Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.27: I Love You Both

T I D I G A R E

"Fanny förlåt" mumlar Elvira och kollar skamset på mig.
"Va de än va som hände så spelar det ingen roll längre. Eftersom jag inte minns vad det va så vet jag inte om jag ska säga förlåt eller du men skit samma. Låt oss bara vara vänner och gå vidare" säger jag och Elvira ler. Men det når aldrig ögonen.
"Tack" säger hon och jag nickar.
"Vill du veta?" Frågar hon försiktigt och jag skakar snabbt på huvudet.
"Desto mindre jag vet om det desto bättre" svarar jag.
~
En vecka senare sitter jag i bilen tillsammans med Omar och min Faster påväg hem. Omar har säkert frågat mig samma fråga tio gånger. Om jag verkligen vill åka hem det första jag gör. Och mitt svar har varit ja var ända gång. Dock ska jag bara dit och packa ihop lite kläder sen ska jag bo hos Omar sålänge. Jag är lite rädd för det eftersom hans mamma var en stor del till att jag faktiskt hoppade. Men Omar bad mig att göra det och vägrade låta mig bo här ensam, lika så min faster. Hon tyckte jag skulle bott hos henne. Hon bor bara cirka en timme härifrån. Hon ska flytta till mitt eller just nu hennes hus och bo där tillsammans med mig. Eftersom hon bor ensam och inte har några barn så tyckte hon bara att det va kul med lite sällskap och flyttade gärna till mig. Hon har alltid älskat vårt hus eller den korta tid vi egentligen bara haft det.
Min faster Michaela tittar på mig i backspegeln och ler. Jag besvarar leendet och tar ett fastare tag om Omars hand med min vänster hand. Med min höger tar jag upp mobilen och går in på instagram appen men hinner inte mer än se alla kommentarer och likes jag fått innan telefonen försvinner ur min hand.
"Du bör verkligen inte kolla där, i alla fall inte nu" säger Omar och jag nickar bara då jag direkt förstår varför. Hat, massa hat såklart. Vad annars? Klart folk blir avundsjuka för att jag lever och tar Omar igen.
Jag tar snabbt telefonen hur Omars hand och släpper hans vänstra hand innan jag går in på ett spel och spelar lite.
"Du får, såklart. Men jag rekommenderar att du inte gör de" säger Omar och jag nickar.
"Du har säkert rätt" säger jag och tittar upp på honom. Jag ger honom en kyss på munnen innan jag fortsätter spela.

~~~Felix~~~
Fanny har försökt få tag på mig i över en veckan nu men jag har vägrat åka till sjukhuset. Dem andra killarna har jag umgåtts med men jag har verkligen inte viljat träffa Fanny, av olika anledningar. Men nu är jag äntligen påväg till sjukhuset för att snacka med henne. Det är dags nu. Hon kan ju inte hjälpa att hon inte minns, men jag önskar så att hon hade gjort det.
Jag går in genom dörrarna och direkt fram till receptionen.
"Jag skulle vilja träffa Fanny Lindgren" säger jag då det är min tur. Tjejen trycker lite på sin dator innan hon tittar upp på mig.
"Hon åkte hem nu i förmiddags" säger tjejen och jag nickar.
"Tack" säger jag innan jag vänder mig och går ut genom dörrarna till sjukhuset igen.
Jag sätter mig på moppen och chansar på att hon är hemma.
Tjugo minuter senare är jag framme och jag ser en Volvo på grusplanen. Jag stannar och tar av mig hjälmen innan jag går fram till dörren och trycker på ringklockan. Medan jag väntar på att någon ska öppna så tänker jag igenom vad jag ska säga men när dörren öppnas och jag ser hennes fina leende så försvinner allt. Men när hon ser mig så försvinner hennes leende och hon slänger sig i min famn och förvånat kramar jag om henne tillbaka.
"Förlåt Felix" mumlar hon. "Men Omar har berättat lite och jag börjar minnas" lägger hon till och jag nickar med ett leende mot henne.
Felix, gör nu inte bort dig.

