Ett steg i taget

Kapitel 13

Det hann bli helg innan jag kunde återvända till träningen och när jag vaknade på måndagsmorgonen kände jag mig förväntansfull. Jag nästan flög upp ur sängen och drog fram kläderna som jag förberett redan kvällen innan. När jag tagit på mig både det svarta linnet och de nyköpta dansshortsen vände mig om efter den gråa huvtröjan. Den var sydd med raglanärm och hade trycket "Why walk when you can dance?" på ryggen. Jag tyckte om den otroligt mycket.

När jag kom ut i köket hade mamma redan lastat upp gröten åt mig och höll på att ställa fram eventuella tillbehör. Det var egentligen ganska onödigt. Hon visste att jag alltid föredrog äppelmos.

"Visst börjar du vanlig tid idag?" frågade mamma och jag nickade samtidigt som jag satte mig på en av de vita stolarna. "Jag tänkte att vi kanske kunde börja samåka. Alltså det är ju många av de som dansar som bor häromkring."

Jag ryckte på axlarna. Det var väl en bra idé.

"Han Adam bor ju bara några kvarter bort. Visst var det han som fått prinsrollen?"

Bara namnet fick mig att stelna till. Det kändes som att hon sett rakt igenom mig. Samtidigt blev jag förvånad. Jag hade ingen aning om att Adam bodde så pass nära. "Jo, det är han."

"Jag jobbar nämligen tillsammans med hans styvmamma nu för tiden. Kanske ska jag ringa och fråga om vi ska börja samåka. Det är så onödigt att vi kör två bilar när det skulle räcka med en", sa mamma engagerat och tog fram telefonen.

Den knappa halvtimmen till balettakademien var en ren plåga. Vi satt bredvid varandra i baksätet, tysta. Mamma och Adams styvmamma försökte gång på gång med att få igång ett samtalsämne men det gick minst sagt dåligt. Vad de än sa fick jag den där obehagliga känslan av att de visste allt. Jag visste dock att de omöjligt skulle kunna fått reda på någonting.

Han tittade på mig då och då, sådär försiktigt under lugg men jag vägrade möta hans blick. Ju mindre kontakt inför våra föräldrar, desto bättre.

När vi kom fram stannade mamma bilen, önskade oss lycka till (på ett väldigt överdrivet sätt) och vinkade sedan när vi generat gick mot entrédörrarna. Det hela påminde väldigt mycket om en första skoldag eller någonting dylikt.

"Förlåt för mamma jag vet inte vad..." började jag men han avbröt mig.

"Det är lugnt, verkligen."

Han tittade på mig och log vilket gjorde att fjärilarna i min mage började flaxa som om de vore galna. Det verkade i princip omöjligt att inte kasta sig om halsen på honom och hålla hårt. Det var som om varje cell i min kropp ville ta på honom, ha kontakt. Hans blick förflyttade sig från mitt ansikte till någonting bakom mig och jag vände mig instinktivt om.

"Hej där. Tack för senast", sa Ida Pettersson självsäkert och höjde huvudet som en hälsning.

När hon kom fram till oss gav hon Adam en kram och tittade sedan på mig med en skadeglad min.

Adam harklade sig och tittade ner i marken. "Hej Ida."

Jag höjde frågande ett ögonbryn och väntade, hoppades på någon slags förklaring. Hela situationen var aningen obekväm.

"Jo..", började han. "Ida fick öva dina delar med mig i fredags, hela dagen. Bara för att jag verkligen behövde träna och hon kunde dem."

"Det var magiskt! Alla sa att de kunde se kemin mellan oss", sa Ida fånigt och jag kände hur en klump tog from i magen, som vanligt när någonting ställde sig mellan mig och Adam.

Det var svårt att förstå vad som hänt. Ida hade alltid varit den där trevliga, inte hotfulla tjejen som alltid ville allas bästa. Varför betedde hon sig helt plötsligt så kaxigt?

"Jaja, nu är ju du tillbaka så jag antar att jag får ta ett steg bakåt tills nästa gång", sa hon snabbt och klappade Adam på axeln. "I will miss you."

Hon försvann in genom entrédörren och jag kunde inte annat än att himla med ögonen. "Vad fan..."

Adam skakade på huvudet. "Förlåt det var inte jag som valde att hon skulle ersätta dig. Det handlar bara om en dag och kommer inte förändra någonting. Jag lovar."

Han gick ett steg närmare och tog ett stadigt grepp om min hand, log. "Det är dig jag vill göra det här med, inte henne."

Jag rodnade och skakade på huvudet. "Det är lugnt. Jag var ju sjuk och..."

"Jag är kär i dig Karla Molander."

Orden fick mig att tystna och rodna ytterligare. Helt plötsligt var det som om ingenting spelade någon roll längre. Vad spelade det för roll om någon såg? Ingenting skulle väl förändras? Det var inte precis förbjudet.

Jag slog armarna om honom och tryckte för andra gången mina läppar mot hans, kände hur det pirrade till i magen. "Jag är kär i dig också Adam Ekesjö." När jag sa det var jag säker. Det var så himla sant.