonlock blev allt svårare att hålla sig öppna. "Vi måste köra max." En av de som stod bredvid hade skyddskläder och tittade på killen som började tina ut. När fingret drogs uppåt var det som att han fick en elchock. Han skakade kvickt till och det lös till och blev extremt ljust. "Hallå, han behöver hjälp!" Blickar förflyttades uppåt dit jag var och jag försökte röra mig men istället svimma jag nästan. Kroppen blev alldeles svag. Det gick inte mer. Jag föll bakåt.

Luckorna tvingades att öppna sig då jag föll ner hårt mot rummet där allt höll på att ske. William och Hance flickvän hade hört och snabbt krupit fram till hålet som nu återstod där jag nyss var. Människorna i skyddskläder stirrade hjälplöst på mig. De tryckte genast på en knapp men jag ville göra så mycket. Jag ville hjälpa killen att få bort slangarna som tog idén honom så mycket men jag kunde helt enkelt inte. Kroppen låg på golvet och jag tippade nästan av. Jag såg fortfarande allt men min kropp var som betong.

Några brottslingar som hade bytt om och nu låtsades vara vakter kom in och drog genast ur slangarna ut ur killen och värde upp mig. "Hur gör vi nu? Det var hon som visste." Den andra som stod vid killen sade:"Jag vet inte. William är väl antagligen redan där borta och kommer strunta i henne, hon var väl inte tillräckligt stark för att klara av den här planen. Han hade väl rätt från först början. Hon kommer aldrig klara det." Jag kunde inte säga något, min mun var som förseglad och mitt medvetande knappast vid liv. Men jag lyftes ut, och fick följa med de istället. De lade mig på en bår. Jag kunde se lamporna blinka genom med att jag blinkade.

I bakgrunden kunde jag höra killen som frågade en massa. Han stretade emot. Han ville härifrån. Jag fortsatte att följa efter de medan jag också blev buren. Jag mådde riktigt illa. Det var som att det nästan vore lönlöst att lyssna på mig, som att jag inte visste något. Alla bara antog att jag inte visste helt plötsligt, bara för att jag mådde som jag gjorde? Nej. Det kändes inte som det.
Tunnlarna gick fort och alla hade en viss typ av klädsel som var ombytt och ledanmanöver skedde. Vi var snart ute.Även fast att det var en massa krångel. Vissa sprang sista biten men jag lämnades kvar på båren. Jag försökte att rulla av och stapplade. "MILLY?!" Mamma ekandes röst. "Ja?" Några vände sig om, som nyss hade lyckats springa och smyga ut. "Hur mår du?" Jag ramlade tvärt åt sidan. Någon hade knuffat mig åt sidan och kramade eller tja gjorde någonting med mamma. William? Han var här och... Hon visste inte vem det var så hon knuffade bort honom och tog min hand. "Bort från mig!" "Men Samira! Du har inte ens träffat din dotter på så många år och när du väl träffar pappan tycker jag att du ska vara lite snäll eller vad säger du gullet?" Han började gå runt henne som att han var sugen på henne. "Vad pratar du om? Milly är min dotter." William flyttade blicken mot mig. "Du ser Milly. Din mamma här verkar inte ens veta om att hon har två barn. Milly du har en syster!" Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. "Milly, Leor är din syster." Tjejen vid namn Leor ställde sig vid sin pappa. Vänta här, Hance flickvän??" "Milly det fanns alltid en anledning till att min pappa var så sur på dig och din familj." Pappa hade kommit och resten av brottslingarna hade nu sprungit ut. "Vad gör du här?!" Pappa kastade ner William på golvet och slog sönder hans käke. Leor drog bort pappa och mamma blev minst sagt rädd. "Vad är det som händer??!" Mamma skrek. Medan William på golvet så reste sig pappa men med foten mot hans huvud. "Ja du mamma? Du vet inte ens att du är min egen mamma?" Leor såg nästan ledsen ut. Mamma såg ut som att det var det sjukaste som hon hört. "Ursäkta mig men jag vet faktiskt inte vem du nu är?" William skrattade med blod i ansiktet samtidigt som det rann kraftigt ur munnen. "Tjejen på VS puplish är din Samira. Vi slog ett vad.. eller vet du vad du kanske ska berätta själv." Pappa var argare än någonsin men han visste att han behövde annars skulle William. Men han gjorde det inte på ett snällt sätt även om det nu aldrig skulle kunna finnas." Ja vi alla tyckte du var riktigt snygg. Vi slog ett vad om att jag skulle få ligga med dig och sedan började vi dejta och jag ville inte direkt säga något. Sedan dök den där jäveln upp och våldtog dig så du blev gravid. Tro mig 5 gånger, och du fick barn men du kunde inte när du visste att William skulle hålla kontakten så jag byggde det här för att sätta fast såna som William och få bort minnena. Du behövde inte minnas det." William spottade. "Jasså? Vet du, du Milly blev också till genom att din far våldtog din egen mamma då han drogande ner henne för han ville ligga med henne och hon var inte redo för sex efter att redan blivit våldtagen. Så sedan spärrade din far in otroligt många som visste något om det här och för att de skulle glömma och inte prata med det eller så att Samira skulle veta så gjorde han en speciellt maskin som gör att minnet försvinner. Efter 20 dagar ja. Man minns fortfarande vad det är man går igenom och din far har inte gjort det här på mig helt, det skulle räcka med att bara läsa in mig trodde ha och maxeffekt då glömmer man helt. Ja nu tror jag att jag fick med allt va?" Mamma stirrade helt öppet och höll för munnen med sin ena hand.
Men jag avbröt stunden av att ramla. Alla vände blickarna mot mig.

När jag senare vaknade upp var det tomt. Vi hade lyckats få ut alla. Det som nu var uppdraget var slutfört. Men något ljud distraherade mig. Jag vände på huvudet och möttes av en skärm.

Hjärtslag? Ultraljudet visade att jag var gravid.