Ett steg i taget

Kapitel 27

                 

Det första jag gjorde när jag kom hem den dagen var att dö i soffan. Fysiskt kände jag mig bara trött, som alltid efter en dag full med repetitioner. Mentalt kändes det som om blivit överkörd av en pansarvagn. Tårarna rann okontrollerat, egentligen utan att jag märkte av dem. Jag kunde inte göra annat än att stirra upp i taket och hoppas på att allt egentligen bara varit en dröm, att jag aldrig ens kysst Emil. Hur kunde jag vara så dum?

Det var inte fören jag råkat ut för konsekvenserna av mina handlingar som jag insett hur otroligt korkat det var. Jag såg framför mig hur Adam vände sig om och gick, gång på gång. Aldrig hade jag känt en sån stark saknad förut.

Reflexmässigt tog jag upp telefonen, gick in till samtalslistan och tryckte på hans namn, väntade, lät signalerna gå fram. Ingen svarade, det tysta pipet upprepades gång på gång i vad som kändes som en evighet. Tillslut tvingade jag mig att lägga på. Det gjorde det hela så mycket värre.

När jag vaknade nästa morgon, efter att ha sovit alldeles för lite, ville jag inget annat än att somna om. För första gången tvekade jag på om jag verkligen ville gå på repet, inte för att jag hade något val. Sen slog tanken mig. Adam skulle ju vara där, såklart. Jag skulle få träffa honom, kanske skulle jag få förklara allt. Jag ville inget hellre än att stirra in i de mörka ögonen, drunkna.

Jag reste mig ur sängen och gick fram till den vita garderoben, letade bland de många träningströjorna. Det spelade egentligen inte så stor roll vad jag tog på mig eftersom att vi antagligen skulle träna i scenkläderna. Jag valde ut en rak, svart t-shirt och ett par gråa springtajts, gick sedan ut i köket där mamma som vanligt redan satt och drack te. För henne var det vilken morgon som helst. Jag kunde inte precis hålla med.

Marie hade kallat till informationsmöte på scenen. Jag funderade inte så mycket över det, satte mig bara på golvet bredvid en av de som spelade möss. Det var kallt i salen, alldeles för kallt för t-shirt och tajts. Jag kunde alltså inte annat än att hoppas på att mötet skulle gå fort.

Efter några minuter när alla verkade vara på plats ställde Marie sig upp. Hon hade ett allvarligt ansiktsuttryck och harklade sig ljudligt, antagligen för att öka uppmärksamheten.

"Jag har en tråkig nyhet. Den kommer att drabba alla i den här salen", började hon och tittade allvarsamt på oss, en och en.

Jag såg mig omkring, letade med blicken efter hans brunlockiga hår men förgäves. Han var inte där. I den stunden insåg jag att någonting var fel. Det var inte konstigt att vi inte tagit oss till träningen tillsammans, vi hade trotts allt bråkat men varför var han inte här? Han hade inte verkat sjuk.

"Vår prins Adam har valt att lämna uppsättningen. Han sa att pressen blivit för stor och att han helt enkelt inte klarade av det längre."

Det kändes som om rummet omkring mig plötsligt försvann, som om jag föll, tidlöst. Självklart var det en lögn att han tyckte att det var för stor press. Allt var mitt fel. Jag hade förstört för alla, för Adam och även för mig själv. Det fanns ingen annan jag ville göra det här med.

Marie riktade blicken till någon en bit bakom mig. "Som tur är har vi en välrepeterad inhoppare som kan ta över efter Adam. Benjamin kan du ställa dig upp."

Jag kände igen honom. Kortklippt, brunt hår och klarblåa ögon. Söt men inte en Adam. Benjamin log nervöst mot alla omkring sig och gick sedan fram till Marie som la armen om honom.

"Benjamin har tränat med andra uppsättningen under hela den här tiden som ni har övat tillsammans så han kan baletten minst lika bra som Adam. Det här anledningen till att vi har inhoppare, man vet aldrig vad som han hända", sa hon och tittade glatt på honom. "Nu är ni snälla mot Benjamin så att han känner sig välkommen, eller hur?"

Alla dansare nickade och gav honom sedan en spontan applåd. Jag ville inte, kunde inte. Det fanns ingen annan jag ville dansa med, litade inte på någon annan.

Det kändes fel redan från första stegen tillsammans. Han var jätteduktig, gjorde allting rätt men på något sätt kunde jag bara inte njuta av det. Jag kände mig stel och hade svårt att ta ut stegen, ville helst inte vara så nära. När det var dags för lyftet i baldansen fick jag panik och blev tvungen att bryta.

I slutet av dagen bad Marie att få prata med mig. Jag följde henne till kontoret och slog mig ner på en av de hårda trästolarna framför henens skrivbord.

"Vad är det som händer Karla?" frågade hon menande och höjde ett ögonbryn. "Du har aldrig behövt bryta under en repetition."

Jag ryckte på axlarna och såg mig om, ville bara därifrån.

"Är det någonting med Adam?"

Jag stelnade till. Självklart var det någonting med Adam men vad skulle jag svara? Jag kunde inte klaga på Benjamin då han inte gjort något fel.

                 

"Nej", började jag och försökte le. "Jag har bara sovit väldigt dåligt." Det var bara delvis en lögn.

Marie lutade sig bakåt i stolen, granskade mig. Det kändes som att hon kunde se rakt igenom mig, som om egentligen redan visste allt.

"Jag hoppas att du vet att du kan prata med mig och de andra lärarna om vad som helst. Vi finns här för dig och de andra i andra syften än bara utlärning", sa hon allvarligt.

Jag nickade. "Självklart. Men jag har ingenting att prata om."

Den kvällen provade jag att ringa honom igen men med samma resultat, inget svar. Det kändes som ett skott i bröstet.