Ett steg i taget

Kapitel 29

Hur mycket jag än försökte intala mig att jag var över Adam och att allt som varit "vi" nu bestod av ett enda "jag" fanns det en tidpunkt då jag inte längre kunde blunda för hur mycket jag saknade honom. Natten.

Att somna och invänta nästa dag kändes som den största kraftansträngningen i världen. Trots att jag gång på gång försökte att "stänga av" hjärnan och bara koncentrera mig på att somna var det så gott som omöjligt. Varje gång jag slöt ögonen såg jag honom framför mig. Vårt sista samtal spelades upp i mitt huvud, gång på gång. Det fanns så mycket jag kunde gjort annorlunda och trots att jag visste att jag bara var orättvis mot mig själv kunde jag inte låta bli att tänka att om jag bara gjort si eller så kanske han fortfarande kunde ha varit min.

En annan sak som varje natt projekterades på min näthinna var kvällen hos Emil. Det gjorde ont att tänka på hur jag satt bredvid honom i den där soffan på övervåningen och trots att jag visste hur fel det var lät mina läppar möta hans, lät det största misstaget någonsin ske. Hur kunde jag vara så dum?

Vad skulle jag ha gjort om Adam berättat för mig att han kysst en annan tjej medan jag var borta? Hade jag förlåtit honom? Var han så viktigt för mig?

Antagligen.

När jag kom in i köket söndagen den 11:e maj pirrade det i magen av många anledningar. Det var bara tre dagar kvar till premiären som var bokad på onsdagen och jag var extremt hungrig. Mamma tittade upp från en tidning och log varmt. "God morgon."

Det var precis som vilken morgon som helst. Jag satte mig vid bordet, tog för mig av havregrynsgröten och bredde en macka. Mamma fortsatte läsa i tidningen en stund innan hon slutligen öppnade munnen. "Vi får besök idag."

Jag höjde ett ögonbryn som svar och tittade frågande på henne. "Av vilka då?"

"Therese och Göran. Det var ju så trevligt sist", svarade mamma och log. "Eller hur."

Jag frös till is. Therese och Göran? Det innebar även Emil.

Panikslaget hostade jag till och la ner mackan på bordet framför mig. Det var en otroligt svag skådespelarinsats. "Jag känner mig inte så pigg. Är det verkligen smart att bjuda in folk tre dagar före min premiär?"

Mamma tittade oroligt på mig och la handen på min panna. "Du är inte varm i alla fall. På vilket sätt känner du dig hängig?"

Jag drog upp fötterna på stolen och kliade mig osäkert i nacken. "Ont i halsen och fruktansvärt trött. Jag sover så dåligt på nätterna." Det gjorde ont att ljuga för mamma. Vad hade egentligen hänt med mig? Det här var inte jag.

"Drick te med honung så ska du se att det ordnar sig. Det är helt normalt att sova dåligt när man är nervös", sa mamma och hällde upp te i en mugg åt mig. Hon var alldeles för snäll.

Klockan fyra plingade det på dörren. Jag lät mamma öppna, ville egentligen inget annat än att gömma mig på rummet.

Så fort jag såg honom i dörröppningen var det som om någonting knöt ihop sig i min mage. Jag såg de blåa ögonen, det blonda håret, leendet.

För att undvika en pinsam situation kastade jag mig in i köket och fortsatte skära kycklingen som mamma påbörjat. Långsamt och metodisk. Ett snitt i taget.

"Hej." Rösten var mjuk, lugn.

Jag vände mig om och fick syn på Emil. Han stod kanske två meter bort från mig iklädd en blå skjorta och ett par svarta jeans. Trots att jag inte ville kunde jag inte låta bli att tänka på hur söt han var, för det var han men det behövde inte betyda någonting.

"Hej", sa jag långsamt och återgick till att skära kycklingen. Han ställde sig på sidan om mig. Iakttog det jag gjorde. Det var aningen irriterande.

"Är allt bra med dig?" frågade han och jag nickade.

"Allt är bra. Jag är bara lite nervös inför premiären av baletten", svarade jag och mötte återigen hans blick. "Med dig då?"

