Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.23: Don't Be Sorry

T I D I G A R E

"Omar Rudberg" säger jag.
"Äntligen, Ylva har väntat på dig" säger tjejen i receptionen "Kom med mig" hon går ut ifrån rummet hon är i och ber mig följa efter henne i en lång korridor. Hon knackar på en dörr, Fannys dörr och tjejen som jag förstår är Ylva kommer ut.
"Hej Ylva" säger hon och skakar min hand.
"Omar" säger jag. "Hur är det med Fanny?" Säger jag snabbt och kollar oroligt på henne.
Snälla säg att hon lever.
~
~~~Oscar~~~
Jag hinner inte mer än att parkera moppen innan Eleanor kommer springandes mot mig.
"Hej" säger hon och slänger sig i mina armar. Jag kramar om henne hårt innan jag släpper henne lite och placerar en kyss på hennes läppar.
"Hej älskling" svarar jag och ler mot henne.
"Vad har du för lektioner idag?" frågar hon och kollar upp på mig.
"No och matte" svarar jag. "dudå?" lägger jag till. Jag vet att hon har NO som mig första passet men hon har inte matte samtidigt som jag.
"No, som du vet och Engelska" svarar hon.
Jag nickar.
"När börjar du Engelskan?" frågar jag.
"Tjugo över nio, hurså?" frågar hon.
"Jag börjar inte matten förrän halv elva" svarar jag.
"Aha, men du kan vi inte skita i detta och åka någon stans istället?" frågar hon.
Jag funderar en stund. Det är väldigt frestande att bara ta med henne och åka egentligen vart som helst men jag vet att mamma skulle döda mig ifall jag skolkade.
"Jag vet inte om det är en sådan bra idé" svarar jag och kliar mig i nacken.
Hon funderar en stund innan hon skiner upp.
"Men sjukanmäl dig så kan vi väl åka hem till dig? Dina föräldrar jobbar väl?" frågar hon och jag nickar.
"Jag sticker och gör de. Stannar du här?" frågar jag och hon nickar med ett leende på läpparna.
"Eller du ska kanske också sjukanmäla dig?" frågar jag. Hon skakar på huvudet.
"Nej det behövs inte. Jag kan slå vad om att mamma inte ens kommer märka det. Dessutom vet hon hur mycket jag hatar No och jag kan redan det mesta i Engelskan" säger hon och skrattar. Jag nickar innan jag går mot skolan. Så nu är det bara frågan vad jag ska säga. Att jag mår illa får duga, bestämmer jag mig för då jag är framme vid lärarrummet. Jag knackar på dörren och den öppnas nästan med detsamma av min mentor Eva.
"Hej Oscar" säger hon och ler mot mig. "Har du ingen lektion nu?" lägger hon till då hon ser att hela korridoren är tum. Jag nickar och kollar ner på min mage.
"Men jag mår inte bra" säger jag och hon nickar.
"Har du ont i magen?" frågar hon och nickar mot min hand som ligger på magen. Jag skakar på huvudet.
"Nej men jag mår illa" svarar jag och hon nickar igen.
"Men du oroa dig inte. Jag sjukanmäler dig direkt" säger hon och öppnar dörren till lärarrummet. "Krya på dig" säger hon och ler mot mig.
"Tack" säger jag och ger henne ett leende innan jag går ut från skolan och tillbaka till moppen.
"Redo?" frågar Eleanor som redan har min hjälm på sig.
Jag nickar.
"Nu kör vi" svarar jag.

~~~Omar~~~
Ylva kollar fundersamt på mig innan hon lutar sig mot dörren.
"Jag har inte fått tag på hennes faster än. Har du något annat än hennes hemnummer?" Frågar Ylva och kollar på mig. Jag skakar på huvudet.
"Kan ni inte kolla Fannys mobil?" Frågar jag snabbt. Snälla bara säg hur hon mår, varför dröja ut på det? Om hon nu är död så är det väl bättre att hon säger det.
"Den är urladdad och dessutom har hon lösenord" svarar hon. "Du kan inte hennes lösenord?" Lägger hon till. Jag funderar en stund innan jag skakar på huvudet. Det var så längesedan jag skrev in det att jag inte minns det längre.
"Jag minns inte, det var så längesedan" mumlar jag.
"Aja, vi får försöka ringa lite senare" säger hon och jag nickar.
"Så hur mår hon?" Frågar jag och Ylva ler äntligen mot mig.
"Hon har vaknat, men vi är rädda att vissa minnen inte finns kvar" säger Ylva lite bekymrat. "Men hon kommer att överleva och troligtvis få tillbaka alla minnen" lägger Ylva till.
"Minns hon mig?" Frågar jag med en klump i halsen.
Ylva nickar.
"Hon minns definitivt dig. Omar var det första hon sa när jag kom in i rummet" säger Ylva och ler. Även ett stort leende växer upp på mina läppar. Hon minns mig.
"Kan jag få komma in?" Frågar jag och Ylva nickar igen.
"Men kom ihåg att hon kanske inte minns allt och var försiktigt med henne" säger Ylva och jag nickar igen. Ylva öppnar sedan sakta dörren och när våra blickar möts så kommer alla känslor på en och samma gång. Alla fjärilar i magen börjar flyga runt och jag kan inte stoppa mig själv från att springa fram till henne och krama om henne.
"Åh, vad jag har saknat dig" viskar jag i hennes öra och kysser henne sedan på munnen.
"Du lever" mumlar hon och ler stort. Jag tar närmsta stol och drar fram den till henne innan jag sätter mig och tar hennes hand. Jag nickar och kollar in i hennes vackra ögon.
"Har du varit tillbaka länge?" Frågar hon och jag skakar på huvudet.
"Bara någon vecka. Men jag har tänkt på dig ända sedan jag blev kidnappad. Varje dag har jag längtat till denna stund då jag skulle få träffa dig igen. Äntligen är den här" säger jag och hon ler. Jag ler. Jag ser även i ögonvrån att Ylva ler. Alla ler, solen skiner och allt är äntligen bra igen.
"Jag ska lämna er ensamma nu" säger hon och ler mot oss. "Tryck på knappen och det är nått" lägger hon till och öppnar dörren. Både jag och Fanny nickar och sedan är hon borta och dörren stängs försiktigt. Jag vänder tillbaka blicken och ler ännu större om det ens är möjligt.
"Jag har tänkt på dig också. Jag trodde du var död" svarade hon. "Förlåt" lägger hon sedan till och kollar ledsamt ner i sitt knä.
"Älskling var inte ledsen. Jag finns vid din sida och jag lovar att stanna" svarar jag. Hon kollar upp på mig och ler. Jag placerar ytligare ett par kyssar på hennes läppar.
"Omar jag kan inte andas" mumlar hon mot mina läppar så jag lutar mig ifrån henne lite och pussar henne på pannan istället.
"Förlåt, kan bara inte låta bli" säger jag och flinar. Hon bara skakar på huvudet och sedan blir det tyst. En skön tystnad som ger mig lite tid att låta allt sjunka in och faktiskt inse att allt håller på att bli som förr igen.
Äntligen.
____________
Hej allihopa!
Ännnttlliiigggen, eller vad säger ni?
Kändes sjukt bra att skriva det eftersom jag väntat så länge på att göra de men nu Fanny tillbaka. Sen får vi se vad hon kommer ihåg och inte.
Men ni får ha en bra dag, så hörs vi snart igen!
💎STAY STRONG💎