Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.13: Always Best To Come Home

T I D I G A R E

"Hej hur mår du?" Frågar han otroligt.
"Inte jättebra men de var en jättesnäll kille som körde mig hem" svarar jag.
"Körde dig hem?" Frågar han.
"Ja" mumlar jag sedan berättar jag allt för honom, eller ja allt jag minns.
"Fyfan" mumlar han. "Asså jag är så ledsen" mumlar han.
"Var inte det, de är inte dit fel" svarar jag med tårarna rinnandes ner för kinderna.
"Hur är de med dig då?" Frågar jag.
Även han berättar om sin natt som gör mig ännu mer ledsen. Varför skulle jag tvunget dra in Ogge i all denna skiten förr?
~
~~~Omar~~~
En liten stund senare går jag av bussen och går upp för dem mörka vägen. Eftersom de är i slutet av November så har det börjat bli kalt. Klockan är över 10 så när jag kommer fram till vårt hus så är hela huset nersläckt. Jag står först en stund och bara kollar på det. Allt ser ut som innan. Förutom att trädgården inte längre är så fin. Gräset är ganska högt och nästan alla blommar är döda. När jag går förbi bilen som står parkerad på uppfarten så kan jag se en bula framme på höger sida. Jag passerar bilen och går mot huset. Jag står en stund och kollar på dörren och ringklockan. Jag funderat en stund på om jag ska skita i det och komma hem imorgon istället men eftersom jag inte har någon annan stans att ta vägen så trycker jag på ringklockan och jag hör tydligt signalen in ifrån huset. Jag hinner ringa två gånger till innan jag hör fotsteg. Dörren låses upp och en trött och sönder gråten mamma står bakom dörren. Hennes blick och ansiktsuttryck, lyckan man ser i hennes ögon går inte att förklara när hon ser mig. Hon drar snabbt in mig i en kram. Såhär hårt och länge har mamma aldrig kramar mig.
"Omar" viskar hon tyst och jag hör att hon gråter.
"Mamma" viskar jag och kramar om henne lite hårdare. Jag är så glad för att se henne, känna lukten av henne och bara vara i hennes famn. Det är inte förrän nu jag inser hur mycket jag har saknat henne.

~~~Elvira~~~
När jag duschat klart så tar jag på mig kläderna jag tagit med mig och sedan går jag ner till Kasper som sitter och kollar på sin mobil när jag kommer ner. Precis när jag når slutet av trappan så tittar han upp och ler mot mig.
"Känns det bättre?" Frågar han.
Jag nickar och sätter mig i fåtöljen.
"Vill du berätta vad som hände?" Frågade han försiktigt efter en stund. Jag tittar fundersamt på honom, borde jag verkligen lita på honom?
"Asså om du vill" säger han snabbt. Jag märker att han blir nervös när jag inte svarar och nickar. Varför inte?
"Jag satt bara här hemma när det ringde på dörren. Så jag gick ut och öppnade dörren men då var där ingen. Nyfiken som jag är så tar jag på mig ett par skor och går ut. Låser inte heller dörren för att jag skulle ju vara ut och kolla så att inget hade hänt. Men när jag går runt hörnan så smyger antagligen någon in för sen när jag kommer in så hör jag steg där uppe ifrån. Mamma och pappa är iväg så jag visste att det inte var dem. Då ringer jag Ogge som lovar att komma. Men när han var påväg hit så tog någon honom och körde ut han i skogen. Som jag sa innan så är jag nyfiken så jag smyger upp för trappan och precis när jag kommit upp så slår någon mig rätt i ansiktet. Mer än så kommer jag inte ihåg förrän jag vaknar dagen efter" säger jag. Tårarna rinner ner för mina kinder. Dem blir ämne fler när Kasper reser sig upp och kramar om mig.
"Shhh" säger han. "Ring mig nästa gång. Jag ska slå ner dem så dem blir både gula och blåa" säger han och jag skrattar tyst. Jag önskat verkligen att han hade varit här då. Kanske hade jag inte tappat oskulden då.
__________
Nytt kapitel, Woohooo!👏
Hinner inte skriva nått för min kompis kommer när som helst men ha de bäst och hoppas att ni gillar kapitlet!
💎STAY STRONG💎