Ett steg i taget

Kapitel 3

Har inte hunnit läsa igenom. Hoppas ni kan leva med eventuella slarvfel så länge.

Jag gillade verkligen biblioteket. Där kunde man sitta ensam hela håltimmarna och läsa oändliga mängder böcker, helt ostört. Redan första veckan på gymnasiet hittade jag det lilla hörnet inne på skolans bibliotek. Det låg bakom hyllan med nordisk mytologi och var utrustat med såväl en läslampa som en skön fåtölj. Jag tillbringade mycket tid där.

För tillfället läste jag en bok om relationer. Den berättade om hur bra relationer kunde stärka ens självbild och leda till ett bättre och hälsosammare liv. Helt ärligt trodde jag inte riktigt på det som stod men det var på sätt och vis intressant. Jag hade varken många bra relationer eller en bra självbild. Kanske låg det någonting i det.

Plötsligt hörde jag fotsteg en bit bakom mig. Stressat vek jag ihop boken och ställde in den bakom mig i bokhyllan, på fel plats. Det skulle jag vara tvungen att rätta till senare. Jag reste mig för att gå men blev stående. Framför mig stod Adam. Han var ganska söt, ungefär lika lång som mig med mörka ögon. Hans hår var lagom långt men som sagt aningen lockigt, på ett fint sätt. Alltså jag gillade honom inte, inte alls.

"Karla, eller hur?" sa han och jag nickade skeptiskt, sa ingenting. "Jag skulle behöva prata med dig."

Jag suckade ljudligt och satte mig på fåtöljens armstöd. "Hurså?"

Adam kastade en snabb blick över axeln och tittade sedan bedjande på mig. "Alltså, jag skulle uppskatta om du inte sa till någon att du såg mig i balettstudion igår."

Jag fnös och korsade armarna över bröstet. "Ser du någon potentiell som jag ens skulle kunna säga det till." Det var på sätt och vis att idiotförklara mig själv.

Adam himlade med ögonen. "Du fattar hur jag menar. Det skulle vara jätteschyst okej?"

"Visst okej", sa jag irriterat. Sen slog det mig. "Fast varför måste du ens hålla det hemligt? Dansar du?"

I samma sekund som han skulle svara hördes en röst en bit bort. "Adam, vad gör du här? Kom nu." Det var Joel Lundgren, mittbacken.

Snabbt vände sig Adam om och försvann ur synhåll. Förvirrat tog jag ut boken ur bokhyllan och ställde tillbaka den på den rätta platsen. Kanske hade jag varit dum som uteslutit att Adam skulle provdansa. Det verkade ju onekligen som att han hade någonting att dölja. Kanske var han rädd att hans nya stämpel som "helt okej kille" skulle suddas ut om alla fick veta att han älskade balett. Fast det kunde jag inte veta, kanske var han där av en helt annan anledning.

Väl hemma sprang jag direkt in på mitt rum. Rent utmattad kastade jag mig i sängen och drog täcket över kroppen. Helgens totala misslyckande sved fortfarande, mycket. Jag tänkte på Adam, kunde inte låta bli att undra varför han varit på balettuttagningen. Faktumet att han kommit fram till mig och sagt att jag inte fick berätta det och sedan gått utan några riktiga svar irriterat mig oerhört.

Dörren öppnades och mammas ansikte syntes i dörröppningen. Hennes blick var orolig. "Får jag komma in?"

Jag nickade och satte mig upp i sängen. Täcket gled ner till midjan och jag drog desperat upp det över axlarna.

"Orkar du berätta vad som hände?" frågade hon och satte sig på fotänden. Hon hade målat läpparna röda och håret var uppsatt i en ordentlig knut.

"Ska du iväg?" sa jag snabbt för att undvika frågan.

Mamma log lite. "Jag ska faktiskt iväg på en jobbintervju. Det är inte det bästa men..."

Jag kastade mig runt halsen på henne. "Är du allvarlig. Vad är det för jobb?"

Egentligen spelade det inte så stor roll. De flesta jobben var bättre än det hon hade just nu och trots att vi klarade oss på det vi hade skulle det inte vara fel att ha mer pengar. De balettkläderna jag hade var slitna och det var på tiden att köpa ett par nya skor.

Det syntes på mamma att hon var hoppfull, ögonen glänste av iver. "Det är ett jobb som personlig assistent. Det är på heltid och lönen är mer än dubbelt så hög som den jag har nu."

"Det är helt fantastiskt!" sa jag och log. "När åker du?"

"Intervjun är klockan halv fem så jag borde åka ganska snart. Är du säker på att du inte vill prata om uttagningen?"

Om det var någonting jag var säker på så var det att jag inte ville prata om uttagningen. Det gjorde ont bara att tänka på. "Helt säker."

Mamma reste sig och gick mot dörren. "Jag är hemma innan sju. Det finns rester i kylen om du inte orkar laga någonting."

Jag nickade och kröp ner under täcket igen.

När jag vaknade av att magen kurrade hade det gått ungefär en halvtimme sedan mamma åkt. Med trötta ben reste jag mig och gick ut ur mitt rum, mot köket. I kylskåpet stod en blå plastlåda innehållande gårdagens middag. Det kändes helt okej.

Jag stoppade lådan i micron och började sedan leta efter någon slags saft i skafferiet. Huset var så tomt, det var som om det gav mig för mycket tid att tänka. Desperat slog jag på stereon och höjde volymen. En enformig houselåt började spela, det var bättre än ingenting.

När micron signalerade att maten var tillräckligt varm tog jag ut lådan, plockade med mig en gaffel och slog mig sedan ner i tv-rumssoffan. På soffbordet låg mammas laptop. Jag vek upp skärmen och tryckte på den lilla startknappen, såg hur skärmen lystes upp.

Balettakademiens hemsida var till största delen vit, bortsett från det lila sidhuvudet. "Rekordmånga sökande till baletten." Bara orden fick mig att tappa allt hopp.

Jag tryckte på texten, läste.

"Det är med ett leende på läpparna som jag skriver det här.

Helgens uttagningar till den kommande föreställningen har varit helt fantastiska. Ni har så mycket att ge, så mycket vilja och glädje. Det är härligt att se en relativt okänd dansare kliva ut på scenen och sedan totalt dominera den.

Vi som suttit i juryn spenderade hela vår söndagskväll med att diskutera, plocka bort och välja ut. Det fanns alldeles för många att välja på. Nu kan vi dock säga att alla beslut är tagna och att samtliga som gått vidare i uttagningen kommer meddelas inom kort.

Lycka till! /Marie, föreståndare Balettakedemien Uppsala."

Den totalt misslyckade piruetten hade troligtvis kostat mig en eventuell plats i föreställningen. Jag hade inte ens mod att hoppas längre.

Mamma kom hem halv åtta, senare än vad någon av oss trott. Det var okej. Hon tog snabbt av sig skorna och jackan och kraschlandade sedan bredvid mig i soffan.

"Hur gick det?" frågade jag och vek ihop datorn. Som vanligt hade jag fastnat framför youtube. Det hände lite för ofta.

"Ganska bra faktiskt. Eller det kändes bra för mig i alla fall", sa hon och släppte ut sitt hår, lät det fall i perfekta lockar längs kinderna.

Kul att någon av oss kan lyckas i alla fall.

Nästa morgon vaknade jag tidigare än vanligt. Bara tanken på att gå till skolan fick mig att vilja vända mig om och somna igen. Det var omöjligt. Trots att jag hade dragit igen persiennerna lyckades solljuset hitta in och lysa upp de vita väggarna.

Mamma var redan vaken. Hon stod i köket och kokade gröt. Förvånat vände hon sig om och höjde ett ögonbryn. "Godmorgon."

Jag nickade som svar och satte mig på en stol vid köksbordet. Mamma tog kastrullen från spisen och ställde den framför mig. "Posten har kommit."

Det var som om jag äntligen vaknade till. Ivrigt reste jag mig och sprang ut i hallen. Vid dörren stod mammas flip-flops, de fick duga. Luften utomhus var sval. Gatan var till största delen tom och oroväckande moln syntes på himlen. Jag hatade regn.

Snabbt sprang jag fram till postlådan, öppnade locket och slet ut allt innehåll. Morgontidningen var alldeles skrynklig när jag dumpade högen på bordet. Snabbt letade jag bland de vita kuverten. Jag kände igen Maries handstil så fort jag såg den. Karla Molander.

Texten var kort och mitt hjärta slog dubbla slag när jag skummade igenom orden.

"Besked angående uttagningen inför baletten Askungen:

Du har gått vidare i uttagningen. Välkommen till kvalet lördag 26/8."

Herregud.