Ett steg i taget

Kapitel 22

Det serverades middag på en gång. Någon slags köttgryta med purjolök och pressad potatis till.

Till en början var det bara mamma och Therese som pratade, mest om gamla minnen och interna skämt sedan tiden då de jobbat en del tillsammans men sen involverades även jag och Emil en del i samtalet. Jag fick berätta om baletten, att jag hoppat av skolan och att jag skulle vara tvungen att gå om nionde klass. Emil berättade om att han sökt sig in på fotbollsgymnasiet och att han mest troligt skulle komma in.

Efter middagen diskade föräldrarna undan medan Emil blev mer eller mindre beordrad att visa mig runt i huset. Vi sa inte så mycket, gick bara tysta bredvid varandra. Det sa sig själv vilka slags rum vi såg framför oss. När vi kom in i hans rum vände han sig plötsligt mot mig.

"Alltså jag vill inte vara sån men...det är en fest bara några kvarter bort. Kan vi inte gå dit istället?"

Jag höjde ett ögonbryn och tittade generat ner i golvet. "Men jag känner ju inte någon..."

"Det gör ingenting", avbröt han. "Det är alltid folk som man inte riktigt känner där."

Det märktes på honom att han skulle göra vad som helst för att komma bort från den tryckta familjestämningen men jag visste ändå inte. Jag skulle antagligen inte ens få gå. "Men vad ska mamma säga?"

Han skrattade. "Vi ljuger. Såklart."

Jag vet egentligen inte riktigt hur det gick till men på något sätt gick jag med på hans förslag och vi återvände till köket. Föräldrarna var i full fart med att ta fram glass, kolasås, läsk och strössel. Det såg väldigt mysigt ut.

"Mamma kan inte vi gå över till Josef istället? Vi skulle se nån film eller nått ikväll", sa Emil oskyldigt och jag kände med ens att jag fick lite dåligt samvete. Det var inte riktigt min grej att ljuga för vuxna.

Therese tittade förvirrat på Emil. "Men vi ska ju fika och..."

"Mamma snälla", sa han och tittade bedjande på henne. "Det är bara en film. Karla kan säkert få betydligt roligare där än här och jag med för den delen."

Mamma ryckte in och jag svor inombords. "Självklart ska de umgås med några i sin ålder. Det blir kul, lite nya vänner."

En lugn filmkväll. Jo tjena.

Redan innan vi öppnat dörren in till huset där "Josef" skulle bo var musiken hög. Jag tittade osäkert på Emil som bara log. "Det kommer blir superbra, jag lovar. Håll dig till mig."

Håll dig till mig. Det kändes som en tröst att höra honom säga det. Jag greppade tag i hans arm i samma stund som han öppnade dörren. En doft av öl och svett slog emot oss, festen hade antagligen redan hållit på ett tag.

Det kändes skamligt och samtidigt spännande att pressa sig fram mellan alla svettiga kroppar. Helt ärligt hade jag aldrig någonsin varit på en fest förut och om jag kände mig själv rätt hade det aldrig varit någon punkt på min bucket-list heller.

När vi kom in i vad som såg ut som ett kök tittade Emil på mig. Hans blåa ögon var upphetsade och det söta, blonda håret stod åt alla håll. Att inte kalla honom söt vore en lögn i sig.

"Ska du ha?" frågade han och höll upp en ölburk.

Utan att ens hinna tänka ryckte jag på axlarna och i nästa sekund höll jag den i handen. Emil tog en likadan som jag precis fått och öppnade den. Utan att ens tveka tog han en klunk, kanske var han van.

Jag följde hans exempel och försökte så gott jag kunde att inte grimasera, trots att det verkligen smakade förskräckligt.

En tjej kom fram till oss. Hon log mot Emil och tittade sedan förvirrat på mig. Hon hade långt blont hår och gröna ögon, på kroppen hade hon en tajt svart klänning och på fötterna ett par mörka pumps.