Ett steg i taget

Kapitel 17

Den sista veckan innan höstlovet gick fort. Det kändes som att det knappt hunnit bli måndag innan jag lämnade balettstudion på fredagseftermiddagen. Solen höll på att gå ner och kylan var påtaglig. Huttrande drog jag jackan tätare omkring mig och snabbade på stegen. Mamma skulle möta mig på tågstationen med mina grejer. Tåget gick klockan fyra så jag hade en hel timme på mig. Jag hörde steg bakom mig. "Karla. Vänta." Det var Adam.

Jag vände mig om och log. Hade inte ens tänkt på att vi inte skulle ses på ett tag. Han stannade några meter från mig. "Kan vi ses någon gång på lovet?"

Jag rykte på axlarna och suckade. "Jag kommer stanna hos pappa tills på måndag och sen kommer en vän från Stockholm på onsdagen."

Han såg förvirrat på mig. "Hur länge stannar hon?"

"Hon åker hem på lördagkvällen." Jag insåg själv hur dumt det lät. Jag hade planerat mitt lov utan minsta tanke på att klämma in tid för oss, vad vi nu var. Besvikelsen i hans ögon var uppenbar.

"Jaha. Okej", sa han dröjande och sparkade i gruset. "Jag kommer sakna dig."

Jag kunde inte hålla tillbaka ett skratt och slog händerna för munnen, ville inte vara oartig. Han höjde ett ögonbryn och såg sig obekvämt omkring. Ursäktande slog jag armarna om hans hals och pussade honom på kinden. "Vi kan säkert träffas någon dag. Jag kommer inte stå ut utan dig." När jag sa det insåg jag hur sant det var. Den senaste tiden hade allt jag gjort cirkulerat kring honom. Kanske var det just därför jag kunnat planera saker där han inte ingick. Min hjärna kanske strävade efter en omedveten paus från honom, för att inse hur mycket han betydde för mig, för att jag skulle sluta ta honom för givet.

Han kramade mig hårt och strök handen längs min rygg. "Ring ikväll."

Jag nickade och lösgjorde mig ur hans grepp. "Jag lovar. Du är bäst."

Det var ett ganska töntigt alternativ för "jag älskar dig" men på något sätt kändes det inte rätt att säga det. Inte än.

Mamma väntade på tågstationen med min stora resväska. Jag tog den ur hennes hand och log. "Vad ska du göra medan jag är borta då?"

Hon ryckte på axlarna och såg sig omkring. "Jag har lite jobb att göra. Det ordnar sig."

Jag kramade henne snabbt och spejade sedan mot spåret där mitt tåg snart skulle rulla in. "Jag borde gå."

Hon nickade och strök mig över kinden. "Fina Karla. Ha det så bra nu och hälsa med dig."

Jag nickade. "Det ska jag. Jag ringer när jag kommit fram."

Det blev ett sms. När pappa hämtat upp mig på Sundsvalls tågstation, kramat mig och visat mig till bilen var det så mycket nya intryck att jag inte hade tid att ringa mamma. Hon skulle fråga för mycket och tillfället var inte jättebra för att svara på dem.

Vi skulle äta ute med hela "familjen" för att få en lättsam start. Det lät väl ganska bra. Jag satt tyst i det mörka framsätet på pappas stora Volvo och försökte att inte tänka på hur otroligt pinsam hela situationen var.

"Är det bra med Lisette?" frågade han plötsligt och jag nickade.

"Jag skulle hälsa."

Han log lite som svar och sen återgick det till att bli helt tyst och stelt igen. I huvudet var jag någon annanstans. Vart som helst, inte här.

Jag såg staden svischa förbi utanför de mörka rutorna, tänkte på hur otroligt långt bort jag befann mig. Hur långt det var till Adam och mamma. Det var konstigt. Klockan var sju, lite sent för en middag egentligen men eftersom att jag inte hunnit äta någonting innan tåget gick och sedan blivit för snål i bistron klagade jag inte.

Jessica gav mig en varm kram när vi gick in genom de tunga trädörrarna till restaurangen. Hon ställde en massa artighetsfrågor, eller så brydde hon sig kanske faktiskt och följde oss sedan till det bordet där Ellen och Albin redan satt. Ellen blängde på mig när jag satte mig på stolen bredvid henne och Albin bara stirrade, som om han inte riktigt kände igen mig.

"Hej", sa jag dröjande och väntade på någon slags reaktion. Ingen sa någonting.

Jessica harklade sig menande och Ellen suckade. "Hej."

Jag kunde verkligen inte förstå vad jag gjort för att få dem att hata mig så mycket, det var ju snarare de som tagit min pappa från mig.

Vi beställde och tio minuter senare serverades diverse rätter såsom spagetti och pizza. Jag själv hade beställt en Ceasarsallad, kanske för att det fick mig att framstå som mogen, självständig.

När vi någon timme senare kom hem till den röda villan gick jag direkt in i gästrummet där jag alltid brukade bo. Istället för den välkända bokhyllan och den mysiga fåtöljen möttes jag av ett stort skrivbord och en hel hög med pärmar.

Pappa slöt tyst upp vid min sida. "Ja alltså Ellen ville ha ett större rum så hon fick mitt arbetsrum och sen blev det såhär..."

Jag blängde på honom och drog sedan igenom dörren, rakt framför hans ögon. Det var så uppenbart att jag inte längre var en del av hans liv. Utmattad kastade jag mig på sängen som nu stod inklämd i ett hörn med en massa böcker runt omkring sig. Vår nystart var hittills perfekt.