Förbjuden frukt

Vem vet vad du kan göra nu?

"Det stoppar inte mig." Han hånlog och letade sig fram mot bh-spännet. "Hance. De kommer, du kommer komma fast." Då tittade han upp med skräck i ögonen. Han stängde genast av duschen och gick ut ur duschen. Det fanns en handduk och den snärtade han runt sig och torkade sig snabbt. Sedan öppnade han upp det som var kring mina handleder, han tittade inte ens i mina ögon. "Här." Han räckte mig en handduk och tittade ner. Så nu skulle han inte titta? Jag försökte le mot honom som om det inte var någon fara, att han skulle vara lugn. Vi tog på oss och sade inte ett ord. Dörren höll på att öppnas med en kofot och jag kunde se dörren spräckas upp. Men jag blev också lugn av någon anledning. Två stora män klev in i badrummet och tog honom och satte på handbojor aggressivt men Hance gjorde inget motstånd, han bara stod där. Jag tittade på, medan mina händer togs fast bakom min rygg. Jag med. Jag tittade längs lägenheten när vi knuffades ut genom byggnaden. Vattendropparna droppade längs marken av det blöta håret. Hela vägen kändes som dygn. Det tog aldrig slut. Som att döda sitt byte långsamt. Bytet vet att det kommer att dö men den som ska äta den gör det så ont för den som möjligt, drar ut på det och får känna ännu mer smärta. Ingen väg att ta sig därifrån utan bara vänta på sin död.

När jag klev ut ur bilen stod mamma där. Hon tittade på mig som om jag inte ens var hennes egen dotter. Det stack till i varje kroppsdel. Hon stod där flera meter ifrån ingången och bara stirrade igenom min själ. Vad skulle hända nu?

Jag togs in och sattes ner i en fåtölj. "Milly!" Jag hoppade till. "Förstår du vad du har gjort?" Pappa satte sig ner tungt i fåtöljen framför hans skrivbord. Två vakter stod på varsin sida av honom. "Du tror verkligen inte att vi kan hitta dig." Han avbröt mig och jag tittade ner, men när jag tittade upp fick jag en så underlig känsla. Blicken jag fick gav mig någon känsla av rädsla men även glädje av min egen pappa. "Jag tänker inte tolerera det här beteendet. Vem vet vad du kan göra nu? Milly. Ner. " Vakterna steg fram och tog tag i mig igen. Jag tittade på de med rädsla i ögonen, nej, nej, nej, nej. "Pappa?" Han tittade ut mot fönster, mot folket, mot mamma, mot polisbilarna som stod nere på parkeringen. Jag drogs därifrån. Ner i hissen. Ner. Till ett bekant ställe. Jag ville springa när jag kom in. Jag vände mig om och försökte men de höll mig hårt. Blickarna hånlog, vissa skrattade, visa pekade, vissa fick mig att vilja tro att pappa faktiskt kände mig och att det här bara var ett skämt. Jag ville bara bort härifrån. Jag ville fly.