Ett steg i taget

Kapitel 2

Balettstudion låg en bit ifrån centrum. Det tog ungefär en halvtimme att åka dit med bil.

När vi kom fram till den gula byggnaden höjdes min hjärtpuls kraftigt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade bildörren, andades in den friska luften. Den lugnade mig en aning.

"Är du nervös?" frågade mamma och tittade på mig med en forskande blick.

Att säga nej vore en ren lögn. "Livrädd."

Det kändes som om allt jag någonsin drömt om fanns inom räckhåll, som om jag faktiskt skulle kunna sträcka ut handen och fånga det. Jag kunde inte misslyckas, fick inte misslyckas.

Ljudnivån i väntsalen var hög. Det var människor överallt. Skrattande, gråtande, tysta. Alla hade sitt eget sätt att tackla nervositet. Jag brukade vara noggrann med att inte stressa upp mig själv, det skulle inte hjälpa. På väg mot en ledig plats mötte jag Ida Pettersson. Hon var en av studions duktigaste dansare, ett klart hot om jag ville ha huvudrollen. Trots det tyckte jag om henne. Hon var alltid glad och trevlig, inte sådär störigt skrytig. Hon hade dessutom det perfekta askungenutseendet med blont hår och mörkblå ögon. Hennes hy var ljus och totalt fri från fräknar. Jag brukade avundas henne det förut.

"Hej Karla", sa hon och höjde en hand som en hälsning.

Jag log som svar och satte mig sedan på en av de tomma stolarna. Mamma slog sig ner bredvid mig och studerade folkmassan. "Ska alla dom här tjejerna söka som Askungen?"

Eftersom att jag inte visste ryckte jag på axlarna. "Det är några pojkar här också. De ska antagligen inte göra det."

Mamma skrattade till. "Vem vet, det finns peruker."

I samma sekund som jag tänkte svara öppnades scendörren. En lång kvinna, föreståndare för balettakademien, syntes i dörröppningen. Hon tittade ut över mängden sökande och log belåtet. Snabbt skrev hon ner någonting i ett block hon höll i handen.

"Det är kul att se att det är så många här", började hon och fick en oändlig tystnad som svar. "Vi tänkte börja med uttagningarna nu på en gång. Alla sökande ska ha fått en nummerlapp vid ingången. Om ni missat det är det bara att gå dit och fråga om en."

Jag tittade på min lapp, nummer 127. Det här skulle helt klart bli en lång dag.

Marie, som föreståndaren hette, harklade sig och fortsatte. "Nummer ett kan följa med mig."

En liten blond flicka reste sig och gick mot scendörren. Hon såg ut att vara i femtonårsåldern. Bara av att se den första sökande gå in för sin audition gjorde mig nervös. Det kändes som om det här var gjort för att gå helt fel.

Efter en stund kom flickan tillbaka. Hennes ögon var rödgråtna och blicken stressad. Jag hörde hur hon prata med sin mamma, sa någonting om att hon fått panik och tappat balansen. Det stärkte inte precis mitt självförtroende.

För att slippa alla distraktioner tog jag fram mina hörlurar och kopplade in dem i min mobil. Introt till Even my dad does sometimes av Ed Sheeran spelade, lugnade mig en aning och fick min puls att gå ner.

It's alright to die if that's the only thing you haven't tried. But just for tonight, hold on.

Jag märkte när de ropade upp Ida, såg hur hon reste sig och självsäkert gick mot scendörren. När dörren stängts bakom henne höll jag andan, väntade. Det kändes som en evighet innan hon kom tillbaka.

It's alright to shake. Even my hand does sometimes.

Mamma reste sig. "Jag går och köper kaffe."

Jag nickade ointresserat som svar och koncentrerade mig på låten som spelades i hörlurarna. Plötsligt slogs dörren upp och Idas glada ansikte syntes. Hon sprang raka vägen till sina föräldrar, kastade sig i sin pappas famn. Det stack till lite i mitt hjärta. Min pappa var långt bort.

Mamma återvände, räckte mig en kaka som jag så snällt jag kunde tackade nej till. Det kändes som en onödig risk att äta någonting just innan min uttagning.