~~~Fanny~~~
Efter att ha pratat med Felix i nästan två timmar så känns allting toppen mellan oss igen. Han berättade lite och sedan hjälpte han mig att minnas lite grejer vi gjort tillsammans. Att de va just han, som jag umgåtts så mycket med, som jag inte kom ihåg kan värken jag eller någon annan heller förstå.
"Jag måste hem" säger Felix och jag nickar.
"Tack" säger jag och han kramar om mig igen.
"För vaddå?" Frågar han och släpper mig.
"För allt. För att du hjälpt mig att minnas, för att du berättat för mig och för att du inte är arg på mig för att jag inte kom ihåg dig" svarar jag.
"Hur ska jag kunna vara arg? Du kan ju inte hjälpa det" säger han och tar på sig sina skor och sin vinter jacka.
"Men ändå" säger jag.
Omar kommer ner för trappan och ler mot oss.
"Hur gick det?" Frågar han och ställer sig på min högra sida och lägger sin högra arm om mig.
"Bra" svarar jag kollar glatt på Omar som passar på att ge mig ett lätt kyss. Jag ser i ögonvrån hur Felix nickar som svar till Omars fråga innan han låser upp dörren.
"Vi ses" säger han.
"Stannar du?" Frågar Omar och kollar på honom.
Han skakar på huvudet.
"Nej, jag ska hem" svarar han innan han stänger dörren med en lätt smäll och någon minut senare så startas moppen. Jag kramar om Omar då jag inge längre kan höra moppen.
"Tack för allt. Jag har sådan tur att ha dig vid min sida" säger jag och kysser honom på läpparna. Jag känner att han ler i kyssen, lika så gör jag. Hur ska man inte kunna le. Jag har Omar, han är allt jag behöver.

~~~Omar~~~
Några timmar senare sitter vi hemma hos mig och kollar på film. Som jag förväntat mig så var det riktigt stelt mellan mamma och Fanny. Men dem båda klämde ur sig ett hej i alla fall. Jag försöker se de som en början men jag undrar om de kommer bli så mycket mer än så. Fanny minns den dagen, precis vart ända ord mamma sa. Ska jag vara ärlig så önskar jag att hon inte gjort det. Både för mammas men även för hennes egna skull. Det är inte direkt något bra minne. Jag inte vågat snacka med mamma så mycket om det så jag vet inte om hon ångrar det och har några planer på att faktiskt säga förlåt eller om det ena kommer att hjälpa. Fanny kanske inte ens är beredd på att ta i mot ursäkten. Eller gå vidare.
"Vad tänker du på?" Frågar Fanny helt plötsligt och avbryter mina tankar.
"På de mamma sa till dig" svarar jag ärligt. Jag kollar på henne och ser att hon nickar.
"Varför då?" Frågar hon.
"Jag vill att det ska bli bra mellan er. Du är min flickvän och hon är min mamma, jag älskar er båda" svarar jag.
"Och vi älskar dig" säger hon och jag ler men får ganska snart tillbaka den bekymrade minen igen.
"Men jag är så rädd för att det kommer fortsätta vara såhär konstigt mellan er" säger jag och Fanny nickar fundersamt. "Är du beredd på att förlåta henne"
Fanny rycker på axlarna och ser ännu mer fundersam ut.
"Jag vet faktiskt inte. Det va ju ändå bland annat pågrund av henne att jag hoppade. Hon fick mig att ta på mig all skuld efter vad som hänt dig" säger hon.
"Jag förstår om de är svårt men ni måste ändå prata om det. Vårt förhållande kommer inte att fungera annars" säger jag och kollar på henne. Hon nickar och sväljer. Jag ser även lite tårar i hennes ögon.
"Kom" säger jag och drar henne mot mig så att hon ligger mellan mina ben med huvudet på mitt bröst.
"Fanny jag älskar dig och jag vill bara att allting ska bli bra mellan dig och mamma" säger jag och drar handen över hennes hår.
"Omar jag vet" mumlar hon.
_________________
Tjena folkeeeet!
Hur är det med er?
Själv har jag mått bättre. Jag har fått influensan så ja, jag har som jag sa mått bättre.
Men men lyckades då ihop ett kapitel trots allt. Igår låg jag i sängen i princip hela dagen. Idag har jag tagit alvedon så febern sjunkit och då har jag åtminstone orkat äta lite och skriva, haha.
Jahopp, vad tyckte ni om kapitlet? Tyckte personligen att slutet va lite sorgligt.
Men vad tyckte ni?
Ni får ha de bra så hörs vi snart igen!
💎STAY STRONG💎