Ett steg i taget

Kapitel 21

FÖRLÅT x1000 för att jag inte uppdaterat på lääää-ääänge!

Vi samåkte första måndagen efter lovet. Stämningen i bilen var aningen tryckt. Mamma och Erika hade inte träffats sedan de fått veta att jag och Adam "umgicks mycket på fritiden." Det var klart att de fattat att vi var "någonting."

"Har du haft ett bra lov Adam?" frågade mamma samtidigt som hon svängde in mot balettakademien.

Adam nickade och tittade på mig. "Jättebra."

Jag log mot honom och knäppte upp säkerhetsbältet, öppnade dörren i samma sekund som bilen stannade.

"Hejdå. Tack för skjutsen!" sa jag och halvt kastade mig ut ur bilen. Jag var otroligt taggad på att börja dansa igen. Sista dagen på lovet hade jag legat i tv-soffan hela dagen och bara väntat, längtat.

Adam kom ifatt mig tid entrédörren och kramade snabbt om mig bakifrån. "Har du bråttom?"

Jag skrattade och öppnade dörren, drog honom med mig in i värmen. "Kom bara."

Efter den gemensamma samlingen där lärarna hälsade oss välkomna tillbaka och sa diverse artighetsfraser om att de saknat oss under lovet begav vi oss till våra första pass. Jag och Mikaela skulle börja med att repetera scenen mellan Askungen och den goda feen. Hon var aningen kortare än mig och lite rund. Trots att det kändes fel kunde jag inte låta bli att undra om det var just därför hon fått rollen.

Allt flöt på bra. Pass blev till dagar, dagar till veckor och slutligen till månader. Julen kom och gick, det blev nytt år. Livet var mer eller mindre en dans på rosor, delvis bokstavligt talat. Målet med föreställningen var att den skulle vara helt färdig till i maj då premiären var bokad. Det kändes som ett logiskt mål.

I januari fick vi vara med och bestämma över hur scenografin skulle se ut och i slutet av februari provade vi kläder som sedan skulle anpassas till våra kroppar tills de var perfekta.

Min mamma och Adams styvföräldrar hade börjat umgås en hel del på fritiden vilket vi båda såg med förtjusning. Det gjorde också att vi träffades oftare.

En fredag när jag kom hem stod mamma vid köksbänken och pratade i telefon. "Ja absolut. Det låter jättebra."

Jag tog av mig skorna och jackan så tyst jag kunde för att höra vad hon sa.

"Det skulle vara otroligt roligt. Det var så länge sedan vi sågs", fortsatte mamma och jag log för mig själv. Det lät som om hon pratade med Erika och ja, det var ett tag sedan vi sågs senast.

"Vi kan absolut komma. Nej, du är inte för sent ute. Inte alls." Hon skrattade till och vände sig mot mig, log.

När hon lagt på kastade jag en snabb blick på klockan. "Middag hos Ekesjö?"

Mamma satte sig vid köksbordet och skakade långsamt på huvudet. "Inte precis. Vi ska lite längre än så."

Frågande höjde jag ett ögonbryn och korsade armarna. "Vad menar du? Vem pratade du med."

"Det var min gamla vän Therese som ringde. Therese Wallin", började mamma. "Hon tyckte att det var så länge sedan vi sågs och bjöd oss på middag. Ikväll."

Jag förstod ingenting. Vem var Therese? Hur långt bort bodde hon?"

"Vad pratar du om?" frågade jag och satte mig mittemot henne vid köksbordet.

Mamma suckade. "Familjen Wallin i Solna. Du kan väl inte ha glömt dem. De bodde ju här när du var liten. Du brukade ju vara med sonen, Emil."

När hon sa hans namn frös jag till is. Självklart. Therese Wallin, Emils mamma. Herregud.

Det tog ungefär en timme att köra bil till Solna. När vi närmade oss och vägskyltarna visade pilar istället för siffror kände jag hur hjärtat började dunka i bröstkorgen. I hela mitt liv hade jag trott att jag och Emil var "meant to be." Det var inte fören jag träffade Adam som jag faktiskt kunde släppa de tankarna.

Mitt hår var uppsatt i en knut och på mig hade jag en svart kjol och en grå, figursydd t-shirt. Självklart hade jag försökt göra mig vacker, eller vad man nu skulle kalla det. Jag hade till och med målat läpparna med en svagt mörkröd färg. Nu när vi närmade oss med stormsteg och det inte längre fanns någon återvändo började jag faktiskt ångra mig.

Mamma visste precis vart vi skulle åka, hade tydligen varit där förut. Vi svängde in på den stora uppfarten och motorn stannade. Jag tog ett djupt andetag, intalade mig själv att det skulle gå bra. Det kändes verkligen fånigt att jag blev så nervös över en sån sak som en middagsbjudning. Vad trodde jag? Att Emil skulle kasta sig om mina armar och säga att han saknat mig så otrolig mycket? Kanske.

Vi klev ur bilen och gick långsamt mot det stora, röda huset. Mamma tryckte på ringklockan, fnissade till när en kort melodi spelade och strök mig sedan över ryggen. "Det här kommer bli jättebra ska du se."

En kvinna öppnade dörren, Therese. Jag kände igen hennes blonda axellånga hår och de markanta ögonbrynen. Hon log stort och kramade om oss båda. "Välkomna, välkomna."

Strax bakom henne syntes en man. Han var brunhårig, slätrakad och hade ett par glasögon med tunna bågar. Även han kom fram och hälsade, skakade hand med oss båda. Han och mamma konstaterade att det varit alldeles för längesedan och jag lyckades snappa upp hans namn. Martin. Konstigt nog hade jag inget riktig minne av honom.

Vi tog ett steg in i huset och stängde dörren bakom oss, såg oss omkring.

När jag fick syn på honom var det som om jag tappade andan, blev paralyserad. Det som jag så länge väntat på, att träffa honom igen, var nu här. Han stod i dörröppningen till vad som såg ut att vara köket. När vi tagit av oss skorna kom han fram. Det blonda håret var lika fluffigt som jag kom ihåg det och de klarblå ögonen rent av lyste. Mamma gav honom en kram och pratade en stund om hur stor han blivit. Att han bara räckt henne till midjan senast de setts.

Jag sa ingenting, kunde inte slita ögonen från honom. Kanske var jag i chock?

Emil vände sig mot mig och log lite. Han hade fräknar, självklart hade han fräknar och det gjorde honom om möjligt ännu sötare. Mina tankar gav mig skuldkänslor. Jag hade ju Adam.

"Hej", sa han och tittade snabbt ner i backen innan han åter igen såg på mig.

Jag log. "Hej."