Ett steg i taget

Kapitel 5

Jag satt på skolgården, inne i det där hörnet där ingen någonsin ville vara för att solen inte nådde dit och läste. Klockan var halv tolv och jag skippade som vanligt lunchen, klarade inte av pressen att hitta ett bord i matsalen. Ända sedan den gången då jag satt mig bredvid helt fel personer, några äldre tjejer som redan från den sekunden jag satt mig bara var ute efter att psyka mig, hade jag hellre gått ut och läst eller skrivit på lunchrasterna. Det lilla sunkiga hörnet var i likhet med biblioteket en frizon där jag kunde få vara ifred, vilket jag uppskattade.

Klockan tio i tolv ringde mitt alarm som talade om att det var dags för engelska. Snabbt slog jag ihop boken och halvsprang mot entrédörren, hoppades på att slippa den största folkrusningen. En bit bort satt Emelie Norrström och hennes så kallade "gäng." De såg sådär uppenbart piffade ut, som om de trodde att de var bättre för att de såg bra ut. Emelie med hennes långa, bruna hår och de kristallblå ögonen. Hon som kunde få vem som helst att göra i princip vad som helst, den sortens makt hade hon. Helt sjukt.

I samma sekund som jag skulle dra i de ganska tröga entrédörrarna slog någon upp de inifrån. Jag tappade ballansen av kollisionen och landade på svanskotan, svor för mig själv. När jag tittade upp gick hjärtat i princip ur led. Adam stod tillsammans med Joel Lundgren och stirrade ner på mig. Han höjde ett ögonbryn och skakade på huvudet.

"Du får se dig för nästa gång va?"

Det gjorde så jävla ont. Hur kunde han säga så? Killen som jag bara några dagar tidigare diskuterat dans med och sedan kramat, hårt.

Jag reste mig generat och tog mig sedan förbi dem. Trots att det fanns mycket som irriterade mig kunde jag inte komma på någon gång som jag känt samma ilska.

"Han kanske bara är rädd om sitt rykte?"

Cornelia pratade fort, obrytt. Jag kopplade loss datorn från strömkabeln och satte mig i sängen.

"Men han började ju nyss. Han har väl inget rykte", svarade jag och drog täcket över kroppen.

Cornelia hade tidigare bott granne med mig och vi umgicks en hel del. Om man skulle uttrycka det rättvist (trots att jag med hela mitt hjärta avskydde det ordet) var vi "bästisar", jag hade ingen annan. Hon var två år äldre än mig men vi brukade ändå träffas och prata killar, känslor och annat som ansågs vara "hemligt." När jag började åttan hade Cornelia kommit in på ett musikgymnasium i Stockholm som hette Södra Latin. Det ledde till att hon flyttade och jag blev åter igen ganska ensam, vilket jag som sagt inte precis hade någonting emot. Ibland kände jag dock en viss lust (eller snarare ett behov) att prata av mig och då brukade jag ringa henne. Vi kunde prata i timtal om allt och ingenting och det blev alltid i slutändan väldigt dyrt. Pappa tyckte till en början att det var okej men sen hjälpte han mig att skaffa en användare på Skype så att vi kunde hålla kontakten och kommunicera på det sättet istället.

"Han låter som ett riktigt asshole. Skit i honom", sa hon och jag nickade. Förstod att det kanske vore det bästa.

"Det stör mig bara att jag för en sekund trodde att han var annorlunda, trevlig liksom." Jag tog fram mjölkchokladen ur lådan i nattduksbordet.

"Jag fattar. Himla jobbigt och förresten kan du ju inte sitta och äta choklad när jag ser. Fatta hur sugen jag blir."

Jag skrattade och höll chokladen framför ansiktet, tuggade långsamt. "Hur går det med skolan?"

Cornelia ryckte på axlarna och gäspade. "Det går väl okej. Vi sjunger en ganska tråkig låt i kören så det suger helt klart."

Jag hade planer på att söka in på samma skola som Cornelia fast danslinjen. På så sätt skulle jag både få gå en helt fantastisk linje och träffa henne lite oftare, i alla fall i ett år tills hon tagit studenten.

"Du borde komma hit förresten. Det var ju superlänge sedan nu", sa Cornelia plötsligt och la huvudet på sned. "Vi skulle kunna se bio och gå på grönan, shoppa tillsammans.

Shopping var inte precis min favoritsysselsättning men med bra sällskap kunde det vara okej. Precis som jag hade Cornelia ett visst intresse för läsning så hon hade ingenting emot att jag helst gick in i varenda bokaffär jag fick syn på.

"Absolut, eller så kommer du hit. Det var också väldigt länge sedan sist."

Hon nickade. "Kanske det."

När jag hörde ryktet om att resultatet av andra uttagningen gått ut på mailen vågade jag först inte kolla. Kanske berodde det på att mamma var hemma och jag helst ville göra det ifred.

Samma kväll som jag hört nyheten stängde jag in mig på mitt rum med datorn i knäet. Händerna nästan skakade när jag skrev in lösenordet till mailen och väntade. De få sekunderna som det tog att logga in kändes alldeles för lång. När inkorgen plötsligt kom fram såg jag direkt det senaste mailet "ang. Askungen."

"Nu gäller det", sa jag till mig själv och tryckte upp mailet.

"Nu är andra uttagningen gjord och vi har utfört en ordentlig gallring där vi bara lämnat några få dansare som vi anser har potential att framföra den här baletten.

Varje roll har nu tre resterande sökande som kommer sorteras till första, andra och tredje prioritering. Alla kommer därav medverka i föreställningen men de som ligger på andra respektive tredje plats fungerar som inhoppare/ersättare om det skulle uppstå en situation som gör att en av dansarna i första prioritering inte kan genomföra en föreställning.

Vi skulle vilja tacka alla som sökt, även de som vid det här skedet inte längre är vidare. Det finns så otroligt många med potential att medverka men tyvärr kan vi bara välja ut de som vi tycker passar absolut bäst.

/Balettakademien

I listan nedan står alla som gått vidare skrivna."

Självklart stod den rollen jag sökt till (Askungen) först i listan. Snabbt läste jag namnen.

"Ida Pettersson." Såklart.

"Jonna Selmersson." Hon var duktig visst, men det kändes som att det fanns andra som skulle kunna göra rollen bättre än henne.

"Karla Molander." Jag höll fullständigt på att tappa hakan. Jag var vidare, en av de tre.

Snabbt kollade jag vidare i listan. Läste vilka som gått vidare som prins, funderade på vem jag helst skulle vilja dansa med. Plötsligt var det ett namn som fångade min uppmärksamhet. Chockerat drog jag efter andan och slutade skrolla. Adam Ekesjö. Var det den Adam?

Helt ärligt kunde jag inte tänka mig att dansa med honom. Jag var alldeles för arg för det. I mina ögon var han ingenting annat än en falsk player som gjorde vad som helst för att själv få det så bra som möjligt.

Jag ställde ner datorn och reste mig ur sängen, sprang ut i det redan stökiga köket. Mamma satt vid bordet och läste i en heminredningstidning. Log när jag kom springandes mot henne, hon förstod.

"Jag är med! Jag är med i föreställningen", sa jag snabbt och nästan hoppade på stället. Det gick inte att inte hålla inne glädjen som virvlade runt i kroppen. Det kändes så otroligt overkligt när jag sagt det. Som om det inte längre bara var någonting jag läst i ett mail utan någonting som faktiskt var på riktigt. Jag var med i en balett, äntligen.