Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.28: Go To Hell

T I D I G A R E

"Jag förstår om de är svårt men ni måste ändå prata om det. Vårt förhållande kommer inte att fungera annars" säger jag och kollar på henne. Hon nickar och sväljer. Jag ser även lite tårar i hennes ögon.
"Kom" säger jag och drar henne mot mig så att hon ligger mellan mina ben med huvudet på mitt bröst.
"Fanny jag älskar dig och jag vill bara att allting ska bli bra mellan dig och mamma" säger jag och drar handen över hennes hår.
"Omar jag vet" mumlar hon.
~
~~~Ogge~~~
Jag kollar på klockan som börjar närma sig halv elva. Tåget som vi tänkt ta går inte förrän tio över elva. Vi ska till Göteborg och träffa Omar och Fanny idag.
"Hoppas allting gick bra för Felix igår" säger Oscar och tittar på mig. Jag nickar fundersamt.
"Om han ens åkte dit. Han verkade lite osäker" svarar jag.
"Jag hoppas i alla fall att han gjorde det, vi vet ju allihopa hur mycket han har saknat henne" säger Oscar.
"Ja, förr eller senare så inser han nog det själv också. Men det kanske tar lite tid" svarar jag.
"Ja, vi får hoppas att han gör det i alla fall" säger Oscar och jag nickar lite snabbt innan jag reser mig upp.
"Ska vi åka?" Frågar jag.
"Absolut" svarar Oscar och även han reser sig upp.
När vi väl sitter på tåget en halv timme senare så sitter vi båda med musik i ögonen och kollar ner i mobilerna. Idag är en sådan dag som man egentligen inte vill göra nått men så har man planerat massor. Men förhoppningsvis så har vi roligt tillsammans i alla fall. Jag vet inte riktigt hur det är med Fanny heller för den delen. Jag menar hennes pappa är död, hon kan inte fortsätta att låtsas som ingenting. Det har gått en vecka.
"Vet du hur Fanny mår?" Frågar jag Oscar. Han tittar upp på mig och trycker ner volymen på sin musik.
"Vad sa du?" Frågar han.
"Vet du hur Fanny mår?" Upprepar jag.
Han skakar på huvudet.
"Ingen aning. Omar har inte sagt något" svarar han.
"Hon kan ju inte väl inte fortfarande vara glad och allt? Det har ju gått en vecka, hur lång tid tar det för henne att ta in det?" Frågar jag.
"Jag vet inte, men hon kanske försöker "stänga av" sina känslor eftersom det varit så mycket den senaste tiden" svarar Oscar och gör citat tecken med händerna.
"Ja, kanske" svarar jag.

~~~Elvira~~~
"Vad tänker du på?" Frågar jag och tittar på Kasper som sitter bredvid mig i soffan och stirrar ner på sina händer.
"Vi måste snacka" svarar han.
"Fortsätt" säger jag med en liten oro i rösten. Bara han inte gjort något dumt nu.
"Snälla lyssna klart och tänk efter lite innan du säger något, okej?" Frågar han och kollar på mig. Jag ser i hans ögon att han menar fullt allvar och bara det gör mig ännu mer nervös. Jag nickar.
"Jag lovar" mumlar jag och möter hans blick. Vi sitter så en stund innan han viker ner sin blick innan han biter sig i läppen och kollar upp på mig igen, med tårar i ögonen.
"Förlåt" mumlar han. "Förlåt" säger han lite högre och nu hör man tydligt hans spruckna röst.
"Vad har hänt?" Frågar jag kallt. Även fast det inte var meningen att säga det så så kan jag inte hjälpa det. Det bara kom ut.
"Elvira snälla lova att inte bli arg på mig" säger han.
"Bara säg vad det är" säger jag nästan oberört. Så här känslokall trodde jag aldrig att jag kunde vara, speciellt inte mot någon jag faktiskt har känslor för.
"Elvira" mumlar han.
"Säg bara vad det är" mumlar jag.
"Jag har gjort något riktigt, riktigt dumt och jag ångrar det jättemycket. Men jag måste berätta det för dig för jag har så dåligt samvete. Jag har varit otrogen, förlåt Elvira" säger han och han gråter och skakar något extremt. Det tar ett par minuter för mig att uppfatta vad han sa.
"Du har vad?" Frågar jag och kollar sårat på honom.
"Förlåt, jag menar verkligen det. Jag är så, så ledsen" säger han och kollar sårat på mig.
"Jag trodde du gillade mig, jag trodde att vi hade något. Men jag är så jävla blåögd som trott att du va äkta. Vad tror jag egentligen när du plockar upp mig på vägen? Jag är antagligen inte den första" säger jag och reser mig upp.
"Elvira snälla gå inte. Låt mig förklara" säger han.
"Du har sagt tillräckligt. Jag behöver inte höra mer. Bara låt mig va och lämna mig ifred" säger jag och går ut från vardagsrummet men går snabbt tillbaka igen. "Och en sak till, dra åt helvete" skriker jag innan jag springer ut i hallen. Jag hör hans röst men jag springer bara ut och smäller igen dörren och börjar springa. Först hör jag hans steg bakom mig men ganska snart så försvinner dem och jag förstår att han har stannat. Han har gett upp, så mycket betydde jag.

~~~Fanny~~~
Efter det Omar sa igår så har jag mest tänkt och funderat. Inte bara på hur jag ska lösa det med hans mamma utan även hur mitt liv kommer att se ut i framtiden. Om jag någonsin kommer att få träffa min mamma igen eller om hon bara lämnar mig, hur det kommer vara mellan mig och Omar, kommer vi ens vara tillsammans om ett par veckor? Gårdagen fick mig att bli lite orolig och fundersam. Jag har egentligen inte gjort något fel, är det någon han ska säga till så är det väl ändå hans mamma.
Jag vänder mig om i sängen så jag ligger med ryggen mot Omar som jag trodde sov men tydligen hade jag fel.
"Är du vaken?" Frågar han.
"Ja" svarar jag.
"Vill du sova mer" frågar han.
"Ja" svarar jag.
"Har det hänt något?" Frågar han.
"Nej" svarar jag.
"Men du värkar sur" säger han.
"Nej" svarar jag.
"Nejnej" suckar Omar och jag känner hans armar om min midja. Egentligen vill jag bara putta bort honom men bestämmer mig för att låta dem ligga kvar. Han kommer aldrig låta mig vara annars.