Egentligen förstod jag inte varför jag inte ville prata med honom. Det var slut mellan mig och Adam så varför inte ta vara på Emil? Han var ju trots allt min första riktiga förälskelse. Vilken klyscha.

Han lutade sig mot köksbänken och nickade. "Jo det är bra. Mycket i skolan och så men."

Jag kunde inte relatera eftersom att jag inte gick i skolan längre. Det var längesedan jag haft den sortens press på mig men den jag hade nu var väl ändå värre. Jag skulle trots allt uppträda inför en fullsatt publik om tre dagar. Det höll långsamt på att döda mig. "Usch då."

Mamma kom in i köket med Erika och Göran i släptåg. Hon gick direkt fram till mig och tog kniven ur min hand.

"Jag kan göra det där. Hitta på någonting ni", sa hon och log. Hon fick det att låta som om vi var småbarn.

Det slutade med att jag och Emil gick upp på övervåningen och satte oss i soffan vi hade i det lilla tv-rummet. Han tittade länge på mig och jag försökte så gott jag kunde att ignorera den granskande blicken, ville inte möta den.

"Hur går det med pojkvännen?" frågade han plötsligt och jag ryggade tillbaka. Vem ställer en sån fråga?

En halv sekund övervägde jag att ljuga men sen insåg jag att det bästa jag kunde göra var att berätta sanningen. "Vi har gjort slut."

Emil höjde ett förvånat ögonbryn och lutade sig bak i soffan. "Jaha ojdå. Av någon särskild anledning eller?"

"Nej", svarade jag snabbt och grimaserade. "Det var bara inte rätt." Det kanske var den största lögnen någonsin. Jag och Adam var mer än rätt, vi var gjorda för varandra. I alla fall enligt mig men sen hade jag förstört allt. Jag kunde inte förlåta mig själv för det.

Emil var tyst en stund, verkade tänka. Jag sa inte heller någonting. Det kändes som om mitt huvud skulle explodera, kunde inte bestämma mig för vad jag ville göra.

Trots att det kanske verkade konstigt hade jag uppenbara känslor för Emil. Frågan var bara om jag fortfarande hade en chans med Adam för om det var så ville jag inte sumpa den. Jag behövde honom.

"Så, du är ensam nu?" frågade han dröjande och jag nickade.

"Men det gör ingenting. Jag tycker att det är ganska skönt", svarade jag och började fläta håret, mest för att han någonting att göra.

"Gjorde han något fel eller?"

Jag vände mig mot honom och skakade på huvudet. "Nej har jag sagt. Det var bara inte rätt."

Emil log lite och flyttade sig några steg närmare. Han la handen på min axel. "Jag är ledsen." Jag trodde på honom. När jag såg in i hans ögon kunde jag uppfatta den där uppenbara medkänslan som tydde på att han faktiskt tyckte synd om mig. "Men då antar jag att det inte gör någonting ifall jag gör såhär."

Det kom som en chock. Långsamt böjde han sig fram mot mig, flyttade handen från min axel till mitt bakhuvud. Allt gick som i slow motion. Han slöt ögonen, kom närmare. Jag visste inte hur jag skulle reagera, det var väl ändå inte det här jag hoppades på?

Reflexmässigt höjde jag handen och tryckte bort honom, fick en förvirrad blick till svar.

"Jag förstår inte", sa han och slog ut med handen. "Det finns någonting mellan oss. Vill du inte?"

Jag skakade på huvudet och flyttade mig några centimeter bort från honom. "Det vi gjorde är anledningen till att jag och Adam gjorde slut. Det vi gjorde var så fel men ändå lät jag det hända och du gick med på det. Hur ska jag någonsin kunna lita på dig om du kysste mig trots att du visste att jag hade en pojkvän?"

Emil himlade med ögonen och för första gången kände jag ett starkt hat mot honom. Hade han alltid varit så nonchalant eller hade han blivit så efter flytten. "Ta det lugnt..."

"Nej. Jag är så fruktansvärt kär i Adam och om det fortfarande finns en chans för oss kan jag inte sumpa den. Jag skulle inte stå ut med det", sa jag och reste mig. "Jag tror det är bäst om vi går ner till våra föräldrar igen."

Så fort det var sagt var det som om en stor tyngd släppte från mina axlar.