Ett steg i taget

Kapitel 28

"Alltså förlåt jag fattar ju att jag borde vara den som stöttar dig och så men hur fan kan du vara så dum?"

Cornelias röst lät allvarlig vilket fick mig att rygga tillbaka. Hon som alltid brukade vara den där galna tjejen som gjorde saker innan hon tänkte. Hur kunde hon tillrättavisa mig?

"Jag tänkte inte alls..." sa jag och lutade mig bak i sängen, drog upp datorn i knäet.

Våra skypesamtal hade blivit allt färre på den senaste tiden, kanske för att jag varit så otroligt upptagen med Adam eller för att vi helt enkelt glidit isär. Det fick dock inte hända, hon betydde för mycket för mig.

"Men har du pratat med honom sedan dess?"

Jag skakade på huvudet. Det hade gått flera dagar sedan jag sett Adam och lektionerna utan honom var konstigare än någonting annat. Inte för att det var något fel på Benjamin, tvärt om, han var jätteduktig men jag kunde inte se honom i ögonen utan att tänka på att det kunde varit Adam. Att det kunde varit Adam som hållit sin hand runt min midja och lett ett sånt där varmt leende. "Jag ringde en gång men det var inget svar. Borde jag ringa igen? Han har ju inte hört av sig."

"Han kanske bara väntar på att du ska det", sa Cornelia långsamt. "Du har ingenting att förlora. Älskar du honom verkligen?"

Jag stannade upp helt, funderade. Älskade jag honom? Älska var ett väldigt starkt ord.

"Jag gör det", sa jag och försökte le. "Nu på en gång. Ska jag ringa eller smsa?"

Cornelia ryckte på axlarna. "Ringa låter bättre."

Jag nickade och tog fram telefonen. "Önska mig lycka till då."

Hon avslutade samtalet och jag började bläddra i min kontaktlista. Hans namn låg inte längre bland de senaste samtalen vilket sa en hel del. Nervöst tryckte jag på hans namn, granskade kontaktinformationen, studerade den söta profilbilden som jag tagit för några veckor sedan och valde sedan telefonnumret.

Signalerna gick fram, en efter en. Hjärtat bultade hårdare än de gjort när jag väntade på resultatet från dansuttagningen. Jag väntade, kunde inte göra annat. Vad var det jag förväntade mig egentligen?

Han svarade inte.

Nästa dag gick jag direkt in på Maries kontor och slog mig ner i stolen framför hennes skrivbord.

"Karla?" sa hon frågande och tittade upp från en anteckningsbok. "Är det något särskilt?"

Jag tog ett djupt andetag, funderade en sekund och bestämde mig sedan för att det var det enda rätta. Ida hade ju tränat lika mycket som mig, hon skulle klara det.

"Jag kan inte göra föreställningen." Så fort orden lämnat mina läppar kändes det skönt, som om jag äntligen fick vara helt ärlig, ren.

Det var som om tanken hållit sig fast inom mig ända sedan jag fick veta att Adam hoppat av. Redan den första träningen utan honom hade jag i princip varit säker på hur det skulle vara tvunget att bli. Jag kunde inte göra det utan honom, det var omöjligt, otänkbart. Benjamin och Ida skulle dessutom vara en mycket bättre match, de hade ju trots allt tränat tillsammans i över ett halvår.

Marie suckade och la ner pennan hon höll i handen. "Det handlar om Adam eller hur?"

När jag väl dragit mig ur tjänade det inte till att ljuga mer, det var lika bra att vara ärlig. "Ja. Det handlar om Adam. Det känns bara så himla fel utan honom."

Jag såg på henne att hon tänkte efter, noggrant valde vad hon skulle säga. "Jag var rädd att det skulle bli såhär. Egentligen ända sedan jag såg att ni var någonting."

När hon sa det rodnade jag. Hur kunde vi trott att ingen märkt? Självklart hade folk upptäckt att ni satt onödigt nära varandra och kramades lite för ofta.

"Det är inte Benjamins fel. Han får inte tro det", sa jag snabbt och gav henne en ursäktande blick. "Det måste bara bli såhär."

Hon blev inte arg, inte alls men en fundersam min tog form i hennes strama ansikte. "Jag kan inte tillåta det. Tyvärr."

Jag kan inte tillåta det. Vad menade hon med det?

"Du kan väl inte tvinga mig att vara med? Jag vill ju inte."

Utan att säga någonting började hon leta i bokhyllan bredvid sig tills hon hittade en smal, svart pärm. Hon öppnade pärmen och bläddrade. Jag kände igen det blåa papperet så fort hon höll upp det. Kontraktet som vi skrivit under där vi lovat att vara med i föreställningen.

"Men...du lät ju Adam hoppa av", försökte jag.

Marie nickade och stängde sedan igen pärmen. "Men jag kan inte släppa taget om dig också. Du är stjärnan och affischerna är redan tryckta."

Irriterat slog jag ut med armarna. "Men ni kan väl bara göra nya? Så dyrt kan det väl inte vara." Jag började känna mig fånig.

Marie la ner pärmen på bordet framför sig och knäppte händerna under hakan. "Karla", började hon och såg på mig. "Jag kan inte låta dig sluta av två anledningar. För det första är ditt skäl till att hoppa av alldeles för desperat. Du är så vacker och fantastisk och kommer träffa många nya pojkar. Livet går vidare."

Hur mycket jag än ville tro någonting annat så visste jag att hon hade rätt. Det fanns fler killar ute i världen men just i det ögonblicket kändes Adam som den enda rätta.

"För det andra vet jag hur otroligt mycket det här betyder för dig. Det har alltid varit din dröm och den är så otroligt nära att slå in nu. Snart är du huvudpersonen i baletten på riktigt. Jag kan inte godkänna att du missar den chansen på grund av nån kille."

Jag började gråta. Kanske var det fånigt men jag kunde bara inte hålla tillbaka tårarna som legat på lur ända sedan jag senast pratat med Adam. Det var som om all smärta som jag upplevt under den senaste tiden plötsligt blev så otroligt påtaglig. Det gjorde så ont.

Marie reste sig och kom fram till mig, satte sig på huk framför den bruna trästolen. "Det kommer lösa sig", sa hon och strök mig över kinden. "Okej?"

Jag nickade och tittade på henne genom tårade ögon. "Tack så mycket."

På något konstigt sätt gick träningen så mycket bättre den dagen. Kanske för att jag insett hur lite tid det var kvar till premiären, vi behövde verkligen öva eller för att jag äntligen insett att en kille inte är den enda. Adam betydde mycket för mig men om min relation till honom nästan förstörde det jag jobbat för i hela mitt liv utan att jag ens märkte det kanske den inte var värd det. Det kanske var bättre att bara acceptera att det var som det var och gå vidare. Antagligen var det så.