Ett steg i taget

Kapitel 12

Mamma tittade intresserat på mig när jag satte mig i bilen samma kväll.

"Vad handlade mötet om?" frågade hon och log.

Trots att det var i princip omöjligt fick jag känslan att hon visste allt, att jag var avslöjad och att det var lika bra att berätta hela sanningen. Jag hade kysst Adam Ekesjö. Adam Ekesjö hade kysst mig. Det var chockerande bara att tänka. Gillade han mig verkligen eller gick han bara in för det i ögonblicket?

"Det var bara lite information om nästa vecka", ljög jag och kände hur jag rodnade en aning. Skulle hon märka det?

"Kunde hon inte ta det imorgon?" frågade mamma och jag skakade snabbt på huvudet.

"Alla har så olika tider att det skulle vara svårt att samla alla på ett annat sätt."

Hon verkade godta den förklaringen och vred om nyckeln i tändningen. Motorn startade och vi rullade iväg. Iväg från platsen där jag bara några minuter tidigare fått min första riktiga kyss.

Nästa morgon vaknade jag med någonting som kändes som en baksmälla. Huvudet värkte och halsen var torr, det gjorde ont när jag svalde. Motvilligt satte jag mig upp i sängen och sträckte mig efter det halvfulla vattenglaset som jag alltid hade på nattduksbordet. Det kändes skönt när det svala vattnet sköljde ner i halsen, som om det onda försvann en aning.

Jag drog ett par gråa tjocksockar på fötterna och gick ut i köket, kom på mig själv med att frysa.

Mamma höjde ett ögonbryn när hon fick syn på mig. "Hur mår du? Du ser...inte så pigg ut."

Jag skakade på huvudet. "Inte så bra. Jag tror jag har feber."

Hon hämtade den vita muntermometern från badrummet och några minuter senare kunde vi tillsammans konstatera att en "hemmadag" var det enda alternativet. Jag slog in balettakademiens nummer och lät signalerna gå fram, väntade.

"Balettakademien Uppsala", hördes en röst i andra änden. Det var Josefine.

"Hej, det är Karla", sa jag och hostade till. "Jag tror att jag blir hemma idag, mår inte så bra och har feber."

Jag hörde hur hon suckade i andra änden. "Men usch då. Så himla konstigt. Adam ringde för bara några minuter sedan och sa samma sak. Ni kanske har lyckats smitta varandra när ni dansat."

Eller när vi utbytt saliv i en minst sagt närgången kram.

"Men du får krya på dig", fortsatte hon och jag la in ett snabbt tack som svar. "Hejdå."

Jag la på och lutade huvudet bakåt i den mörkgråa soffan, blundade. En stund funderade jag på vem som smittat vem men insåg sedan att det var i princip omöjligt att veta. Jag hade dock inte känt av några som helst förkylningssymptom. Det plingade till i mobilen och jag läste snabbt.

Adam Ekesjö: "Är sjuk. Blir ingen dans på slottet idag."

Jag log för mig själv. "Tror prinsen lyckats smitta ner sin blivande prinsessa. Synd med dansen, såg fram emot den."

Jag tyckte om honom så mycket att det gjorde ont. Bara att se den lilla profilbilden på sidan av varje meddelande han skrev gjorde att mitt hjärta slog dubbla slag, nästan gick ur led.

Adam Ekesjö: "Är du säker på att det inte är den luriga prinsessan som smittat ner sin prins? Hon kanske vill ha hela kungariket för sig själv och därför försöker göra sig av med honom."

Ett skratt trängde upp ur min ömma strupe och jag hörde hur mamma stannade upp med att tömma diskmaskinen. "Händer det något kul?"

Jag skakade på huvudet. "Nej alltså, det är bara Cornelia." Lögn.

Snabbt skrev jag in ett nytt svar. "Ack min prins. Du ser rakt igenom mig."

Under tiden jag väntade på ett svar drog jag en filt över min frusna kropp. För att ha någonting mer att göra slog jag på tv:n där det visade reprisen av gårdagens "bonde söker fru." Jag hade alltid haft svårt för det programmet.

"Jag skulle vilja passa på att tacka för gårdagen."

Han hade faktiskt uppskattat mitt sällskap. Det var som om det boostade mitt självförtroende, bara sådär. "Tack detsamma. När kan vi göra om det nästa gång?"

"Vänta, vilken del syftar du på?" skrev han och jag log återigen för mig själv. Tänkte mig hur han satt hemma under en egen filt och väntade på mitt svar, ville att jag skulle skriva någonting, log. Såg framför mig hur hans fina ansikte formade ett leende. Det fick mig att vilja vara nära, ta på hans kinder, krama honom.

"Det sista verkar tyvärr bara ha varit olycksbådande. Kanske ett tecken?"

Hans svar kom på en gång. "Jag trotsar gärna ödet för att få göra om det."

När jag läste det han skrivit fick jag en svindlande känsla i magen. Jag kände mig lätt som luft, som om alla problem i världen försvunnit. I samma sekund väcktes en längtan inom mig. Den sa åt mig att bli frisk så fort som möjligt så att jag kunde vara med honom igen. Jag behövde vara med honom.

"Instämmer. Vi ses, min prins."

"Vi ses, Askungen."

Nästa morgon kändes det lite bättre men inte tillräckligt bra för att jag skulle dra på mig danskläder och be mamma skjutsa mig till balettakademien. Jag fick inga fler meddelanden från Adam men det gjorde ingenting. För en gångs skull kändes det som att jag inte behövde tvivla på hur han kände. Nu var jag säker. Han gillade mig, i alla fall lite.