Ett steg i taget

Kapitel 10

"Once I was seven years old my momma told me. Go make yourself some friends or you'll be lonely. Once I was seven years old."

När jag var liten var jag kär i en kille som hette Emil. Han gick på min förskola vilket gjorde att jag träffade honom varje dag. Till en början upptäckte jag bara att jag ofta ville sitta bredvid honom men senare kände jag en slags värme när han tittade på mig. Jag minns att jag berättade för honom hur jag kände, det var nog ganska rakt på. "Jag tycker du är söt."

Tre veckor senare flyttade han och jag inbillade mig att det var mitt fel, att jag skrämt bort honom. Jag minns hur jag brukade gråta på kvällarna, sakna det blonda håret och de blå, alldeles fantastiska ögonen. Mamma brukade trösta mig och säga att jag skulle träffa fler pojkar och att flytten berott på att Emils mamma fått ett nytt jobb. Vilken klyscha.

Visst har jag haft crushar senare i mitt liv, tyckt att killar varit söta och så men på något sätt har det aldrig varit samma sak. Det jag kände för Emil var någonting klart speciellt, någonting unikt. Vissa dagar har jag kunnat tänka på honom med "den där" känslan i magen, som om jag fortfarande gillar honom lika mycket som tidigare. Mamma, som kände Emils föräldrar sådär halvbra, har berättat att hon har kontaktuppgifter till dem om jag någon gång skulle vilja träffa honom och visst hade det varit kul att träffa en god vän från barndomen men innerst inne är jag nog för rädd. Jag är rädd för att om jag träffar honom kommer han inte längre vara alla de där fantastiska känslorna, inte längre samma Emil. Inte längre den som jag vill krama.

När jag kom hem den där kvällen efter att jag pratat med Adam inne på killarnas omklädningsrum mådde jag ganska illa. Till en början tog jag för givet att jag var hungrig men efter att jag stoppat i mig en portion purjolökssoppa samt en rostad macka förstod jag att den gnagande känslan berodde på någonting annat. Jag kastade mig på sängen och stirrade upp i det vita taket, försökte tänka på någonting annat än att jag helst bara ville kräkas, slöt ögonen. Gång på gång dök hans ansikte upp framför ögonlocken. Adam. Hans lockiga hår. De nötfärgade, mörka ögonen. Varför?

Jag tog fram skrivblocket som jag alltid hade på nattduksbordet i nödfall som detta och slog upp en tom sida. I spiralbindningen satt en svart bläckpenna fastklämd och jag drog loss den. Till en början skrev jag bara, lät de flödande orden jag tänkte fastna på det linjerade papperet men snart förstod jag dem. De chockade mig.

"Jag ser honom när jag blundar. Jag tänker på honom ca 99 procent av min vakna tid. Jag vill vara nära. Varje morgon längtar jag efter att han ska komma in genom dörren. När han tittar på mig slår mitt hjärta dubbla slag. När jag rör vid honom blir jag förändrad. Allt känns så bekant."

Självklart var jag inte illamående, inte ens lite. Jag var sprudlande, jag var nervös, jag var ivrig. Jag var kär.

Alla känslorna jag hade, det var precis samma sak som hänt i förskolan. Samma sak som jag känt när jag såg Emil komma in genom den röda dörren in till förskolan. Jag ville vara nära Adam, ta på hans ansikte. Helst av allt ville jag att han skulle ta på mig, stryka mig över kinden. Önsketänkande.

Nästa dag var en lördag vilket tillät mig att sova till klockan tio. När jag vaknat och ätit frukost promenerade jag ner till stan för att kolla på ett par nya shorts att dansa i. Jag öppnade dörren till den lilla sportbutiken, hörde den välkända plingan och kände doften av "nytt."

Bakom kassan satt samma blonda kvinna som alltid. Hon log mot mig. "Hejhej."

"Hej", svarade jag och såg mig omkring. Det var ett bra tag sedan jag var här och de hade hunnit möblera om en del.

Efter ett kort tag hittade jag träningskläderna och tog fram ett par svarta "hotpants." De var tunna och hade en silvrig rand på varje sida vilket jag på en gång föll för. Prislappen, med sina svidande siffror, fick mig dock att ändra uppfattning och när jag lämnade butiken några minuter senare var det med ett par vanliga svarta shorts, utan någon silvrig kant.

Jag satte mig på ett halvmysigt café med en varm kopp choklad, mest för att jag ville vara någon annanstans. På senaste tiden hade jag tillbringat den mesta tiden i dansstudion eller hemma vilket gjorde mig otroligt leds. Det var kul att se nytt folk och nya saker istället för samma gamla.

Under tiden jag satt där och drack den alldeles för varma chokladen kom en kille in genom dörren. Adam hade på sig en grå collagetröja och en vinröd mössa på huvudet, man kunde dock se håret som stack ut en bit. Reflexmässigt duckade jag några centimeter, som om det skulle göra mig mindre synlig. Det funkade mest troligt inte. Han stannade just innanför dörren och verkade vänta på någon. Vem?

Några sekunder kom hon in. Hon hade blont, långt, platt hår och ett alldeles för vackert ansikte. Bara att titta på henne gav mig komplex. Flickan tog Adams hand och pussade honom snabbt på kinden. Jag kände hur en klump tog form i min mage.

De beställde varsin sallad och satte sig sedan några bord bort, hade troligtvis inte sett mig ännu. Han såg så uppenbart förälskad ut när han tittade på henne. En sån blick som jag skulle vilja bli mött av. Det kändes plötsligt så himla dumt att jag trott att vi kunde bli någonting, att han kanske gillade mig. I alla fall lite. Så diskret jag kunde reste jag mig och gick mot dörren, ville inte sitta kvar och känna mig som en åskådare. Det skulle bara krossa mitt hjärta ännu mer.