När mitt nummer ropades upp var jag först tvungen att dubbelkolla så att jag inte gick för tidigt eller tog någon annans plats. Nervöst kramade jag om mamma och reste mig, gick mot den svarta dörren. Det kändes som om all luft gått ur mig. Så mycket hängde på det här ögonblicket, det kunde avgöra om jag skulle få leva min dröm eller om allt jobb skulle vara förgäves. Jag ville det här så himla mycket.

Dörren stängdes bakom mig och för en sekund trodde jag att jag blivit blind. Det var mörkt. Plötsligt tändes en lampa och så kunde jag se var jag hade framför mig. En bit bort satt juryn. Den bestod av diverse lärare och rektorer på balettakademien, i mitten satt föreståndaren, Marie. Jag försökte le men det var svårt, som om kinderna var stelnade.

"Karla Molander", sa Marie långsamt. "Vilken roll söker du som?"
Jag harklade mig. "Askungen."

Det kändes optimistiskt, som om de bara av att titta på mig kunde avgöra att jag inte skulle vara bra nog. Jag hade inte precis utseendet för att spela huvudrollen. Jag hade då aldrig sett en fräknig version av Askungen.

Marie log och antecknade i sin bok. "Dåså, sätt igång."

När musiken började spela var det som om jag glömde allt som fanns omkring mig. Till en början dansade jag ganska anonymt, små rörelser och hyfsat lättsamma steg men när jag lärt känna scengolvet och kände mig mer säker började jag lägga i mer känsla. Jag flög över golvet, tänkte mig att det här var premiären, min stund i rampljuset. Det kändes så himla bra, som om jag faktiskt ägde scenen. Som avslutning preparerade jag för en piruett och kastade mig sedan in i snurren. Jag sträckte på mig, försökte bli så ståtlig som möjligt. Plötsligt vek sig foten under mig. Innan jag träffade golvet han jag tänka en hel del. Det är kört, en sån här miss får man inte göra. Varför skulle jag göra en piruett, jag är inte ens säker på dem. Idiot.

Musiken tystnade och jag reste mig långsamt, vågade inte titta juryn i ögonen. Det var nu det gällde. Antingen skulle de ge mig någon slags feedback vilket kunde betyda att de i överlag var nöjda med var jag gjort eller så skulle jag bara få gå. Det andra kändes mer troligt.

Tystnaden låg över salen, fick mitt hjärta att börja banka hårdare än någonsin förut.

Plötsligt tittade Marie upp. Hon nickade lite. "Tack, du kan lämna scenen."

Det kännes som om jorden gått under. Efter en sådan kommentar skulle jag aldrig bli kallad för fortsatt uttagning. Mitt huvud bultade när jag långsamt gick av scenen och när jag öppnade dörren och ljuset från väntrummet slog emot mig blev jag tvungen att hålla handen för ansiktet. Skamset gick jag till min plats. Mamma kramade om mig och gav mig en frågande blick.
"Hur gick det?" frågade hon och tog en klunk från sitt kaffe.
Jag skakade på huvudet, orkade inte prata om det. "Kan vi åka hem?"

Mamma höjde frågande ett ögonbryn. "Men då får du ju inte veta om du gick vidare i uttagningen."

"De skickar brev. Vi får veta vilket som", svarade jag snabbt och slängde väskan över axeln. "Nu vill jag bara hem."

Uttrycket i mammas ansikte var bekymrat. "Javisst", sa hon och reste sig. "Då åker vi."

Att gå genom väntrummet och känna allas blickar bränna i nacken var droppen. De förstod, allihop. Alla visste att jag misslyckats, att jag troligtvis inte skulle få någon plats i föreställningen och det gjorde så ont. Jag tittade ner i marken och gick med snabba steg mot utgången. Plötsligt tog det stopp. Jag svor tyst och tittade upp, ryggade tillbaka.

Adam tittade stressat ner på mig. "Ursäkta", sa han snabbt och gick sedan vidare.

Jag vände mig om och tittade efter honom, såg det lockiga håret försvinna bland alla människor. Vad gjorde han här? Han dansade väl inte?

Snabbt drog jag slutsatsen att han kanske hade någon nära behörig som skulle provdansa och fortsatte gå mot utgången.

"Någon speciell?" sa mamma och tittade på mig med en utforskande blick.

Jag skakade snabbt på huvudet och tryckte upp ytterdörren. "Inte alls."