Förbjuden frukt

Du väljer vem du litar på

Vi båda vände oss om för att se. "Nåja en sak hade jag väl trots allt rätt i. Du var chefens dotter." Greppet om min hals släpptes och han gick fram till sin flickvän. Tjejen i slagsmålet. Vad skulle jag säga? "En sak till hade du rätt om." Han blinkade till och allt hennes blick försvann. "Du, vadå?? Du skojar med mig Hance!" Hon puttade till honom så han kastades över till mig. Hon steg fram och började sparka till honom mitt i magen. "Du är ju helt sinnessjuk!" Sedan vände hon genast på klacken. Jag tittade mot honom och hämtade snabbt vatten. Medan jag höll upp hans huvud och hade honom lutande mot mig frågade jag vad det handlade om. Han svarade inte. "Höll du på med mig samtidigt som du var tillsammans med henne?" Han tittade inte ens på mig men nickade. "Hance! Du låg med mig och sa att jag var den enda! Jag var den enda du hade drömt om!" Först nu tittade han på mig. "Jag antar att jag beslöt mig för att vakna." Hur kunde jag vara så lättlurad? Självklart att han hade någon tjej. Men varför gjorde han det ändå med mig? Det hade varit en sak om han verkligen var kär i båda men det var långt ifrån vad han kände kring mig. "Som jag sade första gången du klädde av dig. Du väljer vem du litar på." Som om han inte ens hade skuldkänslor gick han. Han hade blivit typ påkommen med att vara otrogen från mitt håll. Jag var den han var otrogen med. Men ändå så var jag den som hjälpte honom, medan han bara verkade strunta i mig. Varför var jag så lätt att styra med? Jag behövde bli tuffare, odla ett skal kring mig! Med bestämda steg gick jag därifrån. Jag orkade inte med det här.
Jag gick längs korridoren
Längst bort i korridoren
Allra längst bort
"En månad efter att jag anlände flyr vi."

Jag tittade men cellen var tom. "Hallå!" Några sprang mot mig och ropade "vad är det?" Jag tittade förvirrat på dem. "Jag söker en väldigt specifik människa." De steg närmre mig. "Om du ville ta dig till honom måste du vara riktigt dum. Vad vill du honom?" Jag såg skarpt på dem. "Om ni hjälper mig ska jag minst sagt hjälpa er..." De tittade på varandra och tog tag i mig medan jag sprang för att försöka hålla samma takt som dem. När de släppte mig hade jag kommit till den stora salen med massa människor. Rösterna var aggressiva men ingen verkade bry sig om att slagsmål kunde ge de längre straff. Jag gick rakt igenom folkmassan.

"Hörru, vi sticker när det gått en månad efter att jag anlände." Jag tittade rakt igenom hans själ. Han tittade på mig nästan imponerad. Jag kunde skymma Hance i bakgrunden som tittade på oss. Då log jag bara ännu mer. Han skakade min hand och satte armen kring mig. "Allihopa! Om 10 dagar är vi ute!" Alla jublade.

Nu behövde jag bara leva upp till allas förväntningar...