Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.22: Maybe Everything Is Over Now

T I D I G A R E

Hon tänkte säkert aldrig på att allt kunde bli ganska bra igen, bara hon kämpade lite. Men jag antar att jag får acceptera henne beslut, alla måste göra det. För nu är det försent att förändra något. Ytligare en makt jag tyvärr inte har, jag kan inte förändra något i som redan är gjort.
~
•••❤️ 1 vecka senare ❤️•••
~~~Felix~~~
Idag är det även min tur att gå till skolan. Hur mycket jag än önskat att jag bara hade kunna ligga kvar i sängen hela dagen så går det inte. Mamma har nu tvingat mig att gå, vare sig jag vill det eller ej. Just nu känns allting skit igen. I helgen har vi bara dansat och dansat och sjungit. Eftersom vi har en ny låt på gång så är det mycket att göra med allt som måste förberedas för att vi ska kunna både dans och text. Både Ogge och Oscar värkar dock vara glada igen, i alla fall Oscar som lyckats reda ut allt med Eleanor. Omar är också påväg att bli den gamla Omar igen. Han har berättat att han bestämt sig för att faktiskt gå vidare nu, både från Fanny och kidnappningen och låta polisen och sjukhuspersonalen göra det dem kan. Jag är glad att alla är påväg tillbaka till sina gamla jag, ja förutom jag då. Eller ja jag är nog också snart back on track. Jag försöker åtminstone.
"Felix" hör jag mamma ropa ner ifrån köket.
"Jag kommer" skriker jag tillbaka och sätter mig trött upp i sängen. Jag kollar på min garderob som är i andra änden av rummet och går med tunga steg fram till den. Jag tar på mig ett par svartvita "mjukisbyxor" och en svart tröja. Även lite gudliga smycken åker på som ringar och halsband. Sedna styr jag stegen ner för trappan och ut till köket där mamma dukat från frukost som består av pannkakor.
Jag får typ aldrig pannkakor till frukost men jag antar att det var en liten mutning för för att jag skulle gå upp.
Medan jag äter så babblar mamma om allt mellan himmel och jord. Jag "mm" ibland för att hon ska tro att jag hänger med och inte bli sur på mig för att jag inte lyssnar.
"Felix du måste åka nu. Du kan inte vara försenad din första dag" säger mamma och flyger upp från stolen, lika så gör jag då jag ser att klockan är tjugo i åtta. Det tar ca fjorton minuter att köra till skolan. Snabbt tar jag min väska och hoppar i mina skor och jacka innan jag tar nyckeln till moppen och springer ut till den.
"Hejdå Felix" skriker mamma.
"Hejdå mamma" svarar jag.

~~~Omar~~~
Jag går till mitt skåp och möter direkt Axel och Adrian.
"Tjena mannen, hur är de?" Frågar Adrian och klappar mig på axeln.
Jag drar tröjärmen över ögonen för att ta bort tårarna som bildas av alla minnen som kommer tillbaka när jag är här. Jag och Fanny har så sjukt många minnen här, både bra och dåliga men ändå värdiga att minnas.
"Mycket minnen bara, men de är bra" säger jag och han nickar.
Jag tror ändå han förstår. Han va jätte kär i en tjej för kanske ett år sedan men som flyttade. Så han vet hur de känns.
"Det går över, jag lovar" säger han och nu är det min tur att nicka. Jag tror att det är dags för mig att komma över Fanny nu och allt dåligt som hänt de senaste månaderna. Jag kan inte gå runt och vänta på att Fanny ska vakna för hon kanske aldrig kommer att göra det. Just nu låter jag bara mitt liv rinna iväg, det är inte värt det. Hur mycket jag än älskar Fanny så måste jag gå vidare. För min egen skull, för bandet och för alla fansen.
"Kommer du?" Frågar Axel.
"Gå ni, jag kommer efter" säger jag och kollar på Wiola som sitter i ett hörn lite längre bort. Även fast jag inte gillar henne så vet jag att Fanny skulle blivit glad om jag ändå pratar med henne.
Båda nickar innan dem lämnar mig kvar vid skåpet. Jag ger dem en sista blick innan jag vänder mig om och går och sätter mig på golvet bredvid Wiola.
"Hur är de?" Frågar jag. Hon rycker lite lätt på axlarna och kollar istället på mig.
"Jag borde väl fråga dig det. Ni va ju tillsammans" säger hon. "Så hur är det med dig?" Lägger hon till då jag bara nickar i brist på ord.
Även jag tycker på axlarna, hur mår jag egentligen.
"Ganska bra, men de finns så många minnen här. Det är därför de är så jobbigt att komma tillbaka" säger jag och Wiola nickar.
"Jag saknar henne så mycket" säger hon och tårarna börjar rulla ner för henne kinder. Jag nickar.
"Jag också" mumlar jag. Mitt i allt så börjar min telefon ringa. Jag kollar på mobilen och ser att det är från sjukhuset. Jag reser mig upp lägger min hand på Wiolas axel.
"Jag måste ta detta men vi hörs" säger jag och jag får en snabb nick innan jag skyndar mig ut ifrån skolan och svarar.
"Omar Rudberg" säger jag när jag kommit ut ur skolan.
"Hej jag heter Ylva och är sjuksköterska. Skulle du kunna komma till sjukhuset?" Frågar hon.
"Ja, absolut" svarar jag.
"Okej säg bara ditt namn i receptionen så skickar dem dig till mig" säger hon.
"Okej, jag kommer snart" säger jag och trycker av samtalet samtidigt som jag springer ner till min moppe som är parkerad på skolans parkeringsplats. Jag slänger på mig hjälmen innan jag startar den och kör så snabbt jag bara kan till sjukhuset.
Väl framme på sjukhuset så springer jag in och fram till receptionen. Såklart så ska det va en liten kö så jag står andfått och väntar på min tur. Snälla säg att dem har bra nyheter, för är hon död så vet jag inte vad jag göra. Jag tror inte jag kan hantera fler döda människor just nu.
När den gamla kvinnan framför mig äntligen är klar så puttar jag mig fram till luckan.
"Omar Rudberg" säger jag.
"Äntligen, Ylva har väntat på dig" säger tjejen i receptionen "Kom med mig" hon går ut ifrån rummet hon är i och ber mig följa efter henne i en lång korridor. Hon knackar på en dörr, Fannys dörr och tjejen som jag förstår är Ylva kommer ut.
"Hej Ylva" säger hon och skakar min hand.
"Omar" säger jag. "Hur är det med Fanny?" Säger jag snabbt och kollar oroligt på henne.
Snälla säg att hon lever.