Ett steg i taget

Kapitel 25

                 

"Grattis, grattis, grattis!"

Adam tittade förvånat ut genom dörröppningen, granskade oss från topp till tå.

"Men hur kunde ni veta? Jag har inte sagt någonting", försökte han och log svagt.

Jag skakade på huvudet och kramade om honom hårt. "Mamma har sina knep."

Vi gick in genom dörren där vi möttes av Simone, Erika och Göran, både finklädda och överdrivet glada.

"Välkomna", sa Erika och gav mig en varm kram. "Kul att ni ville komma."

Vi blev bjudna på hemgjord pizza, det var nämligen Adams favoritmat. Våra föräldrar pratade på om allt möjligt. Om hur kul det skulle bli med premiären, ja för det var ju snart dags för den. Jag sa inte på mycket, tittade mest på Adam som satt så glatt på andra sidan köksbordet. Han mötte min blick och log varmt, det fick skuldkänslorna att sticka till i bröstet på mig. Vad hade jag gjort?

"Så Adam. Sexton år. Hur känns det?" frågade mamma plötsligt och jag rodnade lite. Det var en sådan där klassisk vuxenfråga som bara var tvungen att ställas.

Han ryckte på axlarna och tittade snabbt ner i tallriken innan han återigen såg på mig. "Det känns inte så särskilt. Kul, antar jag." Han lät inte så exalterad.

"Kan inte vi få gå?" frågade jag och såg från mamma till Erika. "Det var jättegott."

"Jovisst", sa Erika dröjande och vände sig sedan mot mamma för respons. Hon nickade.

Efter att ha övertygat Simone att vi skulle ha jättetråkigt på övervåningen stängde jag och Adam in oss på hans rum. Så fort dörren stängts slog han armarna om mig och höll hårt. "Tack för att ni kom."

Jag skrattade och kramade honom tillbaka. "Det är klart att vi ville komma. Varför hade du inte sagt någonting?"

Han ryckte på axlarna. "Jag tycker egentligen inte om uppmärksamhet men sen när ni kom kändes allt bara rätt."

Jag slog mig ner på skrivbordsstolen och han på sängen. "Hur känns det med repet?"

Han skakade på huvudet och sjönk ihop en aning. "Det är ju jättekul men fruktansvärt tröttsamt. Samma sak varje dag."

Jag förstod hur han menade, höll med. Vi satt tysta en stund, tittade på varandra. När jag såg in i de mörka ögonen kändes det som att jag gick sönder inombords. Jag hade varit så gott som otrogen mot honom, kysst två andra killar under samma kväll och inte sagt någonting om det. Självklart förtjänade han att få veta men samtidigt var det lika bra att hålla det inne. Om jag inte sa någonting kunde han inte heller ta skada av det.

"Vad tänker du på?" frågade han plötsligt och la huvudet på sned.

Jag frös till is. Vad jag än skulle säga skulle det vara en lögn. Jag kunde inte berätta sanningen, framförallt inte idag. Han fyllde ju ändå år. "På oss." Det var ju nästan sant.

Det syntes att han inte riktigt var nöjd med svaret men att han inte ville fråga mer.

"På hur mycket jag tycker om dig", fyllde jag i mest för att lätta upp stämningen. "På hur glad jag är att jag träffade dig."

Adam reste sig upp och sträckte fram handen mot mig. "Kom, jag vill visa en sak."

Han drog med mig ut ur rummet och vidare mot en annan dörr. SIMONE stod det med stora gröna bokstäver. Hennes rum var till formen likadant som Adams men prylmässigt var det helt annars. Väggarna var prydda med affischer med diverse kändisar och på skrivbordet låg en hel bunt med skrivböcker och ritblock.

"Hon är rätt så kreativ", sa Adam ursäktande och log. "Det är rätt stökigt men..."

"Det gör ingenting", avbröt jag och satte mig på skrivbordsstolen. "Det är väldigt mysigt tycker jag. Vad var det du ville visa?"

Han gick fram till skrivbordet och började bläddra i en bok. Den var vinröd med silvriga prickar och hade ett tjockt, svart band som man kunde markera en sida med.

"Får du verkligen kolla i hennes böcker?" frågade jag förskräckt och ryggade tillbaka en aning. "Det känns rätt privat."

Han skrattade och nickade. "Hon har visat det här för mig." Han höll upp boken framför mig. "Kolla."

Simone hade ritat en bild föreställande tre personer. Under en av dem stod det jag, under en annan Adam och  sen Klara Karla. När jag läst namnen gick det faktiskt att se vilka det skulle föreställa. Simone med sitt långa bruna år, Adam med sina mörka ögon och så jag med en röd knut mitt på huvudet. Längst upp på sidan hade hon skrivit med en röd penna. "Idag fick jag treffa Adams flickvän Klara Karla. Hon är jätte snäl. Håppas hon komer hit igen."

Jag rodnade och tittade smickrat på Adam, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hela grejen gjorde egentligen bara att mitt dåliga samvete växte sig allt större. "Vad fint."

Han skrattade och la tillbaka boken på bordet. "Jag håppas också att du komer hit igen.

Med ett ironiskt ansiktsuttryck reste jag mig och la armarna om hans hals. "Mer än gärna." Sen kysste jag honom och det kändes för första gången helt fel, som om jag gjorde det bara för att glömma det jag gjort. Det gick inte att tänka på annat än hur otroligt falsk jag var.

Jag måste berätta det för honom.