Ett steg i taget

Kapitel 18

Jessica tog med mig till ett köpcentrum större delen av lördagen. Vi provade kläder, köpte skor och kollade på eventuell inredning till deras tv-rum. Det var trevligt, faktiskt. När vi var trötta lunchade vi på ett café och drog sedan ut och kollade i några fler butiker. Huvudtanken var egentligen att vi skulle hitta en present till Ellen som snart fyllde år men jag hittade ingenting att ge henne. Jessica däremot köpte ett tv-spel som hon tydligen önskat sig.

När vi kom hem klockan halv tre satt pappa, Albin och Ellen vid köksbordet och fikade bullar vilket vi också högg in på. Jag slog mig ner på stolen bredvid pappa och tittade på honom. Han ägnade mig inte en blick utan fortsatte samtalet om vilken tårta Ellen helst skulle vilja ha på sitt kalas. Hon var ju uppenbarligen så mycket viktigare. Faktumet att han ännu inte frågat mig någonting om baletten var nästan skrattretande. Det var det största som någonsin hänt i mitt liv men ändå inte intressant nog att ägna en tanke.

Det kändes som att jag gick sönder var gång jag tänkte på hur mycket jag saknade tiden då jag var pappas diamant, hans solsken. Jag hade ett minne från då jag var liten. Pappa skulle följa mig på min första balettlektion. Solen sken, det var i mitten av augusti. Om du då tittat på honom hade du känt en iver, starkare än någon du någonsin sett förut. Som om det brann i hans ögon. Jag minns att jag höll hans hand och han kramade min hårt tillbaka, sa att han älskade mig så mycket och att han hoppades att jag skulle få det kul. Det första han gjorde en timme senare när jag kom ut ur den lilla salen var att lyfta upp mig i famnen, pussa mig på kinden och le, ett sådant där äkta "pappaleende." Jag minns att jag tänkte på hur mycket jag älskade honom. Nu var jag inte ens säker på det. Skulle jag kunna säga att jag älskar honom, kanske inte.

Vi lagade tacos till middag, klassisk "latmat" och efter maten satte vi oss framför tv:n och kollade på en film. Det var inte ens en bra film och faktumet att alla satt sig i soffan innan jag ens hunnit in i tv-rummet och att jag därför fick sätta mig i den hårda gungstolen var rent sårande. Det resulterade i att jag efter en och en halv timme sa att jag var trött och gick in på "mitt" rum.

Med ett värkande huvud letade jag reda på Adam i kontaktlistan och tryckte på numret, väntade. Efter tre signaler svarade han. Rösten var mjuk, lugnande. Den fick mig att slappna av en aning.

"Hej, det är jag."

Jag kunde nästan höra hur han log och insåg hur mycket jag skulle ge för att få se det där leendet, ta på hans ansikte.

"Hur är det?" frågade han och la till. "Jag saknar dig."

"Jag saknar dig med och det är bra." Egentligen förstod jag inte varför jag ljög, det var allt förutom bra. Min pappa hade inte visat något som helst intresse för att spendera tid med mig under hela vistelsen och trots att Jessica var jättesnäll kunde det inte dämpa min djupa besvikelse. Vad hade jag trott? Att han skulle be om ursäkt för hur han betett sig och sedan ta med mig, bara mig för att äta eller gå på bio?

"Vad skönt att höra. Vad har du fått göra?"

Jag svor för mig själv och sen rann den första tåren ner för min kind, landade på handleden. "Jag vill hem", hulkade jag fram.

Adams tonfall förändrades plötsligt från glatt till oroligt men behöll fortfarande samma lugn. "Vad är det som har hänt?"

"Jag känner mig som en främling. Pappa tittar inte ens på mig, som om jag inte finns." När jag sa orden högt insåg jag hur otroligt sjukt det hela var. "Jag vill bara vara hos dig."

Det kändes så otillräckligt att bara höra hans röst, ville att han skulle krama mig, hårt.

Söndagen blev en halvmysig hemmadag och på måndagsmorgonen vaknade jag tidigt för att packa. Tåget gick klockan elva så jag han inte äta någon lunch. Jessica såg däremot till att jag fick med mig mackor och en drickyoghurt vilket jag tacksamt tog emot.

När vi väl stod där på centralen kändes det hela väldigt overkligt. Jag skulle nu åka iväg från min egen pappa och kanske inte träffa honom på en lång tid, trots det kände jag inget vemod och när det gråa tåget rullade in på spåret framför mig var det som om jag äntligen kunde andas igen.

Pappa trampade nervöst på stället. "Jamen, tack för i helgen", sa han och gav mig en lös, obetydlig kram.

Jag tittade på honom, på de tydliga käkbenen och det mörka håret men kunde inte se någonting som påminde mig om den där dagen på balettakademien när jag var liten. "Tack själv."

"Vi hörs, ellerhur?" sa han och log lite.

Det var som om jag såg tillfället och under bråkdelen av en sekund bestämde mig för att ta det. Med en så lugn men allvarlig röst som jag kunde började jag prata. "Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men du har inte visat något som helst intresse för att spendera tid med mig och om du vill prata kunde du väl passat på nu. Om jag ska vara ärlig med dig är jag grymt besviken på den här helgen och känner inte något som helst intresse av att åka hit igen på ett tag."

När dörrarna stängdes och tåget började rulla var hans ögon tårade. Kanske var det av dåligt samvete, kanske inte. Jag kunde inte bry mig mindre.

Både Adam och mamma mötte upp mig på centralen i Uppsala. Det första jag gjorde var att krama om mamma, mest för att det kände moraliskt rätt men så fort jag fick chansen kasta jag mig i Adams famn. Han var varm trots att solen gått i moln och jag i vanliga fall skulle ha frusit.

"Välkommen hem", sa han och skrattade. Så jag hade saknat det där skrattet.

Vi åkte först till coop och köpte det vi behövde till middagen samt ett paket glass. Sen åkte vi hem till oss och kraschlandade i soffan en stund. Mamma packade upp matvarorna och plockade undan i köket under tiden.

Jag lutade mig mot Adam och han tog min hand i sin. Det kändes bra. Det kändes som hemma.