Ett steg i taget

Kapitel 16

                 

När jag kom hem samma kväll satt mamma framför tv:n. Hon vred huvudet mot hallen och log mot mig i samma stund som jag stängde den gnisslande ytterdörren. "Välkommen."

Jag nickade som svar och drog av mig de slitna conversen, hängde jackan över klädhängaren. "Vad åt du till middag."

Mamma hade som vana att köpa hämtmat när hon var ensa hemma. Hon brukade säga att det kändes så jobbigt att laga någonting när hon sen inte skulle få någon slags reaktion på det, bara sitta själv och tugga.

"Jag kokade gröt", svarade hon obrytt och klappade bredvid sig i soffan. "Kom och sätt dig."

Jag slog mig ner bredvid henne, drog upp fötterna och lutade huvudet mot den cylinderformade nackkudden.

På tv:n visades en amerikansk realityshow om familjer med många barn. Det var ganska hysteriskt. Mamma sänkte volymen och tittade forskande på mig. "Vad tänker du på?"

Jag ryckte på axlarna. "Att jag inte har några syskon." Det gjorde mig ingenting. Visst hade det hänt att jag önskat mig en lillasyster, någon att leka med men eftersom att jag aldrig haft någon hade jag egentligen ingenting att sakna.

"Har Jonas hört av sig?"

Bara att höra min pappas namn fick min mage att vilja vända sig ut och in. Det gick inte att avgöra om det var saknad eller avsky, kanske lite av varje.

Jag skakade på huvudet. "Hurså?" Egentligen visste jag. Mamma och pappa hade pratat med varandra om att han skulle bjuda in mig. Jag hade ju hört delar av samtalet.

Mamma vred sig lite i soffan. "Nej jag bara tänkte om han gjort det. Du pratar aldrig om honom längre."

"Han verkar inte vara så intresserad av att träffa mig", svarade jag snabbt och försökte låta obrydd. Det sket sig.

Mamma la armen om mig och kramade om mig. "Jag är säker på att han vill träffa dig. Det är bara lite mycket just nu."

"Lite mycket?" Jag lät skeptisk.

Mamma harklade sig. "Han sa senast vi pratade att han tänkt bjuda in dig. Han vill att du kommer och hälsar på under höstlovet. Det är ju snart."

"Under hela höstlovet", frågade jag. Jag ville nog inte stanna hos hans familj under ett helt höstlov. Senast jag stannade under en längre tid kunde jag rent av se på pappa hur gärna han ville att jag skulle åka hem igen. Det var smärtsamt, på alla sätt.

"Jag tror det", sa mamma och skruvade upp volymen på tv:n igen. "Du får ta det med honom."

Han ringde nästa dag. Jag och Adam tog bussen hem till mig och när vi precis stigit av på min hållplats hördes signalen. Jag tog upp mobilen ur fickan och läste på displayen, suckade omedvetet.

"Det är Karla", svarade jag och gav Adam en ursäktande blick. Han skakade på huvudet, som för att visa att det var okej.

Pappas andetag hördes i andra änden. "Hej Karla, det är pappa. Jonas." Att han ens var tvungen att förtydliga med sitt namn sa nog.

"Hej..." Jag väntade. Lät honom prata. Det var ju trots allt han som ringt mig.

"Jo...", började han men väntade sedan en stund. "Hur är det med dig? Går det bra i skolan?"

Jag slöt besviket ögonen och bet mig ilsket i läppen. "Det är bra. Jag har hoppat av skolan." Han kom inte ens ihåg att jag berättat att jag fått huvudrollen i en balett. Att mitt livs högsta dröm faktiskt gått i uppfyllelse.

Pappa harklade sig. "Har du hoppat av skolan? Men varför då?"

Jag suckade. "Jag dansar balett på heltid. Jag har ju faktiskt berättat det för dig."

Pappa svor tyst och skrattade sedan nervöst. "Ja men det har du ju berättat. Ursäkta, det är lite mycket just nu."

Det är lite mycket just nu. För mycket för din egen dotter. Han kunde ge hur många bortförklaringar som helst men jag skulle aldrig tycka att det var "okej." Aldrig. Jag sa ingenting, ville inte verka som att jag ville prata med honom. Det var lika bra att han fick inse att han betedde sig fel. Kanske skulle han börja uppskatta mig då.

"Jaja. Jo, du", han lät nervös. "Jag tänkte bara kolla om du har lust att komma och hälsa på under höstlovet. Både jag och Jessica är lediga från jobbet, eller ja vi jobbar hemifrån. Det skulle passa jättebra om du ville..."

"Okej", avbröt jag. "Det blir bra."

Pappa tystnade i andra änden, som om han tänkte efter en stund. Jag kunde höra ljudet av en mikrovågsugn i bakgrunden. Kanske lagade han mat till sin familj eller så värmde han en kopp kaffe som blivit över sedan frukosten.

"Okej bra", han lät förvånad. "Då säger vi så."

"Japp", sa jag och la till. "Vi kan ju höras mer om det."

"Absolut."

Det luktade nybakat när vi klev in genom ytterdörren. Mamma var alltså hemma, det hade jag inte väntat mig. Hon tittade glatt fram genom dörröppningen till köket. "Hej hur har..." hon tystnade. "Hej Adam."

Adam log generat och höjde handen som en hälsning.

Mamma tittade menande på mig och jag gav henne en irriterad blick. Önskade att hon bara kunde gå tillbaka in i köket. Istället gick hon fram till oss. "Jag visste inte att vi skulle få besök. Fast alltså det passar ju bra. Jag har bakat."

Adam log sött och jag ville så gärna krama honom, lyckades tygla mig själv. Vi följde mamma in i köket och slog oss ner på de hårda trästolarna.

Mamma hade bakat bröd, det såg väldigt gott ut. Hon började plocka fram diverse pålägg och jag reste mig för att ta fram glas och tallrikar.

Mammas röda hår var uppsatt i en slarvig knut och på överkroppen hade hon en grå collagetröja. Det gjorde att hon såg väldigt mysig ut.

När allt fika var framdukat högg vi in och jag insåg hur otroligt hungrig jag var.

Mamma frågade Adam lite om baletten och han svarade villigt. Ibland fyllde jag i med detaljer han glömde men i övrigt skötte han sig bra. Det gjorde att jag kunde slappna av en aning. Mamma såg glad ut när hon tittade på honom och gav mig sedan en uppmuntrande blick.

Efter fikat visade jag Adam runt i huset. Han argumenterade lätt för att mitt rum var mysigare än hans men jag vägrade att hålla med. Klockan tjugo över fem drog vi på oss skorna och jackorna och gick mot hans hus. Han hade gått med på att jag fick följa honom en bit på vägen, kanske av samma anledning som jag tänkt. När vi gått ur synhåll från huset slog jag armarna om honom och höll hårt, lät honom krama mig tillbaka. Det kändes bra att höra hans hjärta slå. Kanske inbillade jag mig men det kändes som om mitt klappade i samma takt.