Ett steg i taget

Kapitel 14

Om jag någon gång tidigare varit förvirrad kändes det som någonting tydligt i jämförelse med hur jag kände mig nu. Adam och jag hade någonting, vi var någonting. Det var helt säkert men hur mycket jag än försökte kunde jag omöjligt sätta fingret på vad vi var.

Kanske kunde man säga att vi var "på gång." Att vi nog skulle bli ett par men att det inte riktigt var officiellt ännu. Såg såg jag det i alla fall. Han hade ju trots allt sagt att han var kär i mig. Det var väl tecken nog på att vi "var någonting." Jag ville verkligen vara någonting.

Mamma höjde blicken från frukostskålen och tittade på mig med en granskande min. "Ni säger inte så mycket på morgonen, i bilen alltså. Har det hänt någonting?"

Jag ryckte på axlarna och rörde runt i gröten. "Morgontrötta."

Det verkade räcka som svar för hon återgick till att koncentrerat stirra ner i i sin skål, sa inte ett ord.

Vi brukade i vanliga fall inte säga så mycket vid frukosten. Jag njöt av tystnaden (mitt morgonhumör var sällan på topp heller) och mamma hade sällan någonting att säga. Jag kunde ju inte precis klaga.

När vi båda ätit upp frukosten och gjort oss i ordning gick vi ut i oktoberluften och väntade på den silvriga volvon. Vi skjutsade varannan dag och Adams styvmamma varannan. Trots att vi samåkt i över en vecka nu hade jag inte förmått mig att ta reda på vad hon hette. Än så länge hade det gått bra ändå.

Plötsligt hördes ljudet av en motor och bara sekunderna sedan svängde bilen in på vår uppfart. Mamma gick runt motorhuven för att sätta sig i passagerarsätet och jag satte mig bredvid Adam där bak. Det var en morgon lik vilken som helst, ganska odramatisk.

På radion spelade "Stitches" av Shawn Mendes, en låt som jag inte lyssnat tillräckligt mycket på för att ha lärt mig att tycka om. I den stunden insåg jag hur otroligt isolerad dansen gjort mig. Jag steg upp varje morgon för att sedan åka till studion där jag träffade samma lilla skara med människor. Jag dansade till samma låtar, gjorde samma sak på de korta rasterna (vilket var cirka ingenting) och åkte sedan hem för att helt utmattad gå och lägga mig. Ibland brukade jag läsa innan jag gick i sängs men det blev allt mindre vilket var synd. Jag tyckte verkligen om att läsa och kunde ibland sakna de långa håltimmarna på den annars så avskyvärda högstadieskolan där jag tidigare gått. Håltimmarna då jag kurat ihop mig i en fåtölj inne på biblioteket och tagit mig igenom bok, efter bok, efter bok.

När vi kom fram till balettakademien klev vi ur bilen och vinkade "hejdå" till våra mammor. Så fort de försvunnit ur synfältet tog han min hand. Vi båda hade vantar på oss vilket gjorde kontakten aningen begränad men det var mysigt ändå, på något sätt.

Väl inne i kapprummet tog vi av oss jackorna och drog oss sedan mot den salen där vi båda skulle tillbringa i princip hela förmiddagen.

Det var dags att försöka träna ihop balscenen tillsammans med de andra dansarna för att få en helhet.

Salen var full av folk när vi gick in genom dörren. Fem lärare, däribland både Marie och Josefine, stod längst fram i salen och diskuterade någonting. De såg uppspelta och förväntansfulla ut. Diverse dansare stod i en stor klump en bit framför oss. För att få så många som möjligt till den ganska pampiga balen hade lärarna helt enkelt beslutat att alla skulle delta. På långt håll och med nya frisyrer och kläder skulle ingen i publiken veta att det var de före detta mössen som dansade tillsammans bakom själva huvudakten.

Vi gick fram till de andra dansarna och väntade på att lärarna skulle säga någonting. Det pratades hetsigt om allt mellan himmel och jord. Värkande fötter, vad som hänt i helgen, något syskon som tydligen fått bra betyg på senaste kemiprovet (bra för hen) och danssteg som helt enkelt inte gick att lära sig. Just som jag tänkte tanken att jag kanske skulle kunna sätta mig på golvet och vänta istället kom Ida fram till oss. Hon granskade mig från topp till tå vilket gjorde att jag genast kände mig obekväm och suckade sedan.

"Hur känns det inför balscenen? Är du nervös?"

Jag ryckte på axlarna. Helt ärligt hade jag inte ens tänkt tanken att jag skulle behöva vara nervös. Det var ju bara en övning, ingenting värt att göra någon grej av. "Inte precis. Är du?"

Ida skrattade och trots att hon säkert försökte låta glad kunde jag ana en gnutta hån där bakom. "För vadå? Hoppsasteg. Inte alls."

Just som jag tänkte svara någonting i stil med att nerver var bra för att höja koncentrationen hördes Maries röst.

"Dansare. Det är dags att köra igång. Vi förutsätter att ni har full koll på vad just ni ska göra."

När låten startade var det som om hela rummet förvandlades. Alla spred ut sig, hittade sin plats. Jag ställde mig i ena hörnet och kollade upp mot Adam, tog några lätta steg mot honom, såg hur han vände sig om. Trots att han egentligen inte fick det log han ett varmt leende och la sedan armen om min midja. Vi dansade tillsammans, precis som alla fast moturs, bara för att sticka ut i mängden. Det var vackert och jag kände hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Jag älskade verkligen det här.

Både jag och Adam slutade efter lunch vilket gjorde att vi tog en lokalbuss hem. Direkt då vi satt oss på bussen kände jag att någonting var fel. Kanske var det för att Adam spanade åt sidan eller för att en del av mig lyckats registrera vem som satt i sätet till vänster om oss. Tjejen från caféet.

Hon tittade upp från sin telefon och fick, precis som förväntat, syn på Adam. Med ett leende på läpparna knackade hon honom på axeln och höjde handen till en hälsning. "Hej Adam."

Adam log ärligt, han verkade bli väldigt glad över att se henne. "Hej Tina."

Tina, som hon tydligen hette, började fråga honom hur han hade det och vad gjort sedan de träffades sist. De pratade på i cirka en kvart tills hon slutligen skulle stiga av bussen. Innan hon gjort det hade de hunnit med både en kram och ett löfte om att de snart skulle höras igen. Frågande tittade jag på honom, fick nästan lite dåligt samvete. Jag hade ju sett dem tillsammans förut, han visste mest troligt inte om det.

"Vem var hon?" frågade jag och höjde ett ögonbryn.

Adam skakade på huvudet. "Tina. Hon är min före detta styvsyster, från den familjen jag trivdes så himla bra i. Hon studerar i Uppsala tror jag."

Jag nickade och kände hur jag äntligen kunde slappna av. Det var som om vetskapen om att Tina var Adams "före detta styvsyster" och ingenting annat gjorde att jag äntligen kunde se honom som min. Bestämt greppade jag hans hand och kramade den hårt, lutade mitt huvud mot hans axel. "Jag tycker om dig så himla mycket."

Tillägg:
Hejhej!
Jag skulle bara vilja avsluta det här kapitlet med att tacka lite. Tacka er alla som läser, ni är underbara, men framförallt er som kommenterar. Ni gör min dag, varje dag, med era fina kommentarer i form av komplimanger och annat kärleksfullt.
TackTackTack! Kramar <3