Ett steg i taget

Kapitel 9

Hej! Här kommer ett extremt kort kapitel. Kramar till er <3

Sedan den dagen hade jag en ny favoritlektion, precis efter lunch. Då fick jag träffa honom, lära känna honom, inse att han kanske inte var så präktig och irriterande som jag tänkt mig. Det var någonting med Adam som fick mig att vilja höja blicken och studera det bruna håret. Någonting som fick mitt hjärta att hoppa till när jag hörde hans namn, oavsett sammanhang.

Josefine hade även blivit min favoritlärare. Hon var så lättsam och självklar när hon lärde ut, som om hon lyckades skippa allt det där komplicerade.

Jag öppnade den vita dörren och steg in i den lilla salen. I andra änden av rummet satt Josefine och skrev in någonting i sin dator. Hon höjde blicken och log. "Hejhej."

Jag nickade som svar och satte mig mitt på golvet för att knyta de genomskinliga balettskorna. Det luktade svagt av vanilj, från min parfym. Jag hade fått den av mamma i julklapp och den var snart slut vilket stressade mig en aning.

Dörren öppnades igen. Jag hörde de lätta fotstegen, kände hans närvaro i hela kroppen. Långsamt ställde jag mig upp och vände mig om, log. Adam log inte tillbaka, han bara höjde ett ögonbryn och gick sedan fram till Josefine.

"Jag mår inte så bra idag. Alltså, jag har extremt mycket huvudvärk."

Josefine nickade och reste sig. "Du får ta det lite lugnt men vi måste öva."

Han suckade ljudligt och tog av sig den gråa koftan han hade på sig, som om han förväntat sig att lektionen skulle blivit inställd.

Det gick hemskt dåligt att öva. Adam var ofokuserad vilket ledde till att vi fick ta om samma rutin ett tiotal gånger. Trots att jag gjorde mitt bästa var det extremt svårt att hålla humöret uppe. Jag förstod inte vad som var fel med honom.

När vi var "klara" kastade Adam sig ut genom dörren. Irriterat sprang jag efter, såg honom försvinna in till pojkarnas omklädningsrum. Trots att jag visste att det inte var tillåtet följde jag honom in och stängde dörren bakom mig. Till undantag från Adam som förvirrat stod vid sitt skåp var rummet tomt. Jag slog ut med armarna och himlade med ögonen. "Vad fan handlade det där om?"

Adam öppnade sitt skåp och skakade på huvudet. "Du får inte ens vara här."

"Ser det ut som att jag bryr mig?" frågade jag snabbt och gick fram till honom. "Varför beter du dig så konstigt? Jag är leds på det här."

Han drog på sig den gråa koftan och tog sedan ut sin väska ur skåpet. "Vad menar du?"

"Ena sekunden ber du om ursäkt, skickar vänförfrågningar på facebook och är...helt okej men sen stänger du bara av och ignorerar mig." Jag kände hur jag blev tårögd och bet mig i läppen bara för att tänka på någonting annat.

Adam vände sig mot mig och skakade på huvudet. "Jag har ju berättat allt för dig? Jag bor i en fosterfamilj som jag för övrigt avskyr, klart att jag har dåliga dagar."

Det kändes som en käftsmäll. Allt jag gjorde blev bara fel och på något sätt ledde det alltid till att jag blev den bortgjorda. "Jag är ledsen...alltså."

När han slog armarna om mig och höll mig mot sitt bröst kunde jag inte annat än att börja gråta, patetiskt. Jag kände hans doft, hörde av hans hjärtslag och kände hur det pirrade i magen.

"Det är okej. Jag förväntar mig inte att du ska förstå mig. Jag är så jävla komplicerad", sa han och tittade på mig. "Jag gillar dig Karla, du är bra. Tro aldrig någonting annat."

Jag torkade mig under ögonen och log. "Menar du det?"

Han nickade och kastade väskan över axeln. "Jag måste verkligen gå men...vi ses."

"Ja. Vi ses", sa jag och såg hur han lämnade rummet.