Ett steg i taget

Kapitel 7

Gruset knastrade under mina skor när jag långsamt gick mot balettakademien. Det kändes vemodigt. Ansökningarna var över, jag var uttagen. Jag skulle spela Askungen i en balett. Kunde det ens vara möjligt?

Om någon sagt till mig för några veckor sedan att jag skulle hoppa av skolan (eller åtminstone ta ett års paus) och börja dansa balett på heltid hade jag bara skrattat. Det skulle ha känts så avlägset och ironiskt. Om någon sagt till mig första dagen i skolan att Adam, killen som jag redan då avskydde, skulle spela mitt livs kärlek hade jag nog bara himlat med ögonen. Han såg inte ut som "en sån som dansar."
Egentligen var det svårt att sätta ord på Adam. Han såg bra ut, det gick inte att förneka men det var någonting med honom som gav mig gåshud och ilningar längs ryggen. Arrogansen var överskridande och jag avskydde hur han ena stunden var på ett sätt för att sedan förändras helt på bara några timmar. Det drev mig vansinnig.

När jag kom fram till balettakademien drog jag upp entrédörren och klev in. Så fort jag kom in i det som var hallen slog doften av köttfärs mig. Jag tog ett djupt andetag och log fånigt för mig själv. Vi skulle bli serverade lunch de första dagarna men senare fick man antingen betala eller ta med sig eget. Jag skulle nog för det mesta ta med en matlåda eftersom att det antagligen var billigare.

Cecilia Liljeblad, en liten blond flicka (ungefär i min storlek i och för sig) kom fram till mig. Hon log och sträckte fram en hand. "Hej och grattis."

Jag skakade handen trots att jag inte riktigt kunde förstå syftet och log tillbaka. "Tack så mycket. Detsamma."

Cecilia pekade mot omklädningsrummen. "Vi har fått skåp... Jag tänkte mest om du ville låsa in dina grejer."

Det ville jag. Jag tyckte att det lätt blev så stelt om man skulle gå runt och bära på sina saker. Att bli av med dem gav en mycket mer hemtrevlig känsla och man kände sig allmänt friare. Jag följde Cecilia in i omklädningsrummet. Martina Paulsson och Mikaela Jenssen hade också kommit. De hälsade glatt när vi kom in genom dörren.

"Hejhej", sa jag och såg mig omkring. På ett av skåpen till höger stod det "Karla Molander." Jag gick fram till det, såg på den träiga ytan och på nyckeln som någon lämnat i låset. Optimistiskt. Jag öppnade skåpdörren och la in väskan samt skorna. Sedan stängde jag igen och vred om nyckeln. Det kändes bra, verkligen.

På dörren satt ett schema över vem som skulle vara vart vid vilken tid. Det verkade inte vara någon "gemensam samling" utan de olika repetitionerna drog igång på en gång. Jag hade ungefär tio minuter kvar till mitt första pass. Det såg ut som att jag skulle öva tillsammans med de som spelade mössen i sal 5.

"Här har ni era manus. Tappa inte bort dem", sa Marie och tittade på oss. "Det här ska bli otroligt roligt."

Jag tog emot det tjocka häftet och bläddrade slött bland sidorna, kände doften av nykopierat.

"Så det här är alltså scenen när Askungen är tillsammans med mössen uppe i hennes rum i tornet och de planerar att sy en klänning till henne. Du Karla kommer därför inte vara med en så lång stund."

Jag nickade och satte mig på golvet. De andra följde mitt exempel.

"Vi börjar med att lyssna på låten så att ni har någon uppfattning om hur den här scenen kommer vara", fortsatte Marie och gick mot högtalaren där hon kopplat in sin dator.

Det visade sig vara en slags omskrivning av Disneys musik. Det var den klassiska låten som mössen sjunger när de syr klänningen men med mycket "pampigare" musik och ett annat intro.

Jag slöt ögonen och försökte koncentrera mig på varje sekund av låten, bit för bit. Den gjorde mig så glad, en varm känsla fyllde mitt bröst och fick mig att le. När låten var slut öppnade jag ögonen. Marie tittade allvarligt på oss. "Vad tror ni?"