Ett steg i taget

Kapitel 6

Sal 5 var en ganska stor sal med svarta väggar och ett grått golv. Den var allmänt känd som "den salen som bara de bästa fick dansa i." Bara att sitta på det säkert smutsiga golvet fick mig att känna mig som en vinnare. Idag skulle vi få veta. Idag skulle det bli bestämt vilka som skulle representera baletten "Askungens" första prioriterings-grupp.

Jag såg mig omkring, funderade på vilka roller de andra fått. Ida och Jonna visste jag sedan tidigare och jag kände även igen några andra från antagningslistan.

När han kom in genom dörren vände jag snabbt bort ansiktet och blickade istället ner i det gråa golvet, ville inte ha ögonkontakt. Han satte sig en bit från mig, tyst. De flesta var tysta.

Om jag tidigare tyckt att det var en tryckt stämning i rummet var det ingenting mot för vad det var nu. Jag tänkte på hur jag andades för att inte dra till mig någon uppmärksamhet. Det var så himla obekvämt.

Plötsligt öppnades dörren igen och några välkända ansiktet dök upp i rummet. Det var alla balettakademiens lärare. Marie gick först, huvudet upphöjt, präktigt. Hon var sån. När de stannat och intagit platser som gjorde att alla kunde se och synas blev det åter igen knäpptyst i rummet. Marie såg sig nöjt omkring.

"Vad kul att se er", sa hon utdraget. Några mumlade tillbaka men de flesta förblev lika tysta som tidigare. "Vi har längtat så länge efter det här ögonblicket. Om bara några minuter kommer även prioriteringsgrupperna vara avslöjade och sedan kommer vi börja repetera ganska omgående."

Jag kände hur det knöt sig i magen. Det gick inte att jämföra den här nervositeten med någonting jag någonsin upplevt förut. Det kändes som om jag skulle kvävas. Jag ville det här så otroligt mycket och även om jag kommit långt skulle det vara en ren och skär besvikelse att inte nå hela vägen. Det var trots allt det jag siktat på hela tiden.

Marie vecklade upp ett papper hon höll i handen. "Jag kommer börja att presentera första gruppen som sedan kommer få lämna salen tillsammans med några av våra lärare innan vi reder ut hur det blir med de övriga."

Jag tog ett djupt andetag, såg på Ida som log för sig själv. Hon var så otroligt självsäker och säkert övertygad om att hon skulle få huvudrollen.

"För att öka spänningen kommer jag inte börja med allas vår Askungen. Istället hoppar vi ner en bit på listan och säger att rollerna som möss har gått till Cecilia Liljeblad, Martina Paulsson, Kevin Claesson och Oscar Broman."

Fyra glada dansare ställde sig upp och gick fram till Marie som kramade om dem och sedan hänvisade dem till dörren där de fick stå och vänta.

Det fortsatte så. Mikaela Jenssen fick spela gudmodern som också kallades den goda feen, rollen som styvmodern gick till Linnea Sarri, styvsystrarna skulle spelas av Emma Ahlgren och Josefine Linné vilket var klockrent eftersom att de var så lika. Slutligen återstod bara två roller. Prinsen och självaste Askungen. Marie tittade på oss, allvarligt.

"Vi har beslutat att rollen som prinsen ska gå till Adam Ekesjö."

Jag slutade andas. Det kändes som om hela världen föll samman. När jag äntligen lyckats med någonting och var så himla nära att få vad jag alltid velat skulle han komma och bara förstöra. Jag hatade honom, jag hatade honom verkligen.

Adam reste sig och gick precis som alla andra fram till Marie. Han såg inte sprudlande ut men visst dolde sig ett leende där bakom läpparna. När han ställt sig bredvid de övriga la sig en stel stämning i salen. Det var trots allt det här alla väntat på.

Marie såg på oss en efter en. "Det har varit otroligt svårt att ta det här beslutet, det är det alltid när en huvudperson ska vaskas fram", började hon och tog ett steg framåt. "Vi har tre fantastiska dansare att välja mellan och i slutändan fick vi helt enkelt bortse från utseende som tyvärr är en väldigt viktig del när det kommer till balett och bara gå på ren och skär talang."

Jag kunde se hur Ida besviket tittade ner i golvet. Hade de räknat med utseendet hade hon med sitt blonda hår ett klart försprång.

"Den vi utsett att dansa som Askungen i årets föreställning är en flicka som alltid funnits med. Hon har alltid varit duktig och det har på sätt och vis varit väntat av henne. Vi anser att hon har precis vad som krävs i både kroppsspråk och vilja för att klara av den press som kommer ligga i att spela en huvudroll. Den personen är Karla Molander."

Alla applåderade och vissa busvisslade. Till en början förstod jag ingenting. Jag satt stilla i några sekunder, var tvungen att hinna smälta det jag nyss fått höra vilket var i princip omöjligt. När hjärtrytmen gått från "chock" till "herregud" reste jag mig och gick fram till Marie. Jag kramade om alla lärarna som log och gratulerade innan jag anslöt mig till de övriga i gruppen. Vi gick tillsammans till en annan sal. Några enstaka lärare följde med oss, däribland Marie. När vi alla kommit in i salen satte vi oss på golvet och väntade. Det var tyst, spänt men någonstans kunde jag känna en viss iver. Mitt hjärta slog fortfarande lika snabbt som tidigare, om inte mer.

En bit framför mig satt Adam. Han hade på sig en vanlig svart kofta och ett par jeansshorts som räckte just ovanför knäna. Det halvkorta, lockiga håret såg nyduschat ut och fötterna var bara. Jag hatade honom så mycket.

Marie höll upp en bunt papper. "Det är så fantastiskt kul att ha er samlade och jag är otroligt taggad på att sätta igång med repetitionerna." Hon harklade sig. "Här har jag ert personliga schema för de kommande månaderna. Från och med nu kommer ni matas, andas och leva balett. Det kommer bli fruktansvärt intensivt men vi tror att ni kan klara av det."

Hon gav papperna till en kollega som började dela ut de. Hon verkade ha full koll på vilka alla var.

"Nu tänkte vi bara köra några övningar så att ni ska lära känna varandra", fortsatte Marie. "Vi kan sätta oss i en cirkel.

När jag kom hem samma dag var jag hemskt trött. Jag slog mig ner vid köksbordet där mamma dukat fram en köttgryta och ris. Nyfiket vände hon sig mot mig och väntade.

Jag log lite och höll upp schemat. "Jag är Askungen på heltid."

Mamma började hoppa upp och ner och sprang fram till mig för att ge mig en kram. "Jag är stolt över dig älskling. Grattis!"

Jag och min mamma hade en ganska bra relation. Det hände att folk tog oss för att vara syskon. Dels för att vi kanske betedde oss så ibland och dels för att mamma såg otroligt ung ut.

Jag tog för mig att grytan samtidigt som mamma slog sig ner mittemot mig.

"Jag ringer skolan imorgon och berättar att du måste ta en paus för att medverka i baletten. Eller vill du studera på kvällarna?"

Det var både och. Det skulle vara skönt att slippa gå om ett år men jag vet inte hur mycket ork jag skulle ha efter en dags dans. Marie hade ju sagt att det skulle bli väldigt intensivt. "Jag tar nog en paus."

Jag kunde inte låta bli att tänka på Adam. Skulle ha också ta en paus eller skulle han fortsätta i skolan?

Folk skulle såklart undra varför han började och sedan slutade på en gång och han skulle bli tvungen att berätta om baletten. Det störde mig att jag ens orkade bry mig. Han betydde ingenting för mig, verkligen ingenting och det gjorde så ont att jag skulle tvingas samarbeta med honom under en lång period.

Senare samma kväll satt jag i kökssoffan med mammas dator. Eftersom att jag inte hade någonting bättre för mig loggade jag in på Facebook, scrollade igenom flödet. Det hände inte så mycket. Plötsligt dök det upp en röd etta högst upp på sidan och en text kom fram i det nedre, vänstra hörnet. "Adam Ekesjö har frågat vän på dig."

Irriterat loggade jag ut och vek ihop datorn. Hur kunde han ens?
Aldrig i livet att jag skulle bli vän med honom på något socialt medie innan vi ens kände varandra. Vad trodde han egentligen?

Jag tog istället upp en bok som jag tidigare lagt på soffbordet och började läsa. Det kändes skönt att för en sekund ta en paus från allt annat som tryckte på. Nervositet, iver och irritation. Det kändes plötsligt så avlägset, på säkert avstånd.