Förbjuden frukt

Ingen trygg famn den här gången

"Hance!" Blicken fastnade på honom. Jag stannade till och gjorde inte ens längre något motstånd. William klappade till honom hårt men inget verkade fungera. Vakter hade väl hört och nu sprang flera in och bland annat tog bort folk för att göra avstånd, för att se hur Hance hade det, för att hjälpa till. "Är han okej?!!" Jag trodde att orden lämnade min mun men jag insåg direkt att inget ljud hade kommit ut, det var inte jag. Hance flickvän hade ropat. Jag drogs ut, fötterna drogs ur golvet och portarna stängdes kvickt medan jag såg på att allt stannade just där för dem. Så fort hon hade öppnat upp sig för mig och hjälpt mig så väldigt mycket och så gjorde jag nu detta? Hon kanske var en av de som såg på men hon skiljde sig trots allt från mängden. Men just innan den där illa springan skulle stängas fick vi ögonkontakt. Ögon berättar mer än ord kan säga. Det gjorde de här helt klart kan jag garantera. Hon sprang rätt mot dörren som den brottsling hon var för att skada mig minst sagt. Brottslingar är brottslingar, de är med varandra, jag är med andra, helt enkelt inte med brottslingar för det vore enklast så.

"Milly det är nog bäst att du åker hem." Jag tittade förskräckt upp på pappa som hade mött upp mig och vakterna hade släppt mig. "Nej nej nej det kan jag inte." Bra bra jobbat Milly. Avslöjade nästan precis. "Varför inte? Egentligen borde du vara kvar men vi får se till att du är hemma utan någon istället. Det blir som nu nästan men bara det att du är själv. Andra hade dödat för att få den lyxen jag ger dig." Det skulle inte bli samma och det visste jag på nu långa vägar. "När?" Jag ignorerade pappas fråga. Pappa tittade sig omkring och sedan ut mot närmsta fönster, vi var på en helt annan våning nu. Folk hade kommit som vanligt för att få intervjuer och fota och allt speciellt efter att så många flydde. "Nu." Han knuffade mig och jag landade mot något hårt. Ingen trygg famn den här gången. Nej nej utan det var metall. Järn. Ryggraden vek sig till alla knotor som knöt sig. Ögonen kunde inte hålla styr varken armar eller ben heller. Det var som att jag bröts ihop. Pappa syntes inte till längre. Ljus sken runt mig och starka strålar som ett sken över mitt huvud. Var jag kvar i fängelset eller vad var det här? Något skulle hända med mig och det visste jag säkert. Men det som kändes mest säkert var att det var det alla hade pratat om...

Nu var det min tur