Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.39: The End

T I D I G A R E

"Du är inte så van va?" Frågar hon och jag skrattar.
"Är det så tydligt?" Undrar jag och hon skrattar och nickar.
"Du såg helt vilsen ut därinne. Men skäms inte, detta är inte riktigt min grej heller" erkänner hon och vi båda skrattar. Egentligen inte åt det hon sa utan antagligen mer för händelsen innan.
"Nej det är väl inte så ofta man är med om att någon frågar hur man kommer ut ur ett hus men jag hade inte så mycket att välja på" säger jag.
Hon skrattar och svarar.
"Nej jag skulle svarat gå"
~
~~~Fanny~~~
"Var ska vi?" Frågar jag och håller hårdare om Elviras hand. Vi sitter tillsammans längst bak i bilen med en kille som jag inte vet namnet på. Natalie kör bilen och Chanel sitter bredvid och babblar om hur synd det är om henne.
"Till en stuga ute i skogen" svarar hon och jag får ett svagt minne av en stuga som vi faktiskt varit tillsammans i på sommaren innan allt hände. Jag viskar det till Elvira och hon hjälper mig sen att försöka få upp mobilen så jag kan skriva ett sms till Omar så dem kan spåra min telefon.
"Jag fattar inte hur ni kunde göra så mot mig" säger Chanel och jag ser att hon gråter. "Ni lämnade mig bara tillsammans med den hemska mannen som slog mig och höll mig instängd i fem år. Fem jävla år" jag får precis upp mobilen men får snabbt gömma den då Chanel kollar bak på oss.
"Lyssnar ni eller? Varför sa ni inte till
våra föräldrar vad som hänt när ni kom tillbaka? Varför cyklade ni bara ifrån mig från början? Jag kunde fan varit död nu" Hon låter både arg och ledsen på samma gång och jag blir ännu räddare. Hon sätter sig i sätet igen och blundar och jag tar då min chans att ta upp mobilen och skriva ett snabbt sms till Omar.
Sedan lägger jag snabbt ner den igen och kollar på Chanel.
"Det var inte så jävla lätt för oss heller! Vi var fem år. Det är för helvete elva år sedan" nästan skriker jag och låter nu tårarna komma.
"Men ni kunde ju sagt till våra föräldrar eller försökt hjälpa mig. Ni stack ju bara" skriker hon tillbaka.
"Men vad fan skulle vi göra? Vi var försvarslösa mot den mannen. Det vet du också" svarar jag minst lika högt och argt.
"Så det var bättre att bara lämna mig då istället för att åtminstone försöka hjälpa mig?" Skriker hon.
"Ja" skriker Elvira och jag hoppar till. Hon har varit så tyst hela resan så det förväntade jag mig absolut inte från henne.
Jag tittar på henne och ser att hon skakar så jag kramar om henne.
"Kan du snälla inte bara låta oss gå? Vi är ledsna för det okej? Är de det du vill höra eller?" Säger hon nu mycket tystare och gråter fortfarande jättemycket, precis som jag. Detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Att veta att man snart är död och antagligen på ett riktigt plågsamt sätt också.
"Nej ni ska få betala för att ni bara lämnade mig" säger hon och jag känner mig så jävla liten och rädd och det är det värsta jag vet. Jag hatar att känna mig rädd.

~~~Omar~~~
Jag tar upp mobilen så fort jag hör att jag fått ett sms. Jag känner ett sting av oro när jag ser att det är från Fanny och när det börjar med hjälp så jag går snabbt in på telefonen för att kunna läsa resten av sms.
'Hjälp! Du måste ringa polisen och be dem spåra mig och Elvira. Vi är i fara. Chanel har oss'
Jag visar snabbt dem andra killarna och Ogge ringer polisen. Eftersom klockan bara är lite över tio så har vi som tur är inte hunnit till någon fest än och druckit. Så alla är nyktra. "Polisen kommer snart och plockar upp oss. Dem kör med två bilar men alla får inte plats om vi ska ta med alla hem så dem sa att bara tre kunde hänga med" säger Ogge när han pratat klart med polisen.
"Så vem åker inte med?" Frågar Felix och kollar runt på oss. Jag kollar själv runt men märker att min syn blir sämre och sämre.
"Åk ni, jag sticker till festen om ni inte behöver mig. Men ring gärna när ni hittat dem" säger Oscar och vi andra nickar. Sedan försvinner han ut från restaurangen och vi andra sitter kvar och väntar på polisen.
"Är du okej?" frågar Ogge och kollar medlidande på mig.
"Ogge vad tror du. Om vi inte hittar henne i tid så kommer hon för helvete att dö. Jag visste att jag inte skulle lämnar henne" nästan skriker jag och jag känner att tårarna bara blir fler och fler.
Medan vi väntar äter vi upp det sista av maten vi tidigare beställt.
Efter kanske tio minuter har polisen kommit och vi sätter oss alla tre tillsammans i en bil.
"Vi har lyckats spåra hennes telefon och stället ligger en ganska bra bit härifrån så det kan ta en stund att komma dit" berättar polisen. "Men vi kör tillsammans med en annan bil och sedan kommer det en till bil lite senare men dem har närmre dit" forsätter hon och alls tre nickar.
"Vem fick smset?" Frågar polisen och jag svarar med ett enkelt ja.
"Vad stod det?" Undrar hon och jag läser upp smset för henne. Sedan turas vi om att berätta om tidigare händelser med Chanel. Men eftersom jag gråter så mycket så slutar det med att Ogge och Felix berättar det mesta.
"Men ni vet än sålänge inte varför hon ville er illa?" Frågar polisen och vi skakar på huvudet.
"Men något säger mig att det beror på Fanny och Elvira" säger Felix helt plötsligt och först blir jag mest chockad av hans kommentar men desto mer jag tänker på det desto mer sannolikt känns det.