Ett steg i taget

Kapitel 8

"Men det är bara så himla stelt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till!"

Jag började skala den orangea mandarinen och slängde de små skalbitarna bredvid mig på sängen. Cornelia suckade. "Det blir så stelt som du gör det. Om du låtsas som att du inte bryr dig kommer han inte kunna gå runt och vara jätte obekväm. Win-win för båda."

Det kunde inte vara så enkelt. Uppgivet skakade jag på huvudet och stoppade en mandarinklyfta i munnen. Den var alldeles för sur och fick mig att grimasera innan jag kastade resten av den i soptunnan som ironiskt nog stod någon meter från mig på golvet. Skalbitarna fick ligga kvar på lakanet, det skulle ändå snart bytas ut.

"Men han är så himla...präktig", sa jag prövande och hon skrattade.

"Fråga honom vad han tycker att du är." Cornelia hade rätt, som alltid. Han tyckte antagligen att det var jag som var den präktiga och rent av omöjliga medan han var den utsatta. Men hur?

"Jag tror i alla fall att Josefine märkte att någonting var fel. Hoppas att hon inte försöker göra någonting åt det..."

Alla mina värsta farhågor blev sanning redan nästa morgon när jag kom in i den vita hallen på balettakademien. Adam och Josefine var redan där, väntade, granskade mig. Hon såg så himla självsäker ut, som om hon visste precis hur hon skulle göra allting rätt medan han däremot bar en minst sagt plågad min.

"Hej..." sa jag dröjande och gick mot omklädningsrummet för att hänga av mig jackan och lägga ifrån mig den tunga sportväskan.

Josefine hejdade mig. "Det är en omskrivning av schemat. Du ska till sal två nu på morgonen." Hon lät lurig på rösten.

Trots att jag litade på henne till fullo kunde jag inte förstå varför jag skulle till sal två. Den var känd för att vara den minsta och därav minst användbara. Jag hade nästan aldrig varit där inne. Så snabbt jag kunde öppnade jag mitt skåp och la ifrån mig allt jag inte skulle behöva.

När jag några minuter senare öppnade dörren till sal två möttes jag av en minst sagt ovanlig syn. Mitt på golvet stod tre stolar. De var placerade i en trekant med små, korta mellanrum. Adam satt i den ena och Josefine i den andra.

"Slå dig ner", sa hon och gjorde en gest mot den tomma stolen.

Osäkert gick jag fram till dem och satte mig, backade av en ren reflex bak någon decimeter. Vi satt obekvämt nära. Det var aldeles tyst i salen, som om någon slagit av allt, inklusive ventilationen som annars brukade höras som ett sus. Kanske var det precis så det var för luften omkring oss var kvav och varm.

"Jag upptäckte vissa svårigheter på gårdagens repetition. Ni var otroligt oprofessionella vilket fick mig att undra hur ni ens kunde få de här rollerna. När ni dansar balett måste ni försöka glömma allt som heter gamla minnen och svåra relationer och bara förlita er på att er del i dansen kommer föra er rätt", började Josefine och jag kände att jag höll andan. Visst hade det varit stelt igår men det var ingenting mot för det här.

Hon vek upp en lapp som hon höll i handen och räckte den till mig. "Här står några punkter över saker som du Karla ska berätta om dig själv. Jag gissar på att ni inte vet någonting om varandra."

Jag läste snabbt på lappen och bet mig själv i läppen. Varför var jag tvungen att göra det här?

"Du kan börja."

Jag tog ett djupt andetag och blundade i några sekunder. Det kändes så fel att berätta så mycket om mig för en person som jag verkligen avskydde med hela mitt hjärta.

"Jag heter Karla Molander och är sexton år gammal. Jag bor tillsammans med min mamma här i Uppsala och har aldrig någonsin haft någon kontakt med min pappa."

"Hur känns det?" avbröt Josefine och jag tittade frågande på henne.

"Det känns inte så mycket. Jag har ju aldrig träffat honom så det är ingenting att sakna", svarade jag långsamt och läste nästa punkt. Hur har dina senaste skolår varit?

"Jag har aldrig trivts i skolan. Eller för några år sedan hade jag en väldigt bra vän men...hon flyttade och så blev det som det blev. Ensamt."

Adam satt helt stilla och iakttog mig, lyssnade. Hans ansikte var återigen uttryckslöst. Vad hade jag förväntat mig? Medlidande?

"När jag blir stor vill jag...", fortsatte jag och funderade. "...bli en bra mamma och få en bra familj antar jag. Det är väll någonting de flesta strävar för."

Josefine log mot mig och nickade. "Bra Karla. Du kan ge lappen till Adam."

Jag gjorde som hon sa och just som han tog den lilla lappen ur min hand kände jag hans hud hon min. Jag blev alldeles varm i hela kroppen. Vad var det som hände?

Adam läste snabbt på lappen och vek sedan ihop den. "Jag heter Adam Ekesjö och är sexton år gammal. Jag bor nu när i Uppsala tillsammans med en fosterfamilj."

Jag ryckte till. Fosterfamilj? Kunde det vara sant?

"Jag har bott i sju olika familjer sedan jag var elva år men lyckas aldrig stanna. Helt ärligt förstår jag inte varför och senaste gången jag blev tvungen att byta familj var det riktigt jobbigt. Jag förstod inte vad jag gjort för fel."

Josefine harklade sig. "Trivdes du väldigt bra med de du bodde hos?" frågade hon och han nickade.

"De kändes som en riktigt familj för mig. Det var...speciellt."

Jag fick med ens dåligt samvete. Hur kunde jag döma honom så snabbt?

Kanske fanns det en anledning till att hans humör gick från noll till hundra och att han var så mån om att få en bra start på skolan. Han hade så otroligt mycket att förlora. Plötsligt kände min historia som en löjlig parodi.

"Jag har aldrig trivts i skolan", fortsatte Adam. "Därför kändes det så otroligt lockande när jag såg att man kunde söka till den här baletten. Det skulle ge mig möjligheten att hoppa av skolan och att göra det jag tycker är kul. Att dansa alltså."

Han skruvade sig i stolen och tittade ner i golvet. "Sen har jag inga framtidsplaner. Jag brukar ta en dag i taget."

Josefine slog ihop händerna och tittade på oss en och en. "Tack hörni. Nu vet ni lite mer om varandra och kanske kan börja visa lite mer respekt. Jag hoppas det i alla fall."

Utan ett till ord lämnade hon salen. Jag satt tyst och kollade ner i golvet, slog då och då upp blicken men han var okontaktbar.

Plötsligt tittade han upp. Ögonen var mörka, som ett hål eller en väldigt djup sjö. Om jag velat hade jag kunnat drunkna i dem men det kändes som någonting man gjorde i ren desperation om att få vara så nära som möjligt.

I nästa sekund gjorde han någonting som jag aldrig någonsin kunnat trott. Han log. Jag log reflexmässigt tillbaka och tog ett djupt andetag. Det kändes med ens mycket lättare att bara vara.

"Förlåt för att jag varit en sån idiot", sa han långsamt utan att släppa mig med blicken.

Jag nickade. "Förlåt mig med."

När jag kom hem den dagen slog jag mig ner framför datorn och tryckte upp internet. Snabbt skrev jag in webbadressen till Facebook. Solen hade legat på och det var otroligt varmt inne i tv-rummet. I ett desperat försök att svalka mig tog jag av de svarta kortsockorna och satte upp håret i en hästsvans, det fungerade inte.

Jag tryckte på den lilla ikonen som innehöll alla vänförfrågningar man fått. Den var fortfarande kvar, Adam Emadén. Snabbt och utan att tänka efter tyckte jag på "godkänn."