Ett steg i taget

Kapitel 30

                 

"Det känns som att jag ska spy."

Mikaela, som spelade gudmodern, gav mig en orolig blick och skakade sedan på huvudet. "Det kommer gå bra. Slappna av."

Lätt för henne att säga, hon skulle inte vara med i så gott som varje sen i hela baletten. Hon hade inte cirka världens svåraste lyft som hon skulle klara inför en enorm publik. Hon skulle inte spela huvudrollen i den balett som halva Uppsala så länge väntat på att få se. Självklart kändes det som att jag skulle spy, det var kanske till och med lindrigt.

"Det finns bara så himla mycket som kan gå fel. Tänk om jag snubblar, det har ju hänt på övningarna", sa jag snabbt och såg hur hon himlade med ögonen.

"Det löser sig. Vad är det värsta som kan hända?" Hon höjde ett ögonbryn.

Ett flertal scenarier spelades upp i mitt huvud, det ena värre än det andra. Efter att ha konstaterat att Mikaelas försök till tröts inte hjälpte det minsta gick jag ut från logen.

Precis som jag stängt dörren bakom mig gick Marie förbi. Hon såg stressad ut, nervös. Jag förstod henne. Det här var lika stort för henne som för mig. Det var hon som satt ihop hela föreställningen. Det var hon som lagt ner timmar på både repetitioner och övriga nödvändigheter såsom scenografi och kostymer. Hon höjde en hand till hälsning och gick sedan vidare.

"Vänta", sa jag och såg hur hon stannade, vände sig om. "Tack igen."

Marie kom fram till mig. "Vad menar du?"

Jag visste inte riktigt hur jag skulle uttrycka mig, ville helst bli säga någonting allt för klyschigt. "Tack för att du övertalade mig att stanna. Jag hade ångrat mig ifall jag hoppat av."

Det gick kanske inte att säga att jag var över Adam, det var jag inte men jag hade i alla fall accepterat att det var som det var och att han uppenbarligen inte ville ha någonting med mig att göra.

Efter att Emils familj åkte hem på söndagen provade jag att ringa honom igen. Det var som att mitt samtal med Emil fått mig att inse att jag inte ville ge upp, hur mycket jag verkligen ville vara med Adam eller åtminstone få hans förlåtelse. Det jag gjort var inte okej på något sätt och han hade all rätt att vara arg på mig men jag inbillade mig att om jag bara fick höra hans röst en gång till, höra honom säga att det var okej nu skulle allt bli så mycket bättre. Kanske till och med bra.

"Karla jag är väldigt glad att du ändrade dig", sa Marie och lutade sig fram. "Du är den jag vill se som Askungen. Ingen annan."

Jag rodnade och gav henne en lätt kram, log varmt.

Om jag vetat hur lång tid det skulle ta att fixa sminkningen och håret hade jag tagit med mig en högtalare. Det kunde väl inte ha skadat med lite musik i bakgrunden.

Först skulle huden sminkas tills den hade den perfekta nyansen, precis som askungen och sen när det äntligen var klart var det dags för ögonen. Bara de tog säkert en halvtimme. Helt ärligt kunde jag inte förstå vad det skulle vara bra för, ingen i publiken skulle väl se att jag hade en guldglittrig ögonskugga eller att eyelinern skiftade mot blått i vissa vinklar.

När jag trodde att det inte kunde bli mer uttråkande satte stylisterna igång med håret. Inbakade flätor och stora lockar åt alla håll. Visst såg det hemskt bra ut, det kunde jag inte säga emot men skulle det verkligen se lika bra ut efter ett tiotal snurrar och hopp. Kanske inte.

"Du är så otroligt vacker", sa stylisterna så många gånger att jag tillslut började tro på det.

Nervöst kollade jag mig i spegeln och kände hur jag rodnade, tur att det inte syntes under alla lager foundation. Det var så långt ifrån Karla Molander som man kunde komma. Jag som nästan aldrig ens använde smink. Jag som för det mesta satte upp håret i en slarvig tofs på huvudet eller bara lät det hänga. Kanske var det bra att jag inte ens kände igen mig själv. Det kanske gjorde det lättare att glömma vem jag var och gå in i en roll. Ikväll skulle jag vara någon helt annan.

Du vet när du väntat på någonting väldigt länge. Väntan har övergått till en längtan och det gör nästan ont att veta hur otroligt långt bort det målet du har är. Var dag kommer du närmare, du blir mer och mer spänd men inombords känns allt så himla bra. Snart är det dags. Plötsligt står du där och väntar. Inser att det bara är sekunder kvar och känner plötsligt att du inte alls är redo, du behöver mer tid. Det blir så otroligt ironiskt när tid tidigare bara känts som ett hinder på vägen mot ditt mål.

När jag stod där på sidan av scenen, väntade på att musiken skulle börja och hörde sorlet av röster övervägde jag för en sekund att bara springa därifrån. Springa för allt vad jag var värd och skita i allt. Om jag var tillräckligt snabb kanske ingen skulle hinna stoppa mig för jag var inte redo. Det kändes som om någon sparkat mig hårt i magen, det var nästintill svårt att andas.

Sen, på något märkligt sätt lyckas man alltid komma förbi den där omöjliga gränsen. Man tar det där första steget ut i det som plötsligt förvandlats till någonting helt okänt, skrämmande. Till en början känns det som om man aldrig övat på stegen förut. Allt verkar nytt och oklart men sen inser man att det sitter i ryggmärgen, att det går att njuta trots att hjärtat slår som hammarslag i bröstet.

Ungefär så var det för mig. När jag dansade på premiären kunde jag nästan glömma bort att det satt en publik framför mig, jag var så inne i det jag gjorde. För var scen som gick kom jag närmare den som jag framförallt jag nervös inför. Balscenen.

När det slutligen var dags gjorde jag precis som vi övat, gick mot scenens vänstra, främre hörn. Blundade. Jag stod helt stilla, väntade på flöjten som snart skulle spela. När den första tonen ljöd tog jag ett steg, tittade upp. När han vände sig om och mötte min blick trodde jag inte mina ögon. Min prins. Adam. Han log.

Antagligen helt i otakt och alldeles för snabbt fullföljde vi båda stegen tills vi stod nära, öga mot öga. Han la sin hand på min midja och lyfte upp mig, även det precis som vi övat. Kanske var det så att det lyftet som vi gjorde där var det mest lyckade hittills. Det kändes bra i alla fall. Jag sträckte på mig, höll armar och ben raka och han var stadigare än någonsin förut. Sen ställde han ner mig på golvet igen, strök en hand över min kind och log sådär som bara han kunde. "Förlåt."

När han sa det brast någonting inom mig. Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna, det var bara så himla fint alltihop. Han tog mina händer och vi dansade den valsen som Marie väldigt snyggt lyckats lägga in mitt i balscenen.

"Det är jag som ska säga förlåt", sa jag med blicken fäst på hans ögon. "Det är jag som gjort allt fel. Du är helt perfekt."

Han skakade på huvudet, ledde mig i en snurr. "Nej. Förlåt att jag har ignorerat dig, jag har bara inte vetat vad jag ska säga."

Trots att jag delvis varit otroligt arg på honom på grund av just det kunde jag i det ögonblicket inte bry min mindre. Jag var bara så glad att han var hos mig nu. "Det gör ingenting."

Han log igen och det fick mig att tappa koncentrationen, ta ett felsteg men det var mest troligt ingen som märkte det. Vad skulle det ens spela för roll? Ingen var väl perfekt.

"Jag älskar dig Karla", sa han och kramade min hand lite hårdare.

Precis då kändes det så självklart, så lätt att säga. "Jag älskar dig med."