Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.3: What Should I Do?

T I D I G A R E

"Elvira ta det lugnt. Jag är inte arg på dig. Jag har förlåtit dig och nu ska jag stötta dig. Snälla låt mig hjälpa dig" säger jag.

"Nej Ogge, du kan inte vara så snäll mot mig när jag varit så elak mot mig" säger hon. "Gå bara gå" lägger hon till och pekar mot dörren. Jag reser mig upp och lägger mina händer på hennes axlar.

"Bara gör inget dumt. Okej? Snälla lova mig det" säger jag. Hon nickar och jag ger henne en sista blick innan jag lämnar hennes rum och sedan huset med en lätt suck.

~

~~~Omar~~~

När hon berättar vad som hänt så får jag en black out. Jag gör allt, verkligen allt. Jag flyger på henne så hon ligger på stengolvet med mig över sig.

"Nu släpper du ut mig härifrån, fattar du? Min flickvän håller förfan på att dö pågrund av att DU inte släpper ut mig. Kom igen Daniella. Jag tror inte att Felix blir så glad om jag berättar detta för honom" säger jag.

"Omar det spelar ändå ingen roll längre" säger hon. "Han har redan dumpat mig och lämnat mig" hon tittar med sorg i ögonen på mig och jag ser att några få tårar rullar ner för hennes kinder.

"Jag har ingen längre därför kan jag göra saker som detta. Jag har ingen jag behöver bry mig om vad dem tycker" säger hon.

"Bella" säger jag. "Men jag lovar att släpper du mig så kommer jag att berätta för Felix och dem andra, hela världen om du vill, att du räddade mitt liv" jag tittar bedjande på henne innan jag reser mig upp. Hon reser sig efter och tar min hand.

"Kom" viskar hon. Jag ler tacksamt mot henne och följer efter henne ut ge om dörren. Vi går i en liten gång tills vi kommer fram till en dörr. Hon öppnar den och jag ser en grå trappa som leder upp till ljuset.

"Tack" säger jag glatt och kramar om Daniella.

"Kommer du?" Frågar jag och börjar gå upp men stannar när jag märker att hon inte går efter.

"Nej jag stannar" säger hon säkert.

"Men hon kommer att döda dig om hon får veta. Det är bättre du sticker med mig" försöker jag.

"Omar jag vill inte sticka, eller leva. Jag kan lika gärna stanna och låta henne döda mig så kanske hon inte dödar er" säger hon. "Säg att hon är en god vän till mig bara" lägger hon till och precis då så hör vi fotsteg.

"Stick nu" säger Daniella och viftar med handen. Jag ger henne en sista blick innan jag springer uppför trappan och precis när jag ska svänga så hör jag hur dörren smälls upp.

"Vad fan gör du?" Skriker en röst som jag inte känner igen.

"Han sprang" säger Daniella skräckslaget och det är det sista jag hör.

~~~Ogge~~~

Min orolighet för Elvira blir bara större och större desto längre ifrån hennes hus jag kommer. Eftersom hon inte bor i Stockholm så är det så sällan man kan träffa henne. Men jag har planerat att stanna här någon dag till bara för att vara här ifall Elvira behöver mig. Fanny ligger på sjukhuset i Stockholm nu eftersom hennes pappa gått bort och han var den ända i Göteborg som besökte henne så därför snackade vi med dem och dem skickade henne till Stockholm. Och det är därför jag inte besöker henne nu utan istället styr stegen mot bussen som ska ta mig till mitt hotell som jag bor på just nu. Men bilden på Elviras armar och ben sitter fast på min nät hinna, dem vill liksom aldrig försvinna, inte heller oron för Elvira. Tänk så skulle hon bestämma sig på riktigt? På riktigt bestämma sig för att dö, precis som Fanny gjorde.

~~~Oscar~~~

Med tunga steg lämnar jag Fannys rum och tar hissen ner till utgången. Med en suck öppnar jag dörren och går ut i det ganska kyliga vädret. Man känner verkligen att sommaren snart är slut och att hösten är påväg. Vilket jag själv inte har några problem med. Jag tar på mig hjälmen och sätter mig sedan och startar moppen. Sedan svänger jag ut från parkeringen, sjukhuset och kör hemåt.

~~~Omar~~~

När jag äntligen kommit långt ifrån kidnapparen så sätter jag mig på närmsta bänk. Var ska jag nu? Vem ska jag gå till? Fanny hade jag ju gått till direkt om hon inte hade legat i koma men nu vet jag inte riktigt. Att gå till någon som inte ens kan prata med en känns ganska dumt som första saken att göra. Jag måste hitta någon som kan hjälpa mig. Smartast hade kanske varit att gå hem men mamma är inte direkt den första jag vill träffa. Såklart har jag saknat henne men jag vill veta vad som hände med Fanny först.

Jag tar upp mobilen och ringer Felix, han var närmst Fanny av killarna och här säkert snackat med henne mest.

"Felix" säger en sprucken röst.

"De är Omar" svarar jag och det blir helt tyst i luren.

___________________

Hej!

Ni får kapitlet nu eftersom dem antagligen kommer att ta telefonerna ifrån oss.. Buhh👎 Asså jag tycker inte att det är så jobbigt att vara utan sociala medier utan mer att vara ifrån musiken, att inte kunna lyssna på musik som jag gör typ hela dagarna i vanliga fall.. Men, men.. Får väl hoppas att människorna där är roliga annars har jag ju min bästa kompis!👌

Vad tyckte ni om kapitlet? Bara jag som är glad för att Omar ÄNTLIGEN kommit därifrån?

Haha, ha de gött så hörs vi snart igen!✋

//Wilma💋