Nothing's Like Before ~ The Fooo Conspiracy

Kap.2: Nothing Is Okey

T I D I G A R E

"Varför?" Mumlar jag.

"Jag orkar inte mer, Ogge. Jag orkar inte längre" nu gråter hon på riktigt.

"Ta det lugnt. Det kommer att lösa sig. Jag lovar att inte berätta om du slutar och ger mig kniven" säger jag. Hon nickar och går fram till skrivbordslådan och tar den därifrån innan hon ger den till mig.

"Ta den långt härifrån och se till så att jag aldrig behöver se den igen" mumlar hon.

"Jag lovar" säger jag och drar in henne i en ny kram.

~

~~~Omar~~~

Jag har värken sätt kidnapparen eller Daniella på snart 2 månader. Helt plötsligt så slängde dem ner mig i källaren igen och hade en mini hiss som dem satt in maten i och skickade ner till mig. Så här har jag nu suttit i snart 2 månader, ensam. Jag har ibland hört deras röster ner här men det har bara varit mummel. Men helt plötsligt så slås dörren upp och Daniella kommer in. Hon stänger noga efter som och tar stolen som står i hörnet och ställer den framför mig som sitter på min vita madrass.

"Hej" säger hon försiktigt men jag svarar inte.

Jag har inget att säga henne.

"Det är en sak som jag måste berätta för dig" säger hon försiktigt och tittar på mig men jag möter inte hennes blick.

"Vad?" Frågar jag irriterat. "Jag har suttit här ensam i 2 månader. Ni har inte sagt ett ord till mig och jag har varit så orolig för Fanny. Vad fan vill ni mig?" Den sista meningen skriker jag.

"Omar lugna dig" försöker Daniella men det är meningslöst. Jag är redan så arg och uppretad att ingen kan få mig på bättre humör. Möjligen Fanny men hon får jag väl aldrig mer se.

"Fanny har försökt hoppa igen och denna gången lyckades hon. Hon ligger i koma, hon har gjort det i 2 månader, och dem tror aldrig att hon kommer att vakna igen. Hon har till och med varit död i några minuter men dem lyckades rädda henne. Och efter det så hängde hennes pappa sig" säger Daniella försiktigt.

Jag vänder min blick mot henne och tittar storögt på henne. Hon har gjort vad?

~~~Oscar~~~

En sjuksköterska släpper in mig till Fanny som, som vanligt ligger i sin sjukhussäng med slutna ögon. Jag sätter mig på stolen som står bredvid hennes säng och tittar på henne. Eftersom hennes pappa nu är död och dem inte får tag på Fannys mamma så vet dem inte hur dem ska göra med Fanny. Om dem ska vänta eller stänga av hjärthjälparen som gör att hon lever. Eftersom hon varit här så länge nu och eftersom det ser så mörkt ut för henne så funderar dem på att stänga av den. Men det är hennes närmsta först och främst hennes familj som ska bestämma det och det är ju lite svårt nu. Men dem har pratat med Fannys pappas bror och hans familj och dem ska komma från Skåne om några dagar. Det är då dem tillsammans med Fannys Farmor och Farfar som ska bestämma om dem ska stänga av den eller inte. Både Annelies mamma och pappa, alltså Fannys mormor och morfar är döds sedan en ganska låg tid tillbaka. Så det är hennes farmor och farfar och Fannys pappas bror som ska bestämma hur det blir. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att dem inte stänger av den. För Fanny är stark. Hon klarar det, hon måste klara det annars får vi aldrig se samma Felix eller samma Elvira igen och inte samma Omar, om han kommer tillbaka. Jag suckar djupt och tar Fannys hand.

"Snälla Fanny, vakna" viskar jag tyst och blundar.

~~~Ogge~~~

Jag stryker försiktigt Elviras hår med min hand. Hon ligger i sin sängen med huvudet på mitt bröst.

"Hur mår du?" Frågar jag. Kanske en dum fråga efter att jag precis fått veta vad hon gjort men jag undrar ändå det. Hur hon egentligen mår. Jag vill att hon ska berätta allt för mig men ändå inte trycka det ur henne, utan jag vill att hon ska säga det för att hon vill säga det, för att hon vill att jag ska veta. Jag vill att hon ska lita på mig, men gör hon det?

"Ärligt så vet jag inte. Men bra hade ju varit en lögn" svarar hon. Hon möter min blick och jag ser i hennes ögon att hon inte mår bra. Det är liksom blicken, den säger allt.

"Men jag vet Elvira. Jag ser på dig att du inte mår bra. Saknar du Fanny?" Frågar jag. Först tittar hon chockat på mig men sedan nickar hon.

"Såklart jag saknar henne" säger hon irriterat men sedan kan jag se i hennes blick att hon ångrar det.

"Förlåt" mumlar hon.

"Elvira du behöver inte be om ursäkt. Jag förstår att du mår dåligt. Det är okej" säger jag.

"Men varför är du så snäll mot mig när jag bara varit så dum mot dig?" Frågar hon. "Jag sa nej till dig för att jag var arg på Felix. Du ville gå med mig men han gick bara med mig för att han först inte hade någon annan" säger hon upprört och sätter sig upp.

"Elvira det är okej" försöker jag men hon lyssnar inte på mig.

"Nej Ogge det är inte okej, det är verkligen inte okej" säger hon och ställer sig upp.

"Elvira ta det lugnt. Jag är inte arg på dig. Jag har förlåtit dig och nu ska jag stötta dig. Snälla låt mig hjälpa dig" säger jag.

"Nej Ogge, du kan inte vara så snäll mot mig när jag varit så elak mot mig" säger hon. "Gå bara gå" lägger hon till och pekar mot dörren. Jag reser mig upp och lägger mina händer på hennes axlar.

"Bara gör inget dumt. Okej? Snälla lova mig det" säger jag. Hon nickar och jag ger henne en sista blick innan jag lämnar hennes rum och sedan huset med en lätt suck.

________________________

Tjenare!

Har noll inspiration till att skriva och har haft det ett tag nu men har då haft färdigskrivna kapitel. Men detta var sista. Har skrivit typ halva nästa så ska försöka skriva klart det men så fort jag ska skriva så får jag typ en black out och kommer inte ihåg vad som hänt tidigare och orkar inte gå tillbaka och läsa så då slutar det med att jag inte skriver något alls. Så ja de var nog allt.

Förresten vad tycker ni hittills?

Ha de gött !✋

// Wilma